Fantomen vs. Gollum

I vintras talade vi om Gollum på Serieforum.se. Ja, kanske inte Gollum, men det fanns ett nummer av Fantomen där Gollum var med – eller hette figuren verkligen Gollum? Underligt. Häromveckan hittade jag numret ifråga. Såklart letade jag efter något helt annat, men det är ju lite därför man har en stor hög böcker och tidningar – för att bli distraherad. Jag beslöt mig för att läsa om och se efter.

Äventyret i fråga heter Parasiten, och publicerades i Fantomen # 17 1974. Det är skrivet av Janne Lundström, och tecknat av Jaime Vallvé. Om ni håller i er så kastar vi oss in i handlingen.

Det börjar, som så ofta, med att en andfådd man springer genom djungeln. Det är hövdingen för Patago-stammen. Han söker den Vandrande Vålnaden. Som så många andra med samma ärende stoppas han av några bandarer som för honom in i Fantomenland. De tar honom på en sight-seeing genom en hoper välkända vinjetter. Och låt mig säga detta om Viskande Skogen, såväl här som i alla andra tecknares version:

Fantomen är en serie med väldigt få ljudeffekter. När det dyker upp ljudeffekter som upptar nästan hela rutan hajar man till som läsare.

Dialogen är:

Säg, broder bandar, är detta den Viskande Skogen?
Ja, om du lyssnar noga så här du att träden viskar ett ord…

Men borde varit:

Säg, broder bandar, är detta Skogen Där Träden Vrålar Fantomens Namn?
Va? Va? Tala högre!

Nåja, Patago-hövdingen når till slut Dödskallegrottan, men där finns ingen Fantom. I stället tar Guran emot. Då han har ett hum om var Fantomen håller hus går han för att leta. Nere vid floden hittar han lite kläder på en sten. Både herr- och damkläder.

Vi klipper till en simsekvens. Fantomen och Diana badar i floden. Några rutor med romantisk dialog staplas på varandra och avslutas med ett snyggt dubbelfel.

Bakgrund: Enligt vad som berättas hade Janne Lundström börjat ge Devil manusrepliker. På skämt, naturligtvis, väl vetande att Ulf Granberg, redax, strök dem innan manusen gick iväg till teckning och textning. Det hade pågått ett tag, men nu tog det hastigt slut. För nu hade Ulf missat ett skämt. På sidan fem förbryllades läsarna av en ruta där Diana och Fantomen går i klinch, med Devil i förgrunden. Replikskiftet är som följer:

Diana (till Fantomen) ”Jag känner mig så lycklig när jag är tillsammans med dej! Det finns ingen större lycka!
Devil (tankebubbla) ”Då har du aldrig bitit en katt i svansen!

Det är ingen hund, det är en ståuppkomiker.

Det är ingen hund, det är en ståuppkomiker.

 

Det är första och sista gången Devil har en replik i ett Fantomenäventyr. Men det blir ännu bättre! I nästa ruta lutar Fantomen sig fram – Diana blundar och plutar med munnen – och Fantomen viskar ömt det alla kvinnor helst av allt vill höra: ”Guran är här, älskling! Han vill någonting…

Väl tillbaka i Dödskallegrottan träffar Fantomen Patago-hövingen som berättar sitt ärende. Patago-byn ligger vid Dimmiga Bergen. Och redan här borde Fantomen anat oråd. Dimmiga Bergen är ju en bergskedja i Midgård. De av er som sett Sagan om Ringen-filmerna kommer kanske ihåg bergspasset Frodo, Gandalf och de andra försöker ta sig över, men stoppas av en snöstorm. Det var Dimmiga Bergen. Det är en lååååång bergskedja – som uppenbarligen har utlöpare även i Bengali.

Onekligen hade det varit värre om byn legat vid Mordor.

Onekligen hade det varit värre om byn legat vid Mordor.

 

Tio dagar tidigare, berättar hövdingen, hade några av byborna hört flöjtmusik, gått in i en grotta i bergen och återvänt i transtillstånd. Sen dess har de gått tillbaka till grottan varje dag och lämnat matransoner, men inte vaknat ur transen. Fantomen misstänker att det är den beryktade Råttfångaren från Hamlen som ligger bakom, och han, Diana och hövdingen beger sig till byn.

Fantomen följer efter de förtrollade byborna när de beger sig på sin dagliga grottutflykt. Han stannar kvar i grottan för att se vem som tänker komma och hämta maten. Vad han inte räknat med är att Råttfångaren börjar spela på sin flöjt långt innan han visar sig. Fantomen blir berusad av flöjttonerna, och räddas av att Devil drar honom ut ur grottan. När han inte längre kan höra flöjtmusiken kvicknar han till.

Han beger sig tillbaka till byn, där han får reda på att de förtrollade byborna har övermannat Diana och släpat iväg med henne. Nu är det bråttom. Fantomen lånar en stridslur och all tråd som finns i byn, och rider tillbaka till grottan. Den här gången kommer han också ihåg att plocka fram sin ficklampa. Tillsammans med Devil ger han sig åter in i grottan.

När flöjtmusiken börjar höras på håll tar Fantomen fram stridsluren och låter höra ett öronbedövande BRROOOOOOROOO! Flöjtmusiken tystnar och Fantomen rusar vidare. Och nu lyser hans ficklampa upp något hårigt. En röst dånar i Fantomens huvud. ”Neej! Inte ljuset! Stackars Gollum tål inte det vita ljuset!

Aha! Det är inte Råttfångaren från Hamlen! Det är Gollum! Såklart. Han har ju sin hemvist djupt nere under Dimmiga Bergen. Att vi inte misstänkte honom från början!

Fast det här är nog inte den Gollum. Vi avbryter historien här en stund, och tittar lite närmre på Gollums historia.

Gollum dyker upp första gången i J. R. R. Tolkiens bok The Hobbit, på svenska oftast kallad Bilbo. I boken är Gollum in liten varelse som bor djupt nere i grottorna under Dimmiga Bergen utan att göra något direkt väsen av sig. Han spelar inte flöjt, är inte telepatisk, och är inte stor och hårig. När Bilbo, huvudpersonen i boken, stöter på honom, gissar de lite gåtor för att sedan skiljas åt. Ja, och Gollum tänker äta upp Bilbo, men den planen går i stöpet.

Bilbo får med sig Gollums ring. Egentligen är det Saurons ring, som Gollum har hittat och utvecklat ett egendomligt beroendeförhållande med. Sauron är så ond och elak att inte ens Fantomen skulle rå på honom. I Tolkiens senare bok, Sagan om Ringen, får vi veta hur det går för Gollum. Han snubblar och faller ner i en vulkan.

Sommaren 1970 sänder Sveriges Radio en dramatisering av Bilbo i det som kallas Sommarlovsföljetongen. Det är en utökning av barnradion. Varje morgon mellan halv nio och nio sänder man ett avsnitt av Bilbo – en hobbits äventyr. Sammanlagt är det tjugofyra delar. Radioteatern går i repris som sommarlovsföljetong 1974.

Fantomen #17 kom ut 6:e augusti, dvs pressläggningstiden och planeringstiden gör att 1974 års sändning inte kan ha påverkat Janne Lundström, men däremot har nog många av läsarna lyssnat på Bilbos äventyr bara några veckor tidigare, och hade nu namnet Gollum i färskt minne.

Underligt är att Lundströms grottmonster inte alls påminner om Tolkiens Gollum på något sätt. Hade Janne låtit monstret heta Kurt eller Grottis hade nog ingen dragit några paralleller till Gollum. De är verkligen så olika. Tolkiens Gollum är en liten spenslig typ med stora ögon med missbruksproblem, Lundströms Gollum är en stor björn som spelar flöjt. Men nu luras man att tro att det är en ren stöld, eftersom namnet Gollum är så specifikt.

Namnet Gollum tog Tolkien med största säkerhet från sig själv. Ni kommer ihåg den stora spindeln som Sam slogs med i tredje filmen? Den spindeln hade en mamma, som hette Ungoliant. Hon var ingen riktig spindel, utan en demon så ond att ni inte vill veta det. Hon kallas även för Gwerlum. Säg det fort ett par gånger. Gwerlum. Gwerlum. Fritt översatt betyder Gwerlum Gråvävaren, Fördunklaren. Ett bra namn på en liten otäck figur som smyger i skuggorna.

Men Janne Lundström? Tog han namnet medvetet? Jag beslöt mig från att gå till botten av frågan, och hörde med arkivarien på Svenskt Seriearkiv, som har en hel del av Lundströms Fantomen-manus i samlingarna. Jag hoppades att det skulle finnas ledtrådar i tecknaranvisningar eller kanske marginalanteckningar. Men dessvärre fanns inte manuset till Parasiten i manushögen.

Men skam den som ger sig. Genom kontakter lyckades jag få iväg en fråga till Janne Lundström själv, och han hade den stora vänligheten att svara. Trots att han fick läsa utkastet till artikeln. Och trots att jag är rädd att det här är en av de vanligaste frågorna han får rörande Fantomen. Heder åt en sådan man.

Vad säger han då om Gollum? Så här:

”Det var längesedan jag skrev ”Parasiten”. Jag minns inte innehållet, men jag minns intentionerna när jag började skriva episoden.

Jag tänkte fram ett udda monster, försåg honom med en ömklig karaktär och ett särskilt sätt att prata och beslöt att läsarna inte skulle få se särskilt mycket av honom i bild.

Jag var nöjd med figuren. Men vid slutet av arbetet insåg jag plötsligt att han påminde om Gollum – ganska mycket till och med!

Jag hade läst Bilbo i början av 60-talet och Ringen-trilogin i slutet, allteftersom de kom ut på svenska.

Utan att ha varit medveten om det hade jag alltså lånat Gollums karaktärsdrag. Det kändes fel, dumt, idiotiskt, snopet. Kanske var det lika bra att bekänna färg och ge monstret namnet Gollum?

Det gjorde jag. Och det ångrar jag. Än i dag.”

Ja, så var det. Ett misstag. Som tyvärr gör att det är svårt att se hur bra äventyret faktiskt är. Förutom den klassiska inledningen och Devils interna dialog är det en riktig rysare.

Just greppet att vi aldrig får se så mycket av monstret gör Gollum till en mycket otäckare best är Lee Falks eget grottmonster, Hzzz. Det är ett säkert knep, som alla känner till men få verkligen använder. Vi får nästan alltid se monstret i helfigur i sluten av serien eller filmen – och så gott som alltid blir reaktionen ”Jaha, var det inte värre?”. Lundström behärskar sig, och visar bara skuggor, silhuetter och små små bitar – och resultatet blir otäckare.

Själv var jag nio år när det här numret kom. Jag blev vettskrämd. Jag vågade inte läsa om det på ett drygt år, och såg till att det hela tiden låg långt ner i seriehögen.

Vad gäller utseendet kunde inte Janne dra sig till minnes om han hade gett Jaime Vallvé några instruktioner, och då manuset inte är tillgängligt kan vi inte komma längre där. Men om vi tittar på de bilder som fanns tillgängliga på Gollum i Sverige 1974 är det inte helt svårt att tänka sig att även här fanns en undermedveten påverkan. Janne Lundström läste förmodligen Bilbo 1962/63, då boken precis kommit ut i en nyöversättning med illustrationer av Tove Jansson. Det fanns en tidigare översättning, 1947, Hompen eller en resa dit och tillbaks igen, illustrerad av Torbjörn Zetterholm.

Båda illustratörerna ritar Gollum som något stort och oformligt. Inte riktigt vad vi ser i Parasiten, men mer likt än Alan Lees Gollum i Ringen-filmerna. Du hittar bilderna på Internet – Jansson här, och Zetterholm här.

Och då kan det vara dags att berätta hur det går för Fantomen? Jo, som sagt, till skillnad mot hos Tolkien så slutar det här äventyret med att Gollum snubblar och faller. Ner i en vulkan. OK, det finns några beröringspunkter.

När jag läste igenom äventyret upptäckte jag en annan skojig sak. Det verkar som om Janne Lundström inte var ensam om att lyfta idéer. För visst är det inte bara i min fantasi som Jaime Vallvé verkar ha lånat två rutor av Carl Barks? Vallvé har inte sina båda rutor i samma följd som Barks, och det är ett par rutor emellan. Men ändå?

Men... var är Indiana Jones?

Men... var är Indiana Jones?

 

Men som sagt, Gollum dör, de förtrollade byborna väcks ur sin förtrollning, Diana är välbehållen, och som kronan på verket får byn tillbaka sitt borttappade ”R”. Det framgår inte om det var Gollum som hade tagit det, men nu är byn åter igen Partago-byn, inte Patago-byn. Slutet gott, allting gott.

Devil gör sin berömda Krypto-imitation.

Devil gör sin berömda Krypto-imitation.

 

6 reaktion på “Fantomen vs. Gollum

  1. Tack själv för inspirationen, jag hade bläddrat förbi tidningen om du inte precis haft den uppe på forument.

  2. Strålande bra skrivet som alltid, När jag ser stenen uppe på den smala stenpelaren från Carl Barks, gör jag dock ytterliggare en koppling till Knallhatten och Dogpatch som alltid vilar under hotet att den enorma stenen som vilar på berget skall falla ned och krossa byn!

  3. Tack tack, Peral. Ja, det är sant. Dogpatch-stenen hade jag glömt bort. Precis som här i Cibola undrar man ju hur folk verkligen vågar bo med något sådant hängande över sig.

  4. Kul och intressant! Tillägg: det här med Devils replik tror jag inte var en miss från redaktören, utan ett medvetet skämt med författaren – som fick till följd att Lundström inte vågade skriva in fler repliker för Devil efter detta. Devil har haft repliker även senare – om jag inte minns helt galet var det i ”Den vita ryttaren”, FA 3/1985.

  5. Jeg hadde glemt denne historien. På tide å dra den fram igjen og lese!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>