Och längst ner hittar vi… Pavan

Irritation. Det drabbar oss alla då och då. Framförallt oss serienördar. Vi irriterar oss på dåliga serier. En dålig serie är en serie som vi inte tycker om, av en eller annan orsak.

Oftast är det teckningarna. Därför att det är mycket lättare att identifiera dåliga teckningar än dåligt manus. Ett vanligt mål är undergroundserierna, eller den gren av dessa som idag kallas indie-serier. Ni har sett dem. Det som trycks i fanzin. Och Galago.

Men försök att se det positivt! Dåliga serier är faktiskt bra, därför att hos en del människor går gnället från ”Det här är skit!” till ”Det här skulle jag kunna göra bättre” till ”Titta här vad jag har gjort”. Det vill säga att vi ser hur lätt det faktiskt är att sätta igånga. Att själv göra något istället för att gnälla över att andra företagsamma människor gör mer än vad man själv gör.

Men ibland orkar jag faktiskt inte vara positiv. Jag har läst Pavan, nummer 11 till och med nummer 15. Och jag är irriterad.

Pavan är en svensk serie, Skapad, ritad och berättad av Elis Eriksson. Elis var konstnär, och kompis med Åke Hodell. 1965, vid nära sextio års ålder, fick han för sig att bli serietecknare. Kompisen Åke hade ett förlag, helt utan kvalitetskrav. Ja, skall sanningen fram gav Åke ut sina egna böcker också, varav Igevär och General Bussig är stor konst. Leta upp dem på på ditt lokala bibliotek. Men Pavan däremot…

Tänk er en sextioårig manlig konstnär som gör sitt bästa för att framstå som ett femårigt barn. Tänk er en serie av denne man. Och ni kan ändå inte föreställa er hur uselt det här är. Vi tittar på en bild från Pavan #11, som kom 2003, då Elis var 96 år gammal.

Vem eller vad som är Pavan? Va, ser ni inte cowboyen?

Varför de irriterar mig? Svårt att säga. Ofta när jag läser dåliga serier ser jag något förlåtande. Det är trots allt någon som har velat berätta något. Här ser jag bara en önskan att provocera. Men det är inte ens klart vem som skall provoceras, eller av vad. Elis Eriksson vill provocera, men han är inte Lars Vilks. Elis är rädd att få på käften, så han provocerar den tämligen ofarliga gruppen femåriga serieskapare. Det är inte ens ett slag i luften, det är en önskan att slå i luften.

Det finns femton häften med Pavans äventyr. De sista tio går fortfarande att köpa direkt från utgivaren, Rönells antikvariat. Jag kan inte rekommendera dem.

9 reaktion på “Och längst ner hittar vi… Pavan

  1. Jag har sett Pavan-serierna på biblioteket, men har aldrig orkat låna dem. Jag tror de brukar anses som konst eller något.

  2. ”ni kan ändå inte föreställa er hur uselt det här är” påstår skribenten – nej, kanske inte, om man bedömer Pavan enligt en naturalistisk mall. Men teckningarna i Pavan följer en helt annan logik är den gängse seriebildens, och påminner mer om sådana sakar som gammalmexikansk bildskrift. Den innehåller vissa tecken och teckenkombinationer som man måste lära sig läsa, och då är det bra att ha läst de första häftena först, för där finns tolkningsnycklar. Jag råkar ha skrivit en liten bok om detta – den heter ”Ting och tecken” och gavs ut 2007. Där visar jag också att Eriksson ingalunda ”fick för sig” att han skulle bli serietecknare år 1965. Han hade tecknat liknande saker långt tidigare. Tack för uppmärksamheten.

  3. Hej Fred, trevligt att du delade med dig av detta. Naturligtvis har du delvis rätt, sett ur ett konstperspektiv. Nu är jag ofta tveksam till mycket av den moderna konsten som bygger på att den fulla förståelsen kräver insikter som ligger utanför konstverket. Jag håller med Wolfe när han pekar på att sextiotalets avant-garde målar (he he) in sig i ett hörn och ombildas från en visuell konst till en litterär, där du måste läsa programbladet för att förstå konsten. Själv tycker jag att det är bedrövligt, och föredrar Warhol framför Kandinsky vilken dag som helst.

    Och lite i detta ligger det jag gillar med serier, att de gör tvärtom. De tar ett litterärt medium, ordet, och förvandlar det till ett visuellt. Det är bland annat ur detta perspektiv jag hävdar att Pavan är en av de absolut sämsta serier jag någonsin läst. Varken ord eller bild ger mig något. Jag ser att tecknaren kämpar mot mig som läsare, för att göra mitt läsande så besvärligt som möjligt. Må så vara att det är en uppgift för konstnären, javisst – men inte för serietecknaren.

    Man kan heller inte skydda sig bakom den gamla klyschan ”Det skall inte förstås på det sättet”. Ser det ut som en serie skall det naturligtvis bedömas som serie. Om jag säger ”är du snäll och talar lite högre och tydligare” och konstnären får svara ”förstod du inte vad jag mumlade om är det du som hör dåligt” – då kan vi aldrig tala om kvalité inom konsten – då är allt tolkningsfrågor. Och detta tror jag inte konsten är betjänt av.

    Hursomhelst skall jag hålla utkik efter din bok, och tackar för besöket. //UlfK, ännu inte övertygad men alltid nyfiken.

  4. Hej Ulf K,

    En litet senkommen respons från mig: ditt svar är bra tycker jag. Det är förstås så att jag och andra som skrigver om konst i konstvärlden utgår från ett väldigt exklusivt intellektuellt perspektiv. I det perspektivet har jag valt att se Pavan och vissa andra verk av Eriksson som semiotiska experiment som ger läsmotstånd (precis som du påpekar) och som närmar sig minimikraven för att någon ska vara en bild eller en serie. Med semiotiskt experiment menar jag här: att reducera uttrycksmedlen mer och mer för att se hur enkelt det kan bli innan betydelsen går förlorad.

    Du har helt rätt i att konsten under sextiotalet blir allt mer beroende av text och förklaringar – fast jag tror inte att Warhol är det bästa exemplet på motsatsen. Även Pavan är väldigt beroende av kunskap om sammanhanget där serien gjordes. Den gjordes helt klart för en insatt publik. Den är en exklusiv produkt som utger sig för att inte vara exklusiv utan barnslig och som gör läsaren besviken när den inte visar sig vara så enkel som den verkar. Det var egentligen bara det jag ville ha förtydligat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>