Fler klichéer: Suzuka

Jag tänkte att det var lika bra att klämma ur mig en till kort recension av en rätt dålig serie som jag nyss läst; efter den halvdana amerikanska serien Hagbard Handfaste är det dags för den likaledes halvdana japanska serien Suzuka. Se det som konsumentupplysning om serier ni inte behöver läsa, och med lite tur ska jag sen läsa några som jag istället kan rekommendera 😉

Så, Suzuka: En romantik-manga men inte en shoujo; istället är det mer av Maison Ikkoku eller för den delen Mitsuru Adachis serier. I likhet med Adachi är det också en kombination av sport och romantik; Suzuka Asahina är en höjdhopperska och Yamato Akitsuki är en sprinter. När Yamato flyttar till sin mosters pensionat i Tokyo får han syn på Suzuka och blir blixtkär; senare visar det sig (givetvis) att hon också bor på pensionatet.

Jag brukar alltid läsa klart någonting jag har börjat med även om jag tycker att kvalitén är sisådär; chansen finns att det blir bättre med tiden, men på något sätt känns det också ojuste mot skaparen att inte läsa klart. I fallet med Suzuka var det på näppen. Inte för att det är en katastrofal serie för det är det inte, men för att den var så pass lång och så ointressant.

Det som höll mig kvar var dels det faktum att den är kompetent gjord, både ifråga om manus och teckningar, och dels att jag helt enkelt ville se hur det skulle gå. I stora drag var det givetvis uppenbart, dvs att de två huvudpersonerna skulle få varandra, men efter att redan ha investerat så mycket tid ville jag se detaljerna också (giftermål à la Maison Ikkoku eller bara att de äntligen blir ihop?). Och en liten eloge ska Seo ha som faktiskt fick till ett slut som var en smula (hallelujah!) personligt.

Men sen har vi det som drar ner seriens kvalité. Till att börja med är det en serie som inte riktigt vet vilket ben den vill stå på. I början är det mängder av fanservice av tristaste slag: Mosterns pensionat innehåller också en badanläggning där Yamato extraknäcker -> de kvinnliga badgästerna visas upp flitigt, och Yamato råkar ideligen ut för olyckshändelser som gör att han ser dem nakna. Senare i serien upphör de här inslagen helt, så den som börjar läsa Suzuka i hopp om dylikt kommer bli besviken.

Allvarligare än fanservicen är huvudpersonerna själva; de är så irriterande och hopplösa att jag egentligen bara vill att de ska försvinna. Suzuka själv är gnällig / sur / trumpen hela tiden; då och då antyder Seo att det finns djupare orsaker till detta men det är trots det ett faktum att hon alltid är sur-sur-sur. Yamato är den typiska manliga mangakaraktären som alltid ber om ursäkt för vad som än händer och alldeles för sällan säger vad han känner och tycker. Med andra ord, ett par som trots vad de känner för varandra aldrig pratar med varandra på riktigt. Och sen har vi förstås det lika typiska inslaget att varendakvinnlig karaktär som dyker upp blir kär i Yamato, och trots att egentligen alla kvinnor i serien är intressantare, charmigare och roligare än Suzuka fortsätter Yamato med en dåres envishet att hålla fast vid Suzuka. Med andra ord, till alla sina andra tråkiga personlighetsdrag kan Yamato lägga till en dålig smak, och Seo gör sig skyldig till misstaget att göra varenda en av bipersonerna intressantare än huvudpersonerna. Allt det här är klichéer som jag sett alldeles för många gånger, och det gör att jag aldrig blev engagerad på riktigt i serien, trots den tid jag spenderade i Suzuka och Yamatos värld.

Så dagens andra post handlar liksom den första om en serie som visserligen inte är usel, men som det heller inte finns någon större anledning att läsa.

Härnäst: Höga berg och djupa dalar (eller kanske snarare halvhöga kullar och bråddjupa dalar) när DC ger sig på att återuppleva söndagsserierna från gårdagens dagstidningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>