First Second slår till igen: Zita the Spacegirl

Jag har skrivit flera gånger om The Unsinkable Walker Bean, en av förra årets allra bästa nya serier, som gavs ut av förlaget First Second. Från sin start då de huvudsakligen gav ut nyare franska serier med inriktning på skaparna runt Trondheim och Sfar har First Second allteftersom satsat mer på nygjorda allålderserier med riktigt bra resultat. Förutom Walker Bean kan jag nämna A Home for Mr. Easter och Brain Camp, och nu har de alltså lyckats igen med Zita the Spacegirl.

Handlingen i korthet: Zita och hennes vän Joseph råkar på en meteoritkrater där de hittar en konstig maskin. Ett tryck på en knapp, och Joseph förflyttas till en okänd plats i det stora världsalltet. Zita känner sig tvingad att försöka hjälpa honom, och trycker på knappen igen. Vår hjältinna har alltså fått sitt uppdrag, och äventyret är igång.

Det är en alldeles underbar serie, en av de bäst berättade jag har läst på mycket länge. Inte nog med att Hatkes teckningar är små mirakel av charmerande enkelhet, utan han har också en utmärkt känsla för tajming och hur man berättar en handling i serieform. Han gör det så bra att jag flera gånger stannade till i min läsning för att uppskatta hur en sida var utformad för maximal effekt; risken med en såhär flyhänt berättad historia är att det blir lite för lite tuggmotstånd, men Hatke undviker det problemet genom sin bitvis geniala sidlayout.

Genial i det lilla formatet ska sägas för det är inte någonting som är uppenbart vid en snabb titt i boken utan det är först när man verkligen läser serien som man märker hur bra den är. En av mina pet peeves vad gäller serier, böcker, filmer är hur många som förstörs av en dålig känsla för rytm, dvs hur man varierar snabba sekvenser med långsamma, och i fallet med serier när man ska berätta med många bilder och när man ska nöja sig med några få (och samma sak vad gäller textmängden). Zita the Spacegirl är ett skolboksexempel på hur den sortens rytm ska hanteras, oavsett om det handlar om att bygga upp spänningen eller om att presentera ett skämt.

First Seconds serier ser ofta mycket olika ut på ytan, men de finns ändå en hus-stil. Det är inte ifråga om teckningar de liknar varandra (även om exempelvis Walker Bean är mycket lik Sfars Sardine) men ifråga om temperament. De är alla fyllda av känslan att vad som helst kan hända, och att det också gör det, sådär i förbifarten. Även om handlingen kan vara nog så dramatisk och tät (som bitvis i Zita) så finns det alltid plats för en utvikning eller en mystisk krumelur som slumpartat dyker upp. Det är en stil som kan bli frustrerande om det blir för mycket av slirande hit och dit, men det är ingen fara vad gäller Zita the Spacegirl för Hatke vet precis vad han gör.

Så om det inte är uppenbart ännu kan jag helhjärtat rekommendera Zita the Spacegirl; jag tycker alldeles förskräckligt bra om den här lilla boken. Jag hör ofta att det klagas på bristen på bra nya serier för barn men det är egentligen bara en brist här i Sverige (och eventuellt Europa): Det finns en hel del fynd, men just nu verkar det som o man får leta sig till USA eller Japan för att hitta dem. Vad gäller USA måste man också leta sig utanför de klassiska serieförlagen för där finns inget att hämta, och istället får man kolla bland de vanliga barnböckerna för det är dem First Second konkurrerar med. Det märks också på priset där man som jag redan nämnt i tidigare blogginlägg ligger löjligt lågt jämfört med de rena serieförlagen. Zita the Spacegirl kostar $11 för 192 färgsidor i utmärkt tryck, en smula lägre än 23 sidor från Marvel à $4…

PS. På Zitas hemsida kan man läsa några kortare serier med henne också; rekommenderas varmt! DS.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>