El Diablo – kommunalpolitikern som superhjälte

1989 upphörde DC Comics efter 42 nummer med experimentet Action Comics Weekly, deras försök att göra en lite tjockare antologititel som skulle komma ut varje vecka. Framgången uteblev och man återgick till det tidigare formatet. Men då tidningen varit väldigt materialslukande fanns det förstås projekt ”i röret” som inte ännu hunnit se dagens ljus.

Ett av dessa hade redaktören Brian Augustyn kläckt idén till: Han tog ett gammalt bortglömt namn från det tidiga 70-talet, ”El Diablo” men satte det på en helt ny figur och lämnade sen över till Gerard Jones (då mest känd som författare av satirserien The Trouble With Girls). Han spånade vidare tillsammans med tecknaren Mike Parobeck och till slut presenterade de resultatet av sina mödor:

El Diablo nummer 1 -3 från 1989 (klotter av Gerard Jones).

El Diablo var Rafael Sandoval, före detta offentlig försvarsadvokat i den fiktiva staden Dos Rios i Texas sydöstra hörn som numera satt i stadsfullmäktige för Demokraterna. Han tyckte emellertid att hans arbete som politiker inte räckte till för att hjälpa ”sitt folk”, ättlingarna till mexikanska invandrare i socialgrupp tre, och hade därför beslutat att skaffa sig en hemlig identitet byggd på en folksaga och utan några andra krafter än sitt intellekt, en motorcykel och en rejäl högerkrok ta sig an de hot mot samhället som politiken inte förmådde avvärja i rimlig tid.

Tanken var att El Diablo skulle vara en lätt ironisk drift med hela superhjältegenren som i slutet av 80-talet var ganska inspirerad av både Watchmen och Dark Knight. Följdaktligen vimlade det av de för Reagan/Bush-eran så vanliga lag-och-ordning-typerna och det behövdes något för att lätta upp stämningen en smula. Men enligt vad Jones själv berättat så började seriens huvudpersoner leva ett eget liv och hux flux stod han där med en hjälte som visserligen fortfarande visste hur man fick fart på smilbanden, men som för den skull inte saknade vare sig allvar eller socialt patos. Sandoval var pålitligt vänsterliberal även med amerikanska mått mätt, och allra helst i jämförelse med de traditionellt konservativa Demokraterna i södern.

El Diablo slår hårt.

Då Jones hade en hel stad att befolka utmärktes serien av ett myllrande persongalleri: Där fanns borgmästaren Tommy Longstreet, stadens ”starke man” som suttit vid makten åtskilliga år och visserligen kunde tala nostalgiskt om LBJ och Sam Rayburn men som insett att det nu var nya tider och det gällde att försäkra sig om de mexikanska invånarnas röster. Därför hade han övertalat Rafael Sandoval att kandidera för partiet. Hans stabschef var Virginia Dix, en arbetsnarkoman som försökte hålla en professionell relation till både sin chef och hans skyddsling. Där fanns också tonåringarna som kallade sig ”Los Diablos” och fungerade som Sandovals inofficiella medhjälpare. Dos Rios-polisen var representerad av Sandovals gamle vän sen tiden som advokat, Austin Bowie. Dessutom medverkade Dos Rios egen gangsterboss, politiska motståndare, medborgarrättsaktivister, allehanda kriminella element, vanligt hederligt folk samt slutligen den buttre innehavaren av det lokala snabbmatstället som var El Diablos inofficiella högkvarter.

Los Diablos: Artemio, Jesse, Curtis, Yolanda och Hector. Samt senor Salinas som driver Taqueria Obregon.

El Diablo låter sig enklast beskrivas som Will Eisners Spirit möter Jaime Hernandez Locas som möter Aaron Sorkins West Wing*. Historierna var underbart komplexa med en berättarteknik som lånad från bättre dramaserier i TV. Ingenting var svart eller vitt utan de flesta medverkande hade både goda och dåliga sidor. Jones väjde inte för svåra ämnen som de illegala flyktingarnas situation, varför billiga droger kunde förstöra hela stadsdelar och hur en serie bestialiska barnamord hotade slita hela samhället i bitar. I bakgrunden fanns hela tiden det politiska spelet, här skildrat på ett synnerligen initierat sätt som verkligen visade hur mekanismerna i den demokratiska processen fungerade och som kunde ge konsekvenser överallt i staden.

Samtidigt hade serien ett rejält inslag av såpopera där både förhållandet mellan El Diablo och fröken Dix (”will they/wont they”) och de inbördes relationerna i Los Diablos spelade en stor roll. Speciellt seriens tre första nummer är ett skolexempel på hur man introducerar en ny värld, presenterar huvudfigurerna och berättar en spännande historia som får läsaren att ivrigt vända blad för att se hur det skall sluta.

Både Jones och Parobeck verkade vara rejält pålästa i de ämnen som serien avhandlade. Det rådde absolut inga som helst tvivel om att de kunde sin sak och skildringen av den politiska processen med allt vad de innebar av rävspel och idealism framstod åtminstone för en utomstående på andra sidan jordklotet som autentisk. Däremot verkade Parobecks tolkning av chicanokulturen ha mera gemensamt med östra Los Angeles än en sömnig småstad i södra Texas, men det medförde å andra sidan att jag kände igen vissa företeelser från Love & Rockets och kunde känna mig omåttligt initierad.

Tack vare detta hade jag heller inga större problem att hänga med i den ofta spansk-klingande dialogen, men det var det uppenbarligen andra som hade. Jones fick tämligen ofta kritik i tidningens brevspalt för att han antingen använde för mycket spanska i pratbubblorna eller att han gjort någon form av grammatiska fel, vilket hans läsare alltid var mer än villiga att korrigera.

<- Benny Contreras, gangsterboss.

Själva superhjältandet spelade visserligen huvudrollen i serien, men allt som hände runtomkring var minst lika intressant. Dessutom väckte Jones och Parobeck min nyfikenhet och fick mig att läsa vidare om många av de företeelser som dök upp i serien. Parobecks teckningars betydelse för serien skall heller inte underskattas. Han tecknade i en något naivistisk men mycket detaljerad stil som aldrig tog överhanden över plotten men som alltid stöttade den till 100 procent (inte olikt det Steve Dillon senare skulle göra som tecknare på Preacher).

Austin Bowie vid Dos Rios PD.

Naturligtvis var allt det här alldeles för bra för att vara för evigt, och efter 16 nummer valde DC Comics att sätta punkt. Nu skall det sägas till deras försvar att det naturliga tillvägagångssättet hade varit att lägga ner efter ett år, men Jones fick ytterligare fyra nummer för att i alla fall nöjaktigt kunna knyta ihop de mest akuta lösa trådarna. Fast när jag träffade honom i San Diego 1992 berättade han att han haft idéer för ungefär 15 nummer till, bland annat hade han planerat att skildra den kommande valrörelsen i Dos Rios mycket ingående. Jag är trots allt glad att El Diablo fick chansen att visa vad han gick för i en egen tidning fast han var en något udda figur i DC-universum.

Gammaldags Texas-visdom enligt Tommy Longstreet. Virginia Dix är av en annan mening.

För den som vill läsa serierna med El Diablo är det varken svårt eller dyrt att skaffa originaltidningarna. De brukar kosta mellan $1-2/st beroende på skick. Bakgrunden om hur Rafael Sandoval kom att bli El Diablo berättades i Secret Origins #45 som inte heller den brukar vara dyrare än $2 i bra skick. Tilläggas kan att El Diablo även publicerades på svenska i Seriemagasinet på 90-talet.

*) Det är faktiskt slående hur mycket Rafael Sandoval påminner om Matthew Santos som senare blev president i West Wing och kom att jämföras med verklighetens Barack Obama.

En reaktion på “El Diablo – kommunalpolitikern som superhjälte

  1. Pingback: Intryck & uttryck | Serienytt.se - samlat vetande om serier.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>