Jean-Claude Fournier revisited

Det är naturligtvis inte lätt att komma efter en populär föregångare;.en uppföljare är sällan bättre eller ens lika bra som originalet. Vilket i allra högsta grad gäller serietecknare som tar över efter framgångsrika stjärnor.

Populär på den franskbelgiska serieparnassen är Spirou i Andre Franquins tappning. Som bekant var det inte Franquin som skapade figuren Spirou utan han var först tredje man i tillverkningsprocessen (efter Rob-Vel och Jijé: som numera finns representerade på svenska i Egmonts samlade Spirou!). Men det var Franquin som förvandlade Spirou till den serie vi känner idag; Champignac med alla dess invånare och inte minst den centrala greven är alla resultat av Franquins vidareutveckling av Spirous universum. Mest känd är förstås Marsipulami, en figur som Franquin tog med sig när han lämnade Spirou.

Det otacksamma arbetet att ta över efter Franquin när denne till sist tröttnat på piccolohjälten föll på den i sammanhanget okända och oprövade fransmannen Jean-Claude Fournier. När Fournier blev erbjuden att ta över Spirou avrådde Franquin honom. Franquin var vid det här laget deprimerad och vansinnigt trött på sin hjälte som han trodde skulle äta upp också denna nya lovande serietecknare. Men eftersom Fournier själv varit ett fan av Spirou som liten kunde han inte motstå frestelsen att skapa nya äventyr. Debuten skedde med Guldmaskinen 1970 och avslutades tio år senare med Den stora kuppen 1980. Som flera andra efterträdare är Fournier dock av många fans ansedd som en sämre kopia.

Men hur står sig fransmannens Spiroualster idag? Själv har jag precis läst genom Fourniers alster och jag kan konstatera att något entydigt omdöme inte låter sig presenteras. Jag pendlar mellan att vilja ge honom upprättelse (om nu någon skulle behövas) och att instämma i kritik av en misslyckad förnyelse av Spirou. Det första albumet bär en tydligt Franquinkomplex eller – mindre värderande – fortsätter i mästarens spår. Franquin själv bidrog till tecknandet av Marspipulami som här gjorde sitt sista framträdande i ett Spirouäventyr.

DAGENS SKATTJAKT: några sammanhängande rutor i Guldmaskinen tecknades faktiskt av Franquin – vilka?

Efter hand utvecklar Fournier dock alltmer en egen stil. Det som slår mig nu är att han är så glad i formexperiment. Det är många egensinniga (och ibland sökta) bildkompositioner och färgkombinationer. Dessutom pendlar Fourniers Spirou mellan den oförfalskade buskisfarsen (Det mystiska klostret, Tora Torapa, Spirou och rymdvarelserna) till mer traditionella äventyrsberättelser (Amulettens hemlighet, Tyrannen/Kuppen).  Personligen tycker jag att de sistnämnda håller riktigt bra kvalitet och inte på något vis skäms för sig; medan de ganska tramsiga buskisäventyren hellre bör glömmas bort. Fourniers sista bidrag till Spirouäventyrens kanon – dubbeläventyret Tyrannen och Kuppen hör rentav till de bättre historierna i den samlade Spirouproduktionen.

Men till skillnaden från Franquin tillför Forunier en mystisk och övernaturlig dimension. Franquins Spirouvärld är visserligen fantastiskt, men allting har sin rationella förklaring. Hos Fournier förblir det mystiska oförklarligt. Hans egna figur, den japanska trollkarlen Itoh Kata, bryter följaktligen mot alla förnuftets lagar; tydligast gestaltat i trollkarlens hatt där det med jämna mellanrum hoppar upp ett icke oansenligt antal kaniner. Det rör sig således inte om något simpelt trick som kan få sin förklaring.

Ett album från Fourniers hand sticker ut. Det rör sig om Spirou och rymdvarelserna som (för första gången sedan Jijé) berättar en rak sciencefiction-historia. Här landar alkoholiserade rymdmän med smak för cider i den lugna Champignac och det som följer är en sedvanlig och inte särskilt väl sammanhållen rymdfars. Fournier säger själv att han skapade den som en metafor för främlingsfientlighet och fördomsfullhet, men det är ett äventyr som sammanfattar det jag inte riktigt tycker om Fournie och trots lovvärda intentioner misslyckas det. Det är helt enkelt varken antirasistiskt, spännande eller ens roligt.

Men för all del; läs gärna om Spirou och tyrannen och Den stora kuppen. Här har vi två album som på ett förträffligt sätt tar upp arvet efter Franquin men ändå skapar en välavvägd och berättarglad historia som engagerar.

2 reaktion på “Jean-Claude Fournier revisited

  1. Jag tror åtminstone alla Marsupilami tecknades av Franquin. Min gissning är sekvensen när Marsupilami äter en macka på sidan 3, alt. Marsupilami i räddningsaktion på sid. 26.

  2. Kanske var jag lite otydlig;helt riktigt är alla bilder av Marsipulami tecknade av Franquin så dina gissningar är helt rätt. Det jag tänkte på var en bildsekvens som inte bara innehöll M utan också andra figurer som också de var från Franquins hand. (Se till exmepel Spirou innan ”macksekvensen” så är det tydligt att det inte är Franquin som tecknat.)

    Rätt svar är sista rutorna på sidan 45 där M jagar bort flyende hejdukar. Särskilt näst sista bilden på den hantlangare som får en Marspipulamisvansnäve i huvudet är verkligen typisk Franquin. Skulle lika gärna kunna vara (Mossberg och) Gaston!

    Skatten till Håkan/Wakuran! :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>