Den och den men inte den: Antologiredaktörens dilemma

En antologi är ett urval och ett urval innebär att något lämnas därhän. Det ligger i antologins natur. Ändå kan man vara säker på att för varje nyutkommen antologi med vilket innehåll som helst kommer någon att kritisera den utifrån okänsliga utelämningar. Det är lite av kritikerns enklaste marknadsföringsmetod; om ett förlag publicerar antologin 1000 svenska poeter 1983-1987 kan man vara säker på att på morgontidningarnas kritiker är där och upprört vet att berätta att Herman Upperknyppel och Lisa-Fia Tofslund minsann saknas. På så sätt framstår kritikern enkelt som extra kunnig och initierad.

Med denna ogenerade brasklapp är det dags att utvärdera Disneysamlingen Hall of Fame som nyligen avslutats i Sverige. Det är en lovvärd och välkommen ”boksamling med fokus på skaparna av tecknade serier” som underlättar för hobbyankisten då Disneyutgivningen inte sällan kännetecknas av svårtillgänglighet och allmän hattighet. För den som vill ta del av mästare som huserat eller fortfarande huserar i Disneystallet är det till att leta bland gamla Kalletidningar. Därför alltså bra med inbundna utgåvor med gediget redaktionellt material.

Det enda som riktigt stör med HOF är den dassiga färgläggningen och den rätt fula textningen. (Det senare delar den för övrigt med praktverket Carl Barks samlade verk – vad är det egentligen som gör att en översättning måste manifesteras med ett nytt typsnitt?) Om man jämför den skandinaviska HOF-utgivningen med motsvarande äventyr under amerikanska Gemstone (salig i åminnelse) så är den förra blaskig, stel och livlös. Vilket innebar att åtminstone jag hellre köpte ex Don Rosa i fladdriga Uncle Scrooge-tidningar än denna mer lagringsvänliga utgåva.

Det stora problemet med Hall of Fame var annars att den tyvärr tvingades operera under marknadslogikens lagar. Vilket innebar att den mer och mer kom att handla om de redan kända artisterna medan de mer eftersatta fick fortsätta att vara just eftersatta. Sålunda fick vi en fullständig utgivning av Don Rosa i 10 band men bara en endaste liten volym av den kanske mest misshandlade av alla giganter bland serieskapare – Floyd Gottfredson.

När det gäller urvalsprinciperna bakom antologier kan man kanske tala om tre olika tillvägagångssätt; man kan låta urvalet baseras på vad författaren själv tycker, vad läsarna tycker eller ett tvärsnitt över författarens hela produktion. För att hålla oss till Disneyspåret kan den första metoden delvis exemplifieras med antologin Carl Barks bästa (2001) där de båda långa historierna ”På jakt efter en ö i rymdhavet” och ”Drömmen om det gamla Kalifornen” inte hör till de mest älskade Barkshistorierna. I förordet förklaras varför berättelserna är med nästan urskuldande med att de tillhör Barks egna favoriter. De hos läsarna mest populära Barkshistorierna återfinns annars i den italienskproducerade Jag Kalle Anka (1973) som trots sina omredigeringar och omteckningar ger en bra bild av mästarens höjdpunkter. Den sista metoden – att ge en bild av en författares hela produktion – exemplifieras väl av Hall of Fameböckerna som fokuserar på de båda stora Musse Piggtecknarna Paul Murry och Floyd Gottfredson. Och det är här det går fel.

Ett samlat grepp på en författare innebär naturligt nog att författarens uppgång och fall skildras och inte bara höjdpunkterna. Således får vi oss till del historier som helt enkelt inte är särskilt bra med författarens mått mätt, historier som kanske har sitt värde för den specialintresserade men knappast känns välvalda för ett urval för en Musse Piggtörstande marknad. Volymerna med Murry och Gottfredsson innehåller mycket läsvärda förord som förtydligar att det handlar om ett mycket tveksamt urval. För att ta andra Murryvolymen berättar det utmärkta förordet av Byron Erickson att egentligen endast två historier kommer från Murrys höjdpunkt. Annars är det lovande tidigare historier eller ”smärtsamma påminnelser” om att också en serieförfattare har ett bäst före datum. Och visst är det befriande att läsa förord som förhåller sig kritiskt, men det får en som läsare att undra över urvalsprincipen.

När det gäller Gottfredsonboken kommer också den med ett ypperligt förord, denna gång av Germund von Wowern. Här berättas historien om Gottfredson fantastiska äventyrsår som på många sätt förändrade seriemediet i stort. Det är inspirerande läsning och gör läsaren sugen på att än mer ta del av denna höjdpunkt för både Disney och äventyrsberättelsen. Besvikelsen är därför stor när boken egentligen bara innehåller ett exempel på en sådan historia – ”De sju gastarnas hus”. Istället två udda historier från krigsåren som mest har kuriosavärde. En bok som fokuserat på Gottfredson oemotståndliga komiska äventyrsberättelser hade kanske varit mer lämpligt och förhoppningsvis inneburit ett ökat intresse och därmed en ökad utgivning. För självklart vill vi ha mer Gottfredson.

?

2 reaktion på “Den och den men inte den: Antologiredaktörens dilemma

  1. Först, tack för de vänliga orden. Förordet till Gottfredsonboken är faktiskt en av de texter jag skrivit som jag fortfarande är hyfsat nöjd med. Att välja historier till böcker som Hall of Fame är ingen lätt uppgift och man kommer aldrig att kunna göra alla nöjda, så precis som du skriver får man välja efter vad man vill uppnå. Denna bokserie är emellertid inte avslutad i Norge, så är man intresserad ”komplettering” kan man hålla utkik efter kommande volymer (och de som redan utkommit i grannlandet, men inte i Sverige).

    Om vi börjar med Murryböckerna, så gjordes urvalet på olika sätt: första boken (Hall of Fame 6) var en ren översiktsvolym som skulle täcka hela Murrys karriär. Andra boken (Hall of Fame 19) låg mitt emellan en översikt och en ”Best of”, och jag håller inte med Byrons förord om att t.ex. serien Inkräktare från Tutugglegapet från slutet av 60-talet skulle vara direkt dålig. Visst, Murrys senare serier är uppbyggda annorlunda än de klassiska femtiotalarna, men de håller fortfarande en helt godkänd nivå och för den generationen vete katten om de inte är lika fascinerande. Dessutom valdes två äldre serier, Yesterday Ranch och The Lens Hunters, specifikt för att de var de sista av Murrys ”äkta följetonger” som inte gått i Sverige tidigare, men det betyder inte att de är dåliga. Antagligen är de under genomsnittet för Murrys följetonger från dessa år men ändock skyhögt bättre än en genomsnittlig Musse Piggserie idag.

    Gottfredsonvolymen (Hall of Fame 17) är en annan femma. Visst hade det varit kul med fler riktigt klassiska äventyrsserier, men flertalet av dessa äventyr är så enormt långa att de är svåra att klämma in. The Seven Ghosts (1936) är en bra serie, men jag håller även den inkluderade Love Truble (1941) mycket högt, och den senare är dessutom tecknad under vad jag personligen anser vara Gottfredsons tecknarmässiga höjdpunkt. Att inte räkna den som ett bra val tycker jag själv är att förringa en mycket välkomponerad och vältecknad story. Även inledningsserien, Musse och Torsdag (1940), hade varit ett OK val om man använt en komplett version istället för den nedklippta serietidningsversionen från 50-talet. Visst kan man sen diskutera om krigsserien från 1944 egentligen platsar, men den är ett intressant och idag slående tidsdokument, som inte tar alltför många sidor i anspråk.

    Till sist vill jag slå ett slag för Barks Old California (Four Color 328) i boken Barks Bästa. Det är en serie som Barks själv nämnde som en av sina favoriter, men faktum är att den delar barksister i två läger; de som är rätt likgiltiga och de, som jag och många andra, som håller den som en av Barks allra mest fascinerande och banbrytande serier. Det är naturligtvis subjektivt vad man tycker om en berättelse, men det djup Barks ger sina exceptionellt realistiska sidokaraktärer i denna serie saknar, återigen enligt mig, motsvarighet inom Disneyserierna.

  2. Hej. Kul med en initierad kommentar från en inblandad; tack för det! Som sagt, det känns ju nästan lite löjligt att kritisera ett urval eftersom det just är så subjektivt. Bara det att för en HOF-bok med sitt begränsade omfång och antal känns det konstigt att välja serier som man (eventuellt) kan räkna som under genomsnittet. Varje sida i en Murry- eller Gottfredsonsamling måste liksom vägas på guldvåg.

    Att Gottfredsons långa äventyr inte får plats pga av sitt omfång kan jag förstås också förstå. Tänk att han kunde få bre ut sig med så långa äventyr! Det är sannerligen märkligt att de är så sporadiskt utgivna efter publiceringen i dagstidningarna. Man undrar vad det är som gör att just Gottfredson enbart omhuldas av vad det tycks en liten hängiven seriesamlarskara. Här om någonstans borde någon form av kulturstöd sättas in för att garantera att MussePiggmästarens verk får fortsatt liv.

    F.ö. läste jag i CBSV att Paul Murry inte tyckte att Carl Barks var något särskilt och att han förnekade att Barks på något sätt påverkat honom. Det lät som ett rätt osympatiskt och småsint påstående.

    Och till sist; jag är varken likgiltig eller begeistrad inför Barks Old California. Jag tycker inte alls om den! Jag tar mig friheten att citera mig själv från serieforum:

    Läste precis om ”Old California”, och visst, den är mycket riktigt fantastiskt välgjord. Den kommer uppenbarligen från en kreativ Barksperiod. Läser man dessutom förordet till just boken Barks bästa är det ju inte utan att man känner sig riktigt förutsägbar: ”De som gnäller över ‘En ö i rymdhavet’ och ‘Drömmen om det gamla Kalifornien’ trots det [att de inte tillhör de allra populäraste/bästa] fått en plats i boken får se dem som Barks eget bidrag till urvalet, då de är de två historier som Barks oftast nämner som sina favoriter.”

    Men, eftersom jag är en som gnäller på just detta (betyder det att jag trots allt har rätt?) – ”Old California” representerar Barks romantiska utopiska berättelser. För Barks missnöje med den moderna världen girighet och förflackade värdighet, utövade den bortglömda eller dolda ursprungsvärlden alltid en stark lockelse. I Trala la eller i Peewegindianerna land lever man utan pengar och i fullkomlig harmoni med naturen. Det är i denna tradition man ska se drömmen om det gamla Kalifornien som just en dröm om en svunnen och närmast paradisisk tillvaro: ”Det måste ha varit underbart på den tiden? – ”Ja, och det räckte åt alla för ingen ville ha så mycket”.

    Nu vore ju inte Barks en sådan fantastisk berättare om han inte nyanserade och problematiserade ovanstående bild av det gamla Kalifornien. Så fungerar guldruschen som den avgörande händelsen som förgör denna idyll. I guldruschen ser vi hur girigheten och den starke rätt tar över. Men också idyllen problematiseras (någorlunda), så framstår den klasskonflikt som trots allt ligger till grund också för detta samhälle: Roland får inte gifta sig med Panchita om han inte blir rik. Lösningen för denna klasskonflikt är sedan, tycker jag, av unket traditionellt slag. Rolando hittar guld och vips är problemen ur världen. Thomas Andrae visar i sin mycket infallsrika bok ”Carl Barks and the Disney Comic Book” hur denna klasskonflikt också helt ersätter den etniska konflikt mellan de vita och de spansktalande, där de vita ju faktiskt helt sonika erövrar marken från de spansktalande. Enligt Andrae så undkommer Barks den etniska konflikten genom att han låter det vara Kalle (och inte Rolando) som blir bestulen sin mark av vita erövrare/banditer. Man vill till denna etniska konflikt också lägga till den ursprungliga indianbefolkningen som i berättelsen blott figurerar i periferin.

    Sammanfattningsvis; Drömmen om det gamla Kalifornien lider, tycker jag, av att den romantiska idyll som Barks berättar om faktiskt funnits på riktigt, och att det därigenom blir svårt att romantisera en ursprunglig naturlig tillvaro, när vi vet att det i själva verket var en hård värld klassad av etniska och klassmässiga konflikter. Kanske faller Barks helt enkelt in i den amerikanska förljugna självbilden av sin egen historia. Två berättelser som jag tycker är mycket bättre, och som representerar detta utopiska drag hos Barks är just ”The land of the Pygmy Indians” eller ”Tra la la”. De hade varit betydligt bättre (och mer populära) val till en utgåva av Barks bästa.

    // Väl mött!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>