Tintins förvandlingar: bastarden & kaptenen

Tintinologin – tintinforskningen – är omfattande på originalspråket franska. På andra språk är det värre. En nyutkommen och välkommen nyöversättning är Jean-Marie Apostolidés The Metamorphoses of Tintin (i original 1984). Det är en i allra högsta grad akademiskt titel som i förordet säger sig vilja analysera ”låg litteratur” med instrument vanligen reserverade för den ”höga litteraturen”. Nu kanske det var radikalt 1984 men idag sysselsätter sig litteraturvetenskapen allt oftare med alla former av texter (inklusive populärkultur) och Hergé är även i akademiska kretsar en i allra högsta grad respekterad författare.  Men det är en infallsrik bok full med intressanta uppslag och roliga vinklar.  Undrar du över varför alla män i Tintinfamiljen har hår i ansiktet, vilken roll Milous svans egentligen spelar, vad den röda färgen betyder och vem den ständigt närvarande tvillingen i San Theodoros är så är den här boken definitivt för dig.

Apostolidés driver tesen att Tintin är ett hittebarn eller en bastard och att detta genomsyrar samtliga album. Tintin saknar den grundläggande familjetryggheten och försöker därför dels revanschera sig på världen och dels hitta tryggheten hos fadersfigurer. I de första albumen är Tintin, menar Apostilidés, först och främst Belgien och den västerländska civilisationen inkarnerad för att senare bli själva godheten. En klockren iakttagelse gäller hur Tintin blir en kristusgestalt i Tintin i Kongo; han anländer som en frälsare (han bärs fram på folkets axlar) och representerar det goda värdet och ljuset utan att själv påverkas av Afrika samtidigt som han styr över afrikanerna med bibliska referenser. Dessutom slutar albumet med att han stiger upp till himlen och efterlämnar sig en krets av tillbedjan och idoldyrkan.

I min profil ovan skriver jag att en faraos cigarr ibland bara är en faraos cigarr, men självklart är det inte så. Apostolidés gör en spännande och tankeväckande läsning av Faraos cigarrer där den förvirrade professorn utgör den första i raden av disträa fadersfigurer. Särskilt drömsekvensen i gravkammaren är en nästan övertydlig kommentar till en psykoanalytisk teori. Hergé själv medgav att han var väldigt intresserad av psykoanalys så man kan lätt tänka sig att de många drömsekvenserna i Tintins äventyr är högts medvetet gjorda med psykoanalytiska tankefigurer. Och i Faraos cigarrer så drömmer Tintin om sig själv som barn i vagga, med Rastapopolus som elak barnflicka (!?) och professorn som manifesterar sin för Tintin ouppnåeliga manlighet med cigarrer. Han bärs bort av Milou som egyptisk gud vilket också förtydligar den smala gränsen mellan djurens och människornas värld. Samma mönster återkommer i Solens tempel där Tintin i drömmer utmanar Haddock och Kalkyl som fadesrsgestalter.

Tintin faderslöshet visar sig också, menar Apostolidés vidare, genom att Tintin föredrar unga pojkars sällskap; Cocko, Tchang och Zorrino. Här kan den unge sökande Tintin själv inta fadersrollen. Man vill tillägga att mötet med Kapten Haddock faktiskt också följer detta mönster då Tintin tvingas att ta den vuxnes roll i deras relation. Själv klarar Haddock ingenting utan är just som ett barn och besattheten till whiskeyflaskan är ett substitut för modersbröstet. Tänk på din mor säger Tintin uppfodrande varvid Haddock börjar gråta. Till slut blir Haddock dock allt mer vuxen och kan gradvis bli likvärdig med Tintin och hjälpa honom att lämna det faderslösa tillståndet. Apostolidés gör en rätt rolig läsning av Krabban med guldklorna där den undertryckta förlösningen äntligen kan ske i fånghålorna djupt nere i Bagharres underjord.

I dubbeläventyret Enhörningens hemlighet / Rackam den rödes skatt fortsätter upptagenheten med fadersrelationen. Hela äventyret handlar inte så mycket om en skattjakt som en jakt efter Haddocks historia och att hitta en trygg plats, menar Apostolidés. En tolkning som känns övertygande och som numera är rätt vanlig. En rolig poäng som författaren gör är att det inte räcker för Haddock att skapa sin historiska upprättelse; alla Tintinläsare minns den obetalbara scenen i De sju kristallkulorna när kapten Haddock försöker spela godsherre. Nödvändigheten för Haddock att gestalta sin historia hänger enligt Apostolidés ihop med omöjligheten av social rörlighet och svårigheterna för barnet att axla sin faders roll.

The Metamorphoses of Tintin är alltså en rolig läsning för den med akademiska böjelser eller för den som tycker om att (över)intellektualisera en text. Det som stör lite med boken är dock en tendens till spretighet som gör att Apostoliodés ibland tycks glömma det övergripande målet med sin analys vilket ställer en del krav på läsaren att pussla ihop bilden. En viss avsaknad av förklarande definitioner stör också liksom att ett och annat påstående skulle behöva fler belägg i texten. Men för den som tycker om att utmanas och se en älskad text framträda i fler nyanser kan se fram mot en läsfest. För ibland är en faraos cigarr mer än bara en faraos cigarr…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>