Maskinen i superhjälten: Ex Machina

Ha! Har precis läst klart en till längre serie av Brian K Vaughan (den förra var Y – The Last Man som han gjorde tillsammans med Pia Guerra), och tillsammans med de kortare serierna Pride of Baghdad och Runaways tycker jag att jag börjar få kläm på honom nu. Det har tagit ett tag för jag har varit rätt kluven hittils: PoB tyckte jag var ruskigt övervärderad, antagligen på grund av att temat var så allvarligt; Runaways var en trevlig superhjälteserie för ungdomar; den första omgången kändes fräsch men den tappade snabbt farten; Y:TLM hade jag svårt att komma igång med, med flera misslyckade försök att läsa igenom den, men när jag till slut fick upp farten visade det sig att det var en riktigt bra serie, vissa brister till trots.

Politikern

Och nu har jag alltså läst den nyligen avslutade Ex Machina, hans skildring av ett parallellt universum där 9/11-attacken delvis misslyckades på grund av ett ingripande av Mitchell Hundred i hans alter ego-gestalt The Great Machine, en superhjälte med kraften att kunna tala med maskiner, så enbart det första tornet förstördes. Det är hans enda egentligt lyckade framträdande som superhjälte, men det gör att hans kandidatur för posten som New Yorks borgmästare går från att vara ett skämt till en segerrik dito.

Superhjälten

Ex Machina skildrar Hundreds session vid makten; hans superhjältetid får vi bara se glimtar av i efterhand. Det här är i första hand en politisk serie, eller om man ska vara precis en serie om politik. Vi får följa Hundred och hans stab när de hanterar de kriser som uppstår i världens mäktigaste stad, och Hundreds utveckling från en naiv men godhjärtad politiker till ett mycket mer (väl)slipat exemplar. Superhjälte-delen finns alltid med i bakgrunden men oftast sträcker den sig till att skildra episoder i Hundreds karriär som påverkar hans liv som borgmästare.

Den politiska delen är både den mest originella delen och den mest lyckade. Faktum är att de gånger serien drar åt superhjältehållet (och det blir lite mer sånt mot slutet) så saknar jag de politiska intrigerna. Min känsla är att Vaughan från början tänkt sig skriva ett nästan rent politiskt drama men att han inte riktigt kan låta bli att dra in superhjältar även när det inte behövs. Serien börjar mycket starkt, och det allra sista numret är också bra, men det saggar i mitten.

Och det är det som jag tycker utmärkt de Vaughan-serier jag läst hittills (bortsett from PoB som var dålig rätt igenom): Han har bra idéer men har svårt att hålla uppe kvalitén ett längre tag. Han lyckas nog bäst i Y:TLM men även den har problem med att hålla intresset för historien vid liv; det som räddar den är att grundidén är såpass stark att de sidospår historien tar är intressanta de med. Sen måste jag också säga att avslutningarna på både Y:TLM och Ex Machina har stora likheter i sin struktur; det märks tydligt hur Vaughan vill avsluta historier. Stämningen i serierna är också likartad: Det är en sliten, lätt deprimerande värld Vaughan visar upp i de båda, med små stänk av humor.

Ex Machina är en bra serie, inte tu tal om annat, men den hade kunnat vara ännu lite bättre om Vaughan hade koncentrerat sig lite mer på politikern Mitchell; var hans superkraft kom ifrån intresserar mig mindre. Gamle Starman-tecknaren Tony Harris står för de flesta illustrationerna och de är mycket passande; han är en tecknare som klarar av att skildra alldeles vanliga människor snarare än omöjliga fysiska praktexemplar. Det här är ett typiskt exempel på en serie som passade utmärkt att förströ mig en regnig helg, men som inte riktigt når ända fram till en reservationslös rekommendation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>