Ernie Schmernie

Bud Grace´serie Ernie har erövrat många anhängare i Sverige. Själv minns jag en rolig och fullständigt ojämförbar episod med fallande älgar som jag läste i Serieparaden då det begav sig. Men de gångerna jag av någon anledning snubblar över serien på senare dagar har Ernie snarare varit en källa till irritation genom sin förbluffande uselhet. Dagens Nyheters seriesida är verkligen anmärkningsvärt usel och Ernie kunde sannerligen inta tronen. Och om jag har förstått saken rätt så menar även Erniekännare att serien numera i bästa fall är en skugga av sina fornstora kraftdagar. Bud Grace får med andra ord hänvisas till den lite sorgliga kategorin ”skapare som borde haft vett att sluta i tid”.(Eller, om man är på det humöret, kanske ”skapare som aldrig borde börjat”…)

Det var därför med stor nyfikenhet som jag satte tänderna i Egmonts två samlingsalbum (i en serie om planerade fyra) med utvalda strippar ur serien: Apkalas! (1988-1992) resp. Cirkus Buddy! (1992-1997). Och med tanke på samlingarnas ambition att skildra det bästa ur seriens numera ganska långa historia, hur står sig då Ernie?

Visserligen kan det ju bli aningen meningslöst att skriva en text av den här typen eftersom det i så hög grad bara handlar om det gamla ”tycke och smak”. Men det är något intressant över hela serien; jag vill förtvivlat gärna veta vari Ernies monumentala uselhet består i. För uselt är det. Ända tillbaka till starten och tiden för en eventuell guldålder. Riktigt uselt.

Jag tror att problemet till viss del består i det mycket begränsade persongalleriet. Normalt förväntar man sig inte avgrundsdjupa psykologiska bakgrundshistorier till personer i en dagsstripsserie, men i Ernie är det mer än lovligt platt. Ernie saknar trovärdighet, ett allvarligt fel för en figur som ska spela läsarens ställföreträdare i en galen och absurd värld. Om Ernie är lika svår att begripa som en tokig papegoja hänger liksom allt i luften och det roliga eller absurda vill aldrig infinna sig. Istället blir det enbart en uppradning av tokiga händelser utan sammanhang.

Och häri ligger ett annat problem skulle jag vilja hävda. Ernie saknar kontinuitet. De galna upptågen avlöser varandra utan att de någonsin får någon konsekvens för huvudpersonerna. Man skulle någon gång vilja att farbror Sids skumraskaffärer fullföljdes och drogs ut till sin spets. Istället blir det hela en ständig upprepning efter modellen ”Sid säljer något som inte är vad det utger sig för att vara” (höhö!).Vilket snabbt blir tröttsamt och till sist rentav enerverande.

Charles M. Schulz revolutionerade verkligen serievärlden med Snobben. Genom att många gånger ta bort själva vitsen kunde det roliga i en strip bestå i en upprepning av ett känt tema. Men denna teknik har också sina uppenbara risker då en skapare kan frestas i att till sist tro att bara upprepningar räcker. (En fälla jag tycker att Schulz själv till sist föll i.) Genom Ernie har denna upprepningshumor fått sin ultimata dödgrävare; på sida upp och sida ner äter Sid äcklig bläckfisk. Ett skämt som inte ens var roligt till att börja med. För vad vill egentligen Grace säga med episoden? Vad säger det om Effie att hon serverar bläckfisk? Vad säger det om snåla Sid att han fortsätter att gå dit? Ingenting, idén utvecklas just aldrig utan hänger som så mycket annat i serien löst.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Bud Grace själv börjar dyka upp i serien efter ett tag. Det absurda och de platta figurerna kräver en galen författare som sammanhållande länk. Seriens metanivå blir därför helt logisk eftersom man snabbt märker att Grace just ingenting vill berätta. Följaktligen måste han själv in i handlingen och förvandla den till en historia om honom själv och hur knasig han är.

Egentligen är det synd att Ernie är en så misslyckad serie. Den lär ha förändrat seriesidorna genom att flytta fram gränserna för vad man kan/får skämta om. Hade någon beskrivit serien för mig hade jag säkert tyckt att det låtit som en kul serie. För på pappret låter det faktiskt som roligt. Synd bara att pappret inte är särskilt roligt om man tar sig tid att läsa det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>