Blake och Mortimer, take 3: The Voronov Plot

Det tredje serieskaparteamet (efter Edgar Jacobs och van Hamme/Benoit) på serien Blake och Mortimer gör sin entré på engelska i och med publiceringen av The Voronov Plot där Yves Sente står för manus och André Juillard för teckningar; givetvis är det Cinebook som står för översättningen, som oftast nuförtiden när det gäller engelska utgåvor av fransk/belgiska serier i klassisk tappning.

En spion besöker en mycket bekant restaurang...

För den som inte vet om bakgrunden tog det franska förlaget ett något ovanligt beslut vad gällde serien Blake och Mortimers framtid efter Jacobs död: Efter att van Hamme/Benoits version blivit populär valde man att låta ett till team parallellt göra sin version, och det blev alltså Sente/Juillard som fick den äran. Båda teamen har valt samma infallsvinkel, dvs man gör serier utan minsta försök till nytolkning. Meningen är att de nya böckerna ska kännas som om de var skrivna av Jacobs själv, och faktum är att man lyckas bra med föresatsen. Framförallt van Hamme/Benoit både ser ut som och känns som om Jacobs låg bakom, men även om Juillards teckningar känns något plattare (jo, det är faktiskt sant!) än originalet och Sente går till överdrift i berättartexter som egentligen inte behövs (det är faktiskt också sant!) så är det en trevlig stund jag har, med en snirklig men väl sammanhållen intrig som utspelar sig under rymdforskningens och det kalla krigets barndom.

Men det finns också mindre bra saker med albumet. Att framställningen nästan känns som en parodi ibland eftersom man tagit Jacobs egenheter (teckningarna och de ymniga texterna) och dragit dem ett snäpp till mot ytterligheten ger mig en känsla av att Sente/Juillard varit alltför bokstavstrogna. Där van Hamme/Benoit känns som en genuint tidigare okänt album av Jacobs är det här mer av ett önskeprojekt gjort av mycket talangfulla fans.

Dessutom blir det lite väl gulligt med en del utplacerade scener som placerar handlingen stadigt år 1957 och som är alltför övertydliga, som scenen där John Lennon och Paul McCartney dyker upp; jag hade ingen aning om när/var/hur de först träffades, men introduktionen av dem i handling var så klumpig att jag googlade upp historien för att bekräfta för mig själv att John och Paul var de jag trodde (sen visade det sig att albumet i slutet hade en intervju med skaparna där de mycket nöjda berättar om hur de smygit in Beatlarna). Kort sagt, albumet skulle ha mått bra av en redaktionell hand som slipade till historien.

Att Olrik återigen är en av huvudskurkarna får jag väl acceptera, även om det skulle vara roligt med mer variation; återkommande skurkar är ofta en dålig idé, framförallt när man bara har en att gissa på när en mystisk person som inte vill visa ansiktet dyker upp (med det inte alltför smarta namnet Ilkor…). Det hade räckt utmärkt med Voronov här, Olrik tillförde inte mycket.

Med andra ord, ett helt OK album av en typ som jag trots mina invändningar gärna ser mer av: En gedigen historia presenterad utan krusiduller :-)

3 reaktion på “Blake och Mortimer, take 3: The Voronov Plot

  1. Nåja, med blossande generande kinder sitter jag här och erkänner att jag helt missade referensen till Paul & John… Så kanske kan man säga att den är insmygen trots allt, vissa läsare som jag sitter tydligen och sover framför sidorna. Konstigt nog; för jag gillar verkligen de här B&M-albumen (se recension).

    SPOILER: En höjdarscen från äventyret är förresten när Blake befria den kvinnliga agenten från fängelset. Bortsett från att det lyckas trots att fienden är förvarnade (bra där!) innehåller episoden en oförglömlig ruta: Blake och en lätt förklädd kvinna i uniformsrock stormar ur fängelsets huvudentre mellan två vakter och utbrister (på engelska!): DAMNED! Man tycker nog att vakterna något borde anat oråd. 😀

  2. @Olle: De är bra de albumen, ingen tvekan om det! Och apropå missa/inte missa: Jag missade helt ”DAMNED”-kommentaren och vakternas bristande språkkunskaper :-)

    @Karl: Vet inte säkert om det är Sente som är redaktören, men i eftertexten berättar han åtminstone om hur han först inte sa att det var han som själv skrivit manus, när han blivit tillfrågad om han hade några idéer om vem som skulle kunna skriva. Så kan nog vara han som är redaktör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>