Minimalt bättre än Knasen: Hagbard Handfaste

För ungefär ett år sedan skrev jag om den kompletta utgåvan av Mort Walkers Knasen, och utgjöt mig över hur usel jag tyckte den var och hur katastrofalt Walkers inflytande över seriemediet har varit. Jag nämnde också att jag inte hade några som helst planer på att köpa fler Walker-serier efter det. Så när några månader senare den första (och hittills enda) volymen av en liknande utgåva med Dik Brownes Hagbard Handfaste dök upp så köpte jag den inte, trots att jag vanligtvis gillar de här samlingarna av dagspresserier. Inte för att det är en Mort Walker-serie, men för att Browne definitivt hör hemma i hans skola (exempelvis har de gjort serien Familjen Flax tillsammans).

Men för ett litet tag sedan fick jag syn på boken till kraftigt nedsatt pris och eftersom jag inte hade någonting annat att läsa just då så slog jag till. Tyvärr.

För visserligen är Hagbard en bättre serie än Knasen och andra liknande serier, men den är fortfarande inte bra. Brownes teckningar är visserligen charmiga och mycket funktionella, med grova, mjuka linjer och en förmåga att med mycket små medel få fram känslor (vilket behövs eftersom så många av karaktärerna har hjälmar, skägg och annat som döljer stora delar av ansiktet), men manuset är alltför förutsägbart från första strippen.

Det är tydligt att persongalleriet har designats istället för att naturligt växa fram: Hagbard är stor och klumpig, Helga är arga hustrun-klichén, Brynhilde och Loke med förutsägbara roller som barnen, och så vidare. De få gånger det glimrar till är när någon av dem bryter mot mönstret, som när Brynhilde visar sig längta efter vikingaaktion, men det sker alltför sällan; istället är hon mestadels skildrad som en våpig tonåring.

Jag skulle säga att ungefär hälften av stripparna i det här albumet som täcker de första åren av serien går ut på att det är hiskeligt roligt att vikingarnas hemmaliv är precis likadant som ett klichéartat amerikanskt hemmaliv: Tuff viking efter räder utomlands blir hunsad hemma av frun? Hilarious!

Men återigen, det är en bättre serie än exempelvis Knasen, för när Browne väl koncentrerar sig på annat än förutsägbara skämt om könsroller så blir det ibland lite småkul. Det bär mig emot att säga det här men det är icke desto mindre sant: Om Browne hade undvikit att ha med de kvinnliga huvudpersonerna i serien hade den blivit roligare. Och det säger nog det mesta om begränsningarna i serien…

I den galet stora floran av kompletta samlingar av än den ena, än den andra dagspresserien så finns det en hel del serier som nog bara går hem hos den som redan gillar serien, och Hagbard Handfaste är en av dem. Inte usel men inte heller bra är det en serie som det inte finns någon anledning att leta upp om man inte redan vet att man tycker om den.

11 reaktion på “Minimalt bättre än Knasen: Hagbard Handfaste

  1. Pingback: Fler klichéer: Suzuka « Serienytt.se

  2. Nja, Knasen var då en hyfsad bra humorstripp under 50-talet, enligt mig. Då var den skönt (om enkelt) tecknad också. Håller däremot helt med om att Hagbard knappast varit något att ropa hurra över, någonsin.

  3. Håller helt med om att teckningsstilen i Knasen var rätt trevlig på 50-talet, innan den förenklades och tappade all karaktär. Har tyvärr fortfarande svårt för humorn, inklusive den tidiga; jag och Walker funkar inte tillsammans :-(

  4. Hagbards fortsatta äventyr gör också att den platsar in i kategorin ”Därför bör serier inte drivas som ett familjeföretag”. Dick Browns son Chris Brown som nu tecknar serien gör ett om möjligt ännu sämre arbete än pappan.

    I biografin över Snobbens skapare Charles M. Schulz berättas en del om dennes kulturkrockar med Mort Walker. Medan Schultz var blyg, känslig, djupt kristen och mörkt konservativ var Walker utåtriktad, rolig, populär och en riktig festprisse. Tänk att den den triste Schulz, åtminstone inledningsvis, skapade en serie som är så mycket intelligentare och roligare.

    Själv gillar Walkers och Dumas ”Sams serie”. (Som jag nu känner att jag måste posta ett inlägg om.)

  5. Och nu såg jag att du (Simon) redan föredömligt avhandlat Sams serie. Men till skillnad från dig jag tycker att den är helt ok. Tyckte mycket om urvalet på svenska (Sams serie 1986) och just metastripparna tycker jag trots allt fortfarande har något lätt anarkistiskt och oväntat över sig. Men precis som du skriver är det snabbt lätt förutsägbart. Kanske skulle en metaserie idag kunna utvecklas till en kritik av kommersialiseringen och marknadsvillkoren för serieskapandet, dvs en kritik av just den serietradition som Walker varit drivande i att skapa. (Men det har ju delvis redan gjorts av ex Doonesbury.)

    I Fantagraphics kompletta utgåva blir det plågsamt tydligt hur Walker i Sams serie representerar en naiv politik och ett förlegat hemmafruideal. Och det är ju knappast särskilt kul,och har ju så klart inget att göra med metahumor.

    Kanske kan man alltså med viss fog styrka tesen att ”kult” bara är en eufemism för ”mindre bra”.

  6. Jag tyckte att stripparna i Sams serie som handlade om gamla serier eller som var metaskämt var OK; daterade, men inte så dumma. Det jag var besviken på var hur få de var, och istället hur mycket som var mycket mer daterade skämt om dagspolitiken, och som ärligt talat knappast var så roliga när det begav sig heller. Jag har läst en del gamla politiska skämttecknare, och de är så mycket vassare än Walker.

    Det är nackdelen med kompletta utgåvor, som Fantagraphics av Sams serie: Man får verkligen läsa allt! Jag har precis läst om alla Doyles Sherlock Holmes-historier, och där har vi ett annat litterärt verk som verkligen gör sig bättre i urval…

  7. Hoppla Kerstin! HostHost! Nu är vi visserligen inne på personlig tycke och smak, men Sherlock Holmes bäst i urval?? Själv älskar jag SH, på väggarna hemma har jag tavla på Tintin & just Sherlock Holmes. DVS de jag nördat in på mest av allt.

    Sherlock Holmes bäst i urval, mycket ska man höra innan öronen trillar av… :-)

  8. Jag vet inte jag; grejen är den att jag nu för första gången läste alla berättelserna i den ordning Doyle skrev dem, och det kändes verkligen som om kvalitén sjönk efter ett tag. M a o, han borde ha avslutat SHs historia med Reichenbachfallet :-)

  9. Hagbard under Dik Brownes handfasta penna är ett stycke briljant humor till största delen. Browne var en mästare på timing. I min bok kan en dagspresserie knappast bli roligare än såhär.

  10. Jag kom ihåg den som så mycket bättre än den var nu när jag läste den. Det är alltid knepigt med samlingar av en serie som är tänkt att läsas en stripp / dag; att läsa sida upp och sida ner med strippar är inte samma sak. Men jag tyckte som synes att Hagbard inte höll. Mitt allra största problem var verkligen att de var så mycket skämt à la Lilla Fridolf och Selma, med hustru som hunsar make.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>