Air

24 Vertigo-nummer om en höjdrädd flygvärdinna som involveras i en stillsamt psykedelisk historia om en ny energikälla för framtidens flygplan = Air, skriven av G Willow Wilson och (huvudsakligen) tecknad av M K Perker. Försäljningen var inte tillräckligt bra för att det skulle bli fler nummer än så, men tydligen tillräckligt lovande för att DC/Vertigo ändå ska ge ut serien i samlingsalbum.

Och det är en bra idé tycker jag, för även om serien tog slut i förtid fungerar den som en avslutad historia, och det är en serie av ett egentligen ganska udda slag. Skurkar finns men de är inte så viktiga, samma sak gäller för actionen, och av den typiska Vertigo-ockultismen finns inte ett spår. MacGuffinen är en artefakt från Aztek-riket som möjliggör teleportation av det ovanligare slaget men som bara fungerar för de människor som har en naturlig förmåga till hyperpraxis (en term uppfunnen av Wilson). Flygvärdinnan Blythe visar sig vara en av dessa, och när hon använder artefakten kommer hon i kontakt både med sitt inre och med bland annat fjäderormsguden Quetzacoatl.

Det är en serie där spänningen fokuserar på Blythes underliga visioner och upplevelser i samband med hyperpraxisen; hon diskuterar filosofi men även mer jordnära saker med Quetzacoatl, hon lever sig (bokstavligen) in i sin nye pojkväns exotiska liv, hon reser i tiden när det behövs. I den mån det går att förstå vad hyperpraxisen egentligen gör så möjliggör den att du hamnar precis där du just nu ska vara, var/när det än råkar vara. Flygplan av alla de slag är stående inslag, liksom legendaren Amelia Earhart, och Perkers luftiga teckningar passar finfint däruppe i atmosfären, utan att vara fantastiska. De är inte spektakulära men det verkar som om Wilson och Perker fungerar bra tillsammans.

Jag gillar tonen i Air, och den avdramatiserande framställningen av till exempel vad Blythes pojkvän egentligen håller på med; hans mål framställs som ett (möjligen hotfullt) mysterium, men när sanningen kommer fram vältrar sig inte serien i det utan det blir snarast ett ”Jaha, var det så det var?”, och sen går serien vidare. Jag har sett på nätet att en del liknar Air vid tv-serien Lost men jag håller inte med. Mysterierna i Air pågår oftast inte i oändlighet, och de som kvarstår efter läsningen är av typen ”Vad var egentligen hyperpraxisen?” snarare än vad som hände och varför det hände. Tycker alltså jag, en som aldrig fängslades av Lost, så några saltnypor behövs nog 😉

Ergo, en intressant läsningen om man har några timmar över. Det som är synd med serier som den här är att det blir så jämrans dyrt om man vill läsa hela sviten. Om den kostade mer som en pocketbok (OK, lite dyrare vore OK) så vore det en självklar rekommendation till den som vill prova på en lite annorlunda Vertigo-serie, men $53 totalt för de 4 albumen är i saftigaste laget, tyvärr.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>