När första intrycket är korrekt: Starman

Dags att infria ett halvt löfte från 14:e maj 2009 då jag skrev att om jag skulle läsa de avslutande samlingsvolymerna av James Robinsons Starman så skulle jag återkomma med en rapport. Nu har den sjätte och avslutande delen kommit ut och jag har också läst den (plus lite omläsning för att komma in i serien igen eftersom det var ett tag sen boken innan kom ut), så det är dags för ett slutbetyg.

Jack är klar med superhjältandet

I stora drag blir det här en repetition av min tidigare recension för slutsatsen jag drog där håller fortfarande: Starman har stora ambitioner som Robinson åtminstone delvis lyckas genomföra, men den saknar det där lilla extra. Starman / Jack Knight är en udda person i superhjältevärlden som på många sätt känns mer intressant i sin civila identitet än i sin hjälte-dito, och det är nog här som problemet egentligen ligger. Låt mig utveckla mina tankar en smula:

För några veckor sen pratade jag och min kompis Sandra om alla de bisarra superhjälteserier som gjordes på 70-talet (bland annat min favorit Clark Kents hemliga liv) och att orsaken till de konstiga serierna var att om man som amerikansk serieskapare ville kunna leva på att göra serier för serietidningar så var man i princip tvungen att skriva om superhjältar. Ergo: Vadhelst en serieskapare ville göra så var man tvungen att anpassa det till DC/Marvels idéer om serier, och därmed skapades högvis med ganska konstiga serier. Mycket var uselt, men en del var riktigt oväntat.

Orsaken att jag kom ett tänka på den diskussionen i samband med Robinsons Starman är att jag tror att Robinson har råkat i samma fälla som 70-talsserieskaparna. Mitt intryck är att Robinson egentligen vill skriva om någonting helt annat, men att han i brist på bättre möjligheter ändå iscensätter sina historier i DCs superhjältevärld.Det är när han skriver om staden Opal City, och kanske ännu mer när skurken/hjälten/vaddetnuärhanär Shade har huvudrollen som Starman lyfter. Allt det vanliga (och här rätt trista) superhjältetjafset är som bortglömt när Shade får göra vad han gör bäst, det vill säga antingen lättsamt cyniskt och med en något egendomlig moral samtala med sina fåtaliga vänner, eller berätta en gammal historia ur Opal Citys och alternativt Shades egen historia i de regelbundet återkommande episoderna med samlingsnamnet Tales of Times Past.

Med andra ord, Starman är som bäst när han själv inte är med, och det är kanske inte så bra 😉

En mindre gynnsam tolkning är att Robinson kanske inte vågade sig på att göra någonting eget, och istället valde DCs trygga hamn. För det är alldeles uppenbart att Robinson är lika nostalgi-fixerad som Jack Knight själv, med tanke på hur grundligt Robinson verkar behärska alla gamla bortglömda hjältar som DC begåvats med under åren.

Sen är jag inte säker på att det hade blivit en bättre serie om Robinson satsat på något mer egensinnat för min känsla är att han inte riktigt har den kompetensen om författare som skulle behövts. Det känns oupphörligen som om han vill så mycket mer med Starman än han egentligen klarar av: När han är filosofisk finns det andra författare som är bättre på det, och detsamma gäller när han ger sig på olika genrer som science fiction och skräck mot slutet av Starman. Ambitiöst, som sagt, men inte helt lyckat.

2736 sidors Starman lämnar mig alltså med ett intryck av en serie som verkligen vill väl men bara mycket sällan lyckas uppnå allt det den hoppas. Det är rätt trevligt att läsa och det finns väldigt många serier som är långt sämre, men å andra sidan finns det ingen egentlig anledning att läsa just Starman. Min sammanfattning av det hela: Jack of all trades, master of none.

2 reaktion på “När första intrycket är korrekt: Starman

  1. Personligen tor jag Robinson visst ville ha det så här, det är en historia med början mitten och slut.

    Att han gillar Golden age hjältar är väl inte direkt okänt hans skrev ju den storyn med inna denna.

    För mig betyder nog de här årsträffarna han har med sin döde bror eller problemen med att inte vilja klä ut sig till den hans far vill och allt kring det.

    Jag har den klart på topplistan över superserieverk iaf.

    Dock håller jag med om att Shade är en mycket viktig figur, även den här polisfamiljen.

    Avsaknaden nästan av andra element mer än de påtvingade med DCUs övriga hjältar käns väldigt skönt.

    Opal City är hans påhitt, den nämns även senare i serier har jag sett, men den är klart designad hur den är av Robinson.

    Jag gillar som sagt att det är avslutat, inget mer kommer hända, det här var Starmans historia, då vi ju får se de faktiska figurer som förekommit genom åren i serier och vi får veta hur de hänger ihop.

    MEN det vill ju till att man finner intresse i sånt med.
    Annars blir det som att läsa Marvels Earth X osv utan att veta ett skit om figurerna, man får inte ut nånting nästan.

  2. Håller med om att en riktigt skön sak med Starman är att precis som du säger har den en tydlig början och slut: Det är berättelsen om Jack Knights tid som Starman, ingenting annat. Och jag tyckte också det var skönt att de vanliga DC-hjältarna huvudsakligen höll sig undan (det var nästan lite konstigt när Stålis dök upp i slutet); det är roligare att läsa om Zatarra, Dibnys med flera än ännu en historia med Läderlappen eller Stålis.

    Jag tror att Starman funkar bättre än Earth X för den som inte vet någonting om den gamla historien. Earth Xs enda skäl att finas är väl att kittla igenkänningsnerverna för de som kan sin Marvel-historia utan och innan, medan Starman snarare har med de gamla DC-hjältarna för att han tycker om dem. Om du aldrig hört talas om de ursprungliga JSA-medlemmarna presenterar Robinson dem bra, istället för att motsvarande karaktärer bara skymtar förbi i Earth X.

    Men jag saknade ändå en nerv, den där speciella gnistan i Starman. Underhållande var det men det jag kommer ta med mig är nog trots allt bara Shade. Sen spelar det kanske också roll att jag tycker att Jack Knight är ganska trist som person, dvs som han skildras av Robinson 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>