Små huvudrollsinnehavare: Melvin & Yotsuba

Yotsubas pappa smittas av hennes stormvädersentusiasm

Dagen före dagen före SPX blir det bara en blänkare om två nya böcker i två olika reprintprojekt som jag gillar. Först och alltid främst: Yotsuba&!, den fantastiska mangan av Kiyohiko Azuma som kommit fram till sin åttonde del. Jag har skrivit om den förut men det tål att upprepas: Yotsuba&! är kanske den bästa serien som görs idag, alla kategorier. Åtminstone är det min favorit och när en ny del dyker upp är det en given högtidsstund.

Tempot är lika långsamt som alltid; efter 8 böcker har bara 2 ½ månad gått sen första kapitlet, men framförallt grannfamiljen Ayase verkar ha vant sig vid att Yotsuba dyker upp när som helst. Yotsubas säregna beteende verkar också smitta, eller så har alla lärt sig att det är bäst att bara följa med i händelserna när hon sätter igång. Det är omöjligt att vara på dåligt humör efter att ha läst om Yotsuba; mina mungipor åker upp bara av att skriva om serien.

Teckningarna fortsätter att imponera, både när det gäller stämningsfyllnad och personteckning. Och när det gäller manuset gillar jag verkligen hur Azuma ofta avslutar kapitlen mitt i handlingen, ett extremt effektivt grepp för att sluta episoderna ska sluta när de är som allra bäst; här är sista sidan i The Typhoon:

Sen lite grann om bok 2 i Drawn & Quarterlys utgivning av John Stanleys barnserie Melvin Monster. Det är roligt att Stanleys serier ges ut igen men jag tycker också att det blir tydligare och tydligare att Little Lulu / Lilla Lotta är och förblir hans mästerverk. Hans andra serier är inte okända bara för att de inte publicerades lika länge; de är helt enkelt inte lika bra.

Som Melvin. Det är charmigt och ibland glimtar Stanley till, men på samma sätt som i Thirteen (Going on Eighteen) saknar jag Irving Tripps tuschning, och Stanleys manus passar mycket bättre för mer realistiska serier som Lulu. Här har serien en miljö där fantasterier är vardagsmat och det gör att Stanleys speciella humor som har en stor portion av det absurda i sig försvinner; själva grunden i Melvin-serierna är ju att alla monster fungerar tvärtom mot den vanliga världen (skolfröken vill att eleverna inte ska gå i skolan, föräldrarna vill att barnen ska vara elaka, osv) så Stanleys vardagsabsurditeter märks inte.

Och sen är det lite för mycket av DCs Bizarro-serier från 60-talet. Att bygga en hel serie på att det är roligt med en tvärtom-värld fungerar inte i längden, hur roligt det än är för manusförfattaren att komma på knasiga situationer.

Medan Thirteen (Going on Eighteen) blev bättre av att läsa i ett stort sjok är det tvärtom med Melvin: En enstaka serie är inte dum alls, men att läsa flera episoder på raken känns torrt. Trots bristerna hoppas jag ändå att Drawn & Quarterly fortsätter ge ut Melvin Monster; bara en bok till och sen är alla serierna publicerade. Om jag nu bara kunde förstå varför de inte inkluderar tidningarnas omslag också…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>