Pierre Seron & Di sma undar jårdi

I litteraturhistorien brukar man ibland tala om ”minor classics”, alltså stora litterära verk med viss popularitet och inflytande men som ändå inte platsat bland de riktigt stora verken. På den franskbelgiska seriesidan är tveklöst de stora klassiska författarna Hergé, Andre Franquin, Edgar Jacobs och Jaques Martin. För att nu nämna några odiskutabla. En serieskapare som dock definitivt inte kvalar in i ovanstående lista men som ändå besitter odiskutabla kvaliteter är Pierre Seron. Kanske är hans Småfolkens äventyr rentav en ”smärre klassiker”.

På svenska gavs seriens första fem album ut av Allers under åren 1979-1980. I det första äventyret ”Uttåget” fick vi se hur de små människorna lämnade sin underjordiska hemcistern för att hitta en plats att bo i fred från ”de stora”. I sista ”Cyklopens öga” får vi liksom i föregåeende ”Bilsjön” läsa en tämligen rak deckarhistoria. På franska har över 40 album publicerats och den ges fortfarande ut. (Vi gör Seron en tjänst och glömmer porrparodin (sic!) ”Småkvinnorna”.)

Serien gick som följetong i tidningen Spirou och det är tydligt hur Seron inspirerats av tidningens stora stjärna André Franquin. Ja, en del menar till och med att han blott är en simpel Franquinimitatör. Även om det är ett väl hårt omdöme, så är det tydligt att Seron gör en hjälpligt snygg Franquinpastisch men utan att komma i närheten av mästarens pennföring. Särskilt karaktärerna tycker jag ser egendomligt styltiga ut i Serons värld och det är som om han inte riktigt kan bestämma sig för vilken stilnivå som ska gälla.

Jag har nu läst de första 20 albumen i serien och kan äntligen se om det var en miss att avbryta seriens utgivning på svenska. Och låt det vara sagt med en gång, någonstans tycker jag om Småfolkets äventyr. Men att läsa serien i dag är likt att som vuxen möta högstadiepersonligheterna med erfarna ögon.

Men för att börja med Småfolkets fördelar. Serien handlar om en grupp människor som blivit förvandlade till ett tvärhand hög småfolk efter att ha kommit i kontakt med en meteorit. Detta har de sett som en välsignelse som gjort det möjligt för dem att dra sig undan de storas värld och skapa sig en egen paradisisk tillvaro. Man förstår att det enligt seriens tideräkning inte kan ha gått särskilt många år sedan förvandlingen ägde rum. Vilket faktiskt blir lite problematiskt. För exakt hur meteoriten förvandlat en del av byns invånare till pyttemänniskor är trots allt höljt i dunkel. Borde till exempel de kvarvarande byinvånarna inte reagerat för ett ganska omfattande invånarsvinn? Och vilken osannolik slump att just precis alla dem som var goda och som förkastade den stora världens ytliga leverne faktiskt blev förvandlade och fick en  chans till skapa sig ett nytt liv? Man kan heller inte annat än undra över vilket drama som måste ha utspelat sig  mellan stora och små människor i förvandlingens ögonblick.

Småfolkets historia nämns liksom i förbigående genom sviten, men det förblir outrett och känns lite slappt. För som sagt – det handlar trots allt om ett dramatiskt kapital som heter duga. Och kanske är det signifikativt för Serons brister som serieskapare, han ser inte var det finns stoff för en god historia. För istället för att låta äventyren blomma från en konflikt mellan den lilla och den stora världen uppfinner han fjärran exotiska platser för småmänniskorna att besöka. Så får huvudpersonen, som på svenska fick det rätt uppenbara namntet Putte, på ett eller annat sätt resa till Atlantis, det medeltida Frankrike, Undervattensvärldar, En förlorad värld och rymden. Och när huvudpersonen bjuds på sådana resor försvinner ju liksom hela poängen med att de faktiskt är ett småfolk.

Det är synd att Seron inte tror på sin idé. Annars är ju temat med små människor som kan se människan i förstoring lika givande som gammal. Och Seron lyckas trots allt ge småfolket någon form av snygg miljö med en blandning av modernistisk arkitektur och ovanligt stort förråd av diverse flygfordon. För det finns ingen hejd på flygfärdigheten, i varje äventyr är det en ny form av flygande farkost som ska rattas. (Hur det kommer sig att detta nyblivna lilla folk har en helt annan teknisk kunskap och estetiskt intresse får förstås ingen förklaring.)

Summa summarum; Serons Småfolkets äventyr är ett mycket habilt tecknarhantverk med tydliga   lån/stölder från André Franquin med en spännande idé och lovande utgångspunkt. En idé som tyvärr inte riktigt lyckas, alla goda förutsättningar till trots. Kort sagt tror jag att det helt enkelt beror på Serons bristande förmåga att skriva engagerande seriemanus.

För att nu konkretisera bristen på logiskt manusarbete; i Cyklopens öga får vi möta ett par skurkar som utvecklat en avancerad 3d-projektor som kan lura människor att tro att det är på riktig. Med denna avancerade lurendrejeriapparatur planeras en riktigt stor kupp. Huvudpersonen Putte kommer ligan på spåren när han ser hur skurkarna övar med sin projektor i skogen. När man sedan får ta del av ligans kupp visar det sig en smula överaskande att kuppen bestod i ett vanligt insiderjobb på en yacht, där besättningen sövs med sömngas samt klubbas i huvudet med batong. Så någon vidare nytta av projektionen som de av någon anledning tränat så mycket med har de inte. Tjuvarnas modus operandi blir så mycket otydligare när man därtill lägger att rånoffret är det samma som den semestrande bankdirektör som de rånat på flera miljoner redan i äventyrets inledning.

Synd, Synd. Kanske kan Småfolkets äventyr aspirera på en plats bland de franskbelgiska smärre klassikerna, men den borde ju kunna vara så mycket mer.

4 reaktion på “Pierre Seron & Di sma undar jårdi

  1. Den lilla textrutan på Undervattensmysteriet, ”plus – Miniatyrerna”, är i sammanhanget obetalbar. :-)

  2. Jo, men ”Miniatyräventyret” är har jag för mig utan att ha albumet framme, ett äventyr där Spirou tror att Nicke förminskats till en decimeter hög figur. Kanske var det här Seron fick idén till sin skapelse.

  3. Det är en händelse som ser ut som en tanke! :-)

    Albumet Undervattensmysteriet inkl. Miniatyrerna publicerades 1964 och det första äventyret med Småfolket kom 1972 så det är fullt möjligt. Men tilläggas bör ju att miniatyren som Spirou tror Nicke är förvandlad till är tämligen orörlig då det ju rör sig om en liten staty (egentligen fotografi).

    Och för att förtydliga, så är inte alla äventyr skrivna av Seron själv.

  4. I love that series of the guy passing Lance at the finish. It’s a perfect example of dramatic irony. (Sorry, I teach high school literature.) Lance looks like he’s cruising safely across the line while in the background the&er#8217;s the gradually growing image of a guy who’s obviously sprinting to catch up.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>