Tintin, spindlarna, straffet och stjärnan

Äventyret Den mystiska stjärnan brukar anses inta något av en särställning i Tintins äventyr.  Detta framförallt för den hotande undergångsstämningen i äventyrets inledning – en tryckande hetta med flyende råttor och smältande asfalt. Parat med en dov färgläggning skapa det en olustig och svåridentifierad rotlöshet. Men också äventyrets uppluckring av gränsen mellan dröm och verklighet skänker albumet ett svårmod som skiljer det från andra Tintinäventyr. Hergé använder sig ofta av drömmar (se min diskussion om Apostolidés tolkning) men i det här äventyret sker det ingen drömpresentation så att läsaren snabbt kan förstå att det rör sig om en dröm. Istället vaknar Tintin samtidigt som läsaren från sina drömmar. Och läsaren lämnas med en osäkerhet om vad som egentligen var dröm och vad som var verklighet.

Den mystiska stjärnan publicerades 1941-42 under brinnande krig och tysk ockupation av Belgien. Vilket förklarar den tryckande undergångsstämningen och de lätt maskerade omdömena om jordens förestående undergång. Meteoriten som i början av albumet störtar mot jorden blir härigenom en tydlig bild av det totala kriget. Av förklarliga skäl berör albumet inte längre det storpolitiska spelet bakom kriget. Därigenom kan albumet också ses som ett övergångsalbum mellan Hergés politiska trettiotal och eskapistiska fyrtiotal. Det finns politiska hänvisningar för den som vill, men dessa är underförstådda och inte nödvändiga för albumets intrig.

Denna eskapism till trots så är albumet – efter Tintin i Kongo – det mest utskällda av Tintins album. Många kritiker har sett albumet som en fortsättning av den nazistiska världsbilden från den tyskvänlige tidningen Le Soir i vilken den publicerades. Så uppvisar den vissa antisemitiska stereotyper och antiamerikanism samtidigt som hjältarna på den vetenskapliga expeditionen alla kommer från axelmakterna eller neutrala länder. (Första och enda gången Sverige är med på ett hörn i Tintin!). Till följd av denna kritik gjorde Hergé senare sin vana trogen revisionistiska förändringar för att bemöta kritiken; USA blev Sao Rico och den judiske bankiren fick ett förment icke-judiskt namn.

Albumet är trots sin något undanskymda roll i sviten om Tintin ett mästerverk. Framförallt rekommenderas den ursprungliga färgversionen från 1942 som verkligen gör miljöerna rättvisa. (Finns också utgiven som faksimil i dansk översättning.) För fantastiska miljöer är det och sticker ut gör särskilt de inledande skymningsscenerna, stormen till havs, samt det hela arktiska ishavet. Det är ett oerhört tätt tecknat album där Hergés klara linje är så klar som den någonsin kan bli. Kanske är det här första gången den klara linjen hittar sin definitiva form.

Den mystiska stjärnan är det sista albumet innan professor Kalkyls ankomst. Och han har föregåtts av en mängd professorstyper med snarlikt klichéartat utseende och uppträdande. I stjärnan blir det ett slags professorscrescendo då ju båten Aurora är full med vetenskapsmän. De två viktigaste i albumet är dock (den gode) professor Hippolytes Calystén och (den onde) profeten Philippulus.

Calystén är den professor som iscensätter hela äventyret. Hans tillkortakommande som vetenskapsman är dock uppenbara då det är Tintin som leder honom på rätt spår och föreslår alternativa förklaringar (”meteoriten kanske sticker upp över vattenytan!”). Han uppvisar också en enastående brist på verklighetsförankring och konsekvensanalys – när jorden visar sig undgå att förstöras blir han enbart arg på sin assistent som räknat fel. Själv tycks han emellertid inte bedriva någon faktiskt vetenskap utan kanske mest är intresserad av berömmelse som meteoriten kan ge honom.

Phillippulus är på många sätt Calysténs tvilling. Vi möter honom första gången i observatoriet och han uttalar precis som den senare samma domedagsprofetia: ”det är straffet” resp. ”det är jordens undergång”.  Deras budskap är samma, men medan Phillipus är ute på gatorna och förkunnar sitt budskap är Calystén ointresserade av att förmedla kunskap annat än på en direkt fråga från en gäst som råkar befinna sig där. Tintin väljer dock att inte föra informationen vidare. Ett ganska ovanligt ställningstagande för en journalist får man säga.

Vad gäller drömmen och verkligheten så kan man diskutera äventyrets avslutande händelser på meteroritön. Tintin lägger sig för att sova men väcks av en – ska det visa sig – svampexplosion. Därtill kommer en snabbväxande äppelträd, en enorm fjäril samt en gigantisk spindel i en för Tintinäventyren otypisk orealism.  Björn Wahlberg antyder i förordet till nyöversättningen att det hela rör sig om en dröm från Tintins sida; Tintin sover innan spindeln kommer och han vaknar efteråt. Michael Farr (Tintin den kompletta guiden) skriver att episoden har en drömsk kvalitet, men ”är ingen dröm” likafullt.

Ser man det hela som en dröm kan man emellertid lättast få ihop äventyret till ett sammanhängande äventyr. Spindeln presenteras tidigt i albumet, redan på sidan fyra blir Tintin förskräckt över att se (en fullt verklig) gigantisk spindel i stjärnkikaren. Spindeln verkar liksom profeten Phillippulus inte lämna honom någon ro. Snarare än den kalla vetenskapen och professor Calysténs uträkningar är det Phillippulus gonggong och mer metafysiska undergångshot som fastnar i Tintins medvetande. Både spindeln och profeten återkommer redan på sid 9 i – märk väl – en dröm. Inte hellre den här drömmen presenterar som en dröm utan att det var en dröm framgår första när Tintin vaknat.

Innan den vetenskapliga expeditionen ger sig av måste Phillippulus återigen konfronteras – denna gång hotar han att spränga hela skeppet Aurora. Det är denna gång ett konkret undergångshot och praktiskt straff . Både spindeln och profeten sätter alltså redan i inledningen sin relevans för hela äventyret. När Tintin väl landat på meteoritön är det inte inte professor Calystén som upptar hans tankar utan just spindel och profeten:

Det får mig faktiskt att tänka på profeten Phillipulus som sa: ”Gör bot och bättring! Världens undergång är här!”/Och i den där mardrömmen, då sa han hotfullt: ”Straffet!… Det är straffet!..” / Och straffet var en spindel, en enorm spindel. Brr! Jag ryser bara jag tänker på det. (sid 50 min fetst.)

Att Tintin sedan jagas – efter att ha somnat – av spindel kan med andra ord lätt ses som hans processande av mardrömmen som upptagit hans tankar i hela albumet. Efter att ha vaknat återupplever han dessutom Phillippulus senare profetior då världen (meteoriteten han befinner sig på) faktiskt går under och liksom Atlantis sjunker ner i havet. Det visar sig med andra ord att det är den till synes galne profeten som får sista ordet i detta mardrömslika och oroande Tintinäventyr.

Till sist: Den spännande episoden där Tintin och konkurrenten Peary tävlar om att komma först till meteoriten för att fastslå den för sin egen skull genom att sätta sin flagga där, får mig att tänka på följande briljanta kommentar  av Eddie Izzard: http://www.youtube.com/watch?v=UTduy7Qkvk8

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>