Kronologiskt Fantomen: ”We Phantoms are a hardy race, darling”

Som liten serieläsarparvel trodde jag alltid att Fantomen var en svensk kuriositet, visserligen med ett dimhöljt avlägset amerikanskt ursprung men ändå förädlat till något typsikt svenskt. Lite som den svenska pizzan m.a.o. Visserligen förekom det då och då någon amerikansk gammal berättelse som kunde hänföras till det mystiska förflutna, men det var ju den svenska produktion med framförallt de historiska äventyren som gjorde Fantomen till just Fantomen. När jag senare återknöt kontakten med gamla Fantomen var det istället just de ursprungliga historierna som stack ut, och då framförallt seriens första tecknare Ray Moore. En artist som alltid hamnade lågt på Fantomenläsarnas listor över bästa tecknarna och som också jag som liten tyckte var väl svår att läsa, men som jag nu tyckte hade både charm och magnifika historier.

Det är därför glädjande att Fantomen nu utges kronologiskt av amerikanska Hermes Press i läckert inbundna liggande volymer. Första färska bandet täcker seriens första dagsstrippar från 1936-1937 författade av (naturligtvis) Lee Falk och tecknade av just Ray Moore. Och det framgår både varför och hur, även för en Fantomenläsare från svenskt perspektiv, Fantomen kunde få ett sådant genomslaget på den amerikanska seriemarknaden. För det var inledningsvis en mycket populär figur och som sådan påverkade den många brottsbekämpande seriehjältar som skulle komma; Fantomen var faktiskt den första maskerade hjälten! Det skall bli intressant att följa den kronologiska utgivningen en bit på vägen – åtminstone över Wilson McCoy – för att se om det går att se i serien vad som gjorde att den tappade sin popularitet.

Fantomens allra första äventyr Singh-piraterna (The Singh Brotherhood) har tidigare publicerats i Sverige i Stora Jubileumsboken (1975) och det är ett kärt återseende. Det är en lång historia, publicerad dagligdags från 17 feb till 7 nov 1936 i amerikansk dagspress. Att det är den första historien är uppenbart på många sätt, och man kan se hur den hittar sin form under tiden. Från början antyds det att Fantomen i själva verket är den unga slarvern Jimmy Wells, iögonfallande lik Fantomen. Denna Jimmy Wells är en rik playboy som ingen tror är förmögen till ett riktigt handtag och han är förälskad i Diana Palmer – som Fantomen alltid verkar befinna sig i närheten. Det är med andra ord den hemliga hjältens klassiska alter ego. Även Lee Falk själv medger att Wells ursprungligen var Fantomen och säger att det var så uppenbart att det inte ens behövde visas i serien. Och det är han nog glad för att han inte gjorde, för efter hand som serien utvecklas växer plötsligt myten om den vandrande vålnaden och utvecklas till den myt vi känner idag. Det är nästan som den romantiska myten om författarens övernaturliga skapelse då myten om vålnaden Fantomen växer fram liksom av sig själv utanför författarens kontroll.

Själv är jag väldigt svag för äventyr som utspelar sig på nittonhundratalets första fjärdedel och trots att det är den nuvarande Fantomen som är hjälten här, kan man läsa äventyret som ett historiskt äventyr. Och det roliga med att läsa texter från just den tiden är att man kan möta ogenerad exotism och orientalism på ett sätt som en text från idag inte skulle kunna göra. Sålunda får vi ett äventyr med elaka orientaliska skurkar med mörka hantlangare iklädda höftskynken och ondskefulla grin, kannibalistiska pygmeér, turbanklädda överskurkar och (självklart) vita kolonialtjänstemän iklädda tropikhjälmar.

Fantomens förhållande till sina (sic!) bandrar är också det präglat av den vita mannens överhet; Guran är en ”fanatisk häxdoktor” men när det väl krisar behöver Fantomen hjälp av ”vit läkekonst”.   Han hotar också flera gånger med bandarernas kannibalism ; ”det är ett trevligt folk – om de inte är hungriga!”.

Om exotismen tydligt placerar Moores Fantomen i det sena trettiotalet, så är synen på kvinnan lika gammelmodig även om omotiverat lättklädda kvinnor inte är något som försvunnit från den grabbiga hjältegenren. Påfallande många sekvenser slutar med en närbild på Diana med förföriskt halvslutna ögon och blicken drömskt placerad i fjärran. Och precis som många andra hjältar är det något oemotståndligt med den maskerade vålnaden som gör att alla nyckelkvinnor faller som furor för denne mystiska man. Ett faktum som också Fantomen utnyttjar, om än motvilligt.

Det märkligaste exemplet är annars bokens andra äventyr The Sky Band som handlar om en grupp kvinnliga flygpirater som specialiserat sig på att angripa postflyget (hur lukrativt nu det kan vara). Dessa kvinnor – uppenbarligen kompetenta nog att bygga upp en hemlig organisation i stånd att hota hela orientens transportvägar, står naturligtvis handfallna inför den trikåklädda främlingen. Väl på plats i piraternas underjordiska bunker, lyckas Fantomen både ta sig ur sin cell och ta över radiorummet genom att vifta med en mus! Chivalresk som han är vill han under inga som helst omständigheter bruka våld mot kvinnorna: ”Can´t slug a woman” utan använder sig alltså framgångsrikt av cellvännen musen: ”Have to use peculiar weapons with women. But then, they´re peculiar people”. Det sätt som Fantomen lyckas besegra flygpiraterna blir nästan en särartfeministisk berättelse då allt gått bra så länge kvinnorna själva fått organisera sin verksamhet genom att dela på bytet och hålla en aggressiv distans till världen alla män. Men den charmige Fantomens intåg innebär att den kvinnliga solidariteten förvandlas till sexuell konkurrens: ”She betrayed the band and destroyed herself  — because she was a woman – with a womans heart and hate – and jealousy.”.

Annars är det en betydligt mer ironisk och sarkastisk Fantomen vi har att göra med här. Det är ingen hejd på lustigheterna och de torra kommentarer han ständigt har på lut. Andra saker man kan lägga märke till så här i de inledande äventyren är hans enastående förmåga att hoppa samt hans ovanligt dåliga hållning.

Själva serien är dessutom ofta övertydlig vilket kanske tyder på ett dåligt självförtroende för seriemediets möjligheter. Ofta ser vi en bild på Fantomen som hoppas med bildtexten ”Fantomen hoppar”. Det är bara en pratbubbla som säger ”Nu hoppar jag!” som fattas. Kanske ligger detta dock i dagstidningarnas krav på tydlighet .

Hermes Press planerar att ge ut Fantomen kronologiskt med tre band per år vilket slutligen skall täcka hela Fantomenutgivningen ända fram till Sy Barry 1994. Men man behöver inte vara Fantomenentusiast för att uppskatta de inledande banden. (Sy Barry däremot…) Ray Moores version av Fantomen står gott för sig själv, för det är ett sprudlande klassisk exotiskt äventyr i bästa matinétradition.

Tomorrow: Smack smack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>