Varulvar i Montpellier

Det är bara någon vecka sedan jag skrev om Jason sist, och då var jag lite besviken över hans några år gamla The Left Bank Gang. Men idag är jag mer nöjd, efter att ha läst hans nyaste bok Werevolves of Montpellier!

Varulv...

Det är en mycket typisk Jason-historia om en små-deppad inbrottstjuv vid namn Sven vars MO består i att klä ut sig till varulv för att förhoppningsvis skrämma den som råkar upptäcka honom och därmed få några extra sekunder till godo för att fly. På dagarna umgås han med sina vänner (varav han är obesvarat kär i en), på nätterna skuttar han runt på Montpelliers tak. Och givetvis, eftersom det är Jason, spelar det ingen roll om det är en odramatisk kväll framför tv:n eller ett pistoldrama ovanför marken: Allting behandlas lika metodiskt och lugnt. Om Hergé med sin ligne claire ville att varje linje och objekt skulle få samma tyngd och relevans gör Jason någonting motsvarande med sin scenuppbyggnad och sitt manus; ingenting är viktigare än någonting annat.

...inte varulv

Ibland kan jag irritera mig på hur alla personer ser så likadana ut i Jasons serier, och hur de så gott som aldrig visar känslor medelst ansiktsuttryck. Men så läser jag en serie som den här, och så kommer jag ihåg igen att det är en del av Jasons sätt att berätta. Istället för att ge enkla och omedelbara besked om vad karaktärerna tänker och känner så måste man som läsare plocka upp ledtrådar på andra sätt. I den här boken finns flera exempel på det; som ofta med Jason var jag ibland tvungen att bläddra tillbaka några sidor för att se om jag kom ihåg en scen rätt, och vem som var med i den (för Jasons personer liknar också varandra, vilket gör att man måste koncentrera sig ordentligt om man ska hänga med i svängarna), men pusselläggandet får sin belöning när jag långsamt förstår vad Sven och de andra egentligen har för känslor och tankar. Och i Werevolves of Montpellier fungerade tajmingen perfekt: När jag väl hade fått mina misstankar så bekräftades de mer eller mindre omedelbart av vad som sedan hände.

Och att Jasons figurer har så små skillnader sinsemellan har ytterligare en fördel i den här serien. Jasons har alltid drag av absurd teater, men den här gången blir det mer så än vanligt när skillnaden mellan hur en varulv ser ut och en vanlig ”människa” är såpass minimal som här. Det är utan tvivel första gången jag sett någonting varulvsrelaterat där jag bara har de andra karaktärernas reaktion att utgå ifrån för att förstå att det är en varulv jag ser. Det påminner mig en smula om den klassiska Barks-serien där Oppfinnar-Jocke har gjort en maskin som får djur att tänka, och ankorna blir oerhört fascinerade av att en kanin eller varg kan prata som de…

Sen finns det förstås andra orsaker till att jag gillade serien, bland annat den att jag alltid har varit fascinerad av varulvar. Tyvärr finns det få bra serier/böcker/filmer om dem, men det gör bara att jag bli än gladare när jag läser någonting lyckat med våra håriga vänner :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>