X & Y, svart & vitt, Prohias & Kuba

Som liten uppskattade jag egentligen aldrig MAD. Men de gånger jag i brist på Fantomen bläddrade i storebrors samlingar var det alltid serien X & Y som jag fastnade för. I original heter serien Spy vs Spy och har vuxit till en ikonografisk del av amerikansk populärkultur. Serien om den svarta och den vita spionen som ständigt försöker ha ihjäl varandra skapades av den kubanska serietecknaren Antonio Prohias och blev omedelbart en hit när den publicerad för första gången i tidningen MAD #60 (1961). Egentligen är det lite konstigt att serien blev så våldsamt populär, men Prohias lyckades med sin ordlösa serie variera grundkonceptet i all oändlighet så att själva variationen av det grundläggande till sist blev det roliga.

Redan 1962 försökte Prohias dock föra in ytterligare ett element i mixen, en grå kvinnlig agent, vilket fick serien att då byta namn till Spy vs Spy vs Spy. Denna kvinnliga agent stod utanför de vanliga spionernas dödskamp och istället blev hon föremål för deras häftiga förälskelse. Prohias själv sa att han alltid lät den kvinnliga agenten vinna, eftersom han var en ”sann gentleman”. (Det är svårt att inte se unken machismo bakom det.) Men den kvinnliga agenten blev snabbt en begränsning istället för att tillföra balans, och efter 1965 försvann hon för gott.

För den som vill återuppleva spionernas eviga dödskamp finns serien samlad i en komplett utgåva Spy vs Spy The Complete Casebook.  Och efter att ha spenderat en helg i de båda agenternas sällskap måste jag ändå ge dem ett gott betyg. Som sagt, av någon anledning fungerar den rätt larviga serien utmärkt och det blir till slut närmast ett beroende att bara titta på en strip till. Men man skrattar sällan högt när man läser den, seriens storhet ligger alltså i själva grundtemats variation. Och även om Prohias inte når upp till företrädare på upprepningshumorns altare – George Herrimans Krazy Kat tänker man på – så har han en särpräglad stil som sannerligen vet att nyttja pantominkonstens hårda krav.

Det stora problemet som jag har med den här utgåvan är det redaktionella materialet. Det är mer än lovligt devot, och hyllningarna till Prohias personliga och politiska företräden känns väl smetiga. Men framförallt är utgåvans politiska verklighetsbeskrivning obehagligt vulgär. Antonio Prohias flydde från Kuba efter att revolutionen störtade diktatorn Batista. Prohias hade tillhört den konservativa högern och gjort sig ett namn som politisk skämttecknare i diverse högertidningar. En del av dessa skämt finns publicerade i boken, och de är knappast smarta, rättvisande, ögonöppnande eller ens särskilt roliga. Den är snarare av den billiga typen som idiotförklarar sina läsare; så får vi t.ex. se ett skellett äta soppa med en hammare och en skära. Alltså den subtila typ av politisk humor som vi känner igen från nazityska Der Stürmer och sovjetiska Krokodil.  (Fast Krokodil hade åtminstone fram till ”socialrealismens” likriktning ett stundtals högt konstnärligt värde.)

Prohias var alltså konservativ och våldsam motståndare till Castro. Vilket naturligt nog fick honom att hamna på kollisionskurs med den folkliga revolution som förändrade Kuba i grunden. Som motståndare mot den revolutionära regeringen fick han känna att hans högerskämt inte föll i god jord och han kände sig utsatt från både grannar och politiker. Han anklagades av regeringstjänstemän, liksom av Castro själv (oklart om det stämmer eller inte), för att gå amerikanernas och CIA:s kontrarevolutionära ärenden. Och den anklagelsen låter inte så konstig som redaktörerna försöker få den att låta som, eftersom Prohias själv berättar att han fick hjälp från den amerikanska ambassaden med underlag till sina politiska skämt. Med tanke på den kontrarevolutionära verksamheten som pågick där kan man förstå misstänksamheten. Men hela historien om Kuba berättas i boken av företrädare för exilkubanerna i Miami och de har knappast större trovärdighet än t.ex. svensk-kubanska föreningen.

Hursomhelst, Prohias sätter sig på ett flygplan och åker till USA där han presenterar sina spioner för amerikanska MAD. Som omedelbart ser värdet i serien och publicerar serien i tron att det är en begränsad idé som kommer att hålla i ett par nummer. Men en världssuccé är född, och i boken framställs detta som en personlig hämnd på Castro; Prohias sägs ha blivit anklagad av Castro för att vara spion (men inga hänvisningar finns) och spionparodin skulle därigenom bli ett hån mot Castro själv. Det är, åtminstone för mig, svårt att se hur Spy vs Spy skulle utgöra en drift med Castro och Kuba så det hela känns inte så lite som en efterhandskonstruktion.

Men hur ska vi se på de båda spionerna? The Complete Casebook slår fast att Spy vs Spy ska ses som en parodisk bild av kalla krigets varma agentkrig. Och ursprungligen publicerades striparna i MAD under den förklarande vinjetten ”the friendly rivalry between the man in black and the man in white, both of whom are dedicated to the ’cause’ of outwitting each other” och Prohias beskrevs på ett mycket amerikanskt kallakrigsdoftande språk som en berömd kubansk anti-kommunistisk skämttecknare som vägrade bli en nickedocka åt Fidel Castro. Men att en tidningsman på högerkanten skulle skämta om en vänlig rivalitet mellan blocken känns aningen overkligt; han levde ju själv i exil till följd av en politisk revolution och visste mycket väl att en revolution inte är en tebjudning.

Spy vs. Spy tycks därför gestalta en cynisk bild av politik. Båda agenterna drivs egentligen av en vänskaplig förståelse för varandra och en medvetenhet om att de bara råkat hamna på olika sidor i ett spel. Det enda syfte deras kamp har är att besegra den andre, något mål bortom det tycks inte finnas. Poängen med serien är här att den svarta och den vita vinner lika ofta, vilket förtydligar det utsiktslösa i kampen och göra den krigande rivaliteten till en abstrakt evighetsdans som ständigt börjar om. Med andra ord en politikerföraktande skildring som visar att engagemang är lönlöst och att alla aktörer i själva verket representerar samma sak. Sedd i det ljuset kan Spy vs Spy med fördel läsas som en viktig kommentar till den nu pågående svenska valrörelsen. Men man inser snabbt att den cyniska världsbild som uppmanar till letargi och ointresse för världen ytterst faktiskt bevarar den bestående ordningen. Och kanske var det precis det som Prohias var ute efter?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>