Hemskheter i sagoskogen: Svart tomtebloss

Förlaget Epix ger ut bra moderna serier igen, och jag kan bara säga Halleluja! Något enstaka album här och där har de klämt ur sig, men lagom till SPX fick de ut flera på en gång. Ett av dem var den sorgligt försenade Lille prinsen-boken som jag redan hunnit köpa och läsa på engelska, men Svart tomtebloss, skriven av Fabian Vehlmann tillsammans med Marie Pommepuy (ena halvan av tecknarparet Kerascoët)  och tecknad av just Kerascoët, var ny för mig. Vehlmann skriver bland annat Spirou nuförtiden, och Kerascoët har jag berömt tidigare för bland annat deras Miss Don’t Touch Me-böcker.

Svart tomtebloss är för att fatta mig kort en fullständigt ohygglig historia, tecknad med all den charm och gullighet som Kerascoët kan uppbringa. Ohygglig i bemärkelsen att det som händer är ohyggligt, inte att serien är ohyggligt dålig alltså 😉 Utan att någonsin förklara var de kommer ifrån (även om det starkt antyds att de hör hemma i en död flickas fantasivärld) får vi följa ett antal småväsen när de försöker överleva i den skog de oväntat hamnat i. Huvudpersonen Aurora gör sitt bästa för att hjälpa de andra och lära känna skogsdjuren men till ingen nytta: Mat är det brist på, men ond bråd död och svikna löften finns i överflöd.

Teckningarna är som sagt precis så bra som man kan önska sig, med akvarellfärger som ibland påminner om Elsa Beskows illustrationer och med de typiska intagande figurteckningarna som så många moderna franska serietecknare anammat (som till exempel Sfar, Blain, med flera).

Men manuset har jag lite svårare för. Det är inte direkt dåligt, men det blir för mycket frosseri i hur illa det kan gå och för lite annat. Det finns en grundhistoria om kärlek och individualitet med Aurora i huvudrollen som jag tycker är intressant, men Vehlmann tappar tråden i mitten av boken då det bara känns som en variation på Tio små negerpojkar/indianpojkar/cyklister/soldatpojkar. Mot slutet tas Aurora-tråden upp igen, men då känns det nästan lite påklistrat eftersom det var så länge sen den sist berördes.

Men trots det vill jag rekommendera den här serien. Teckningarna är suveräna, och historien är  med sina brister ändå värd att läsa. Och sen gillar jag ju brytningen mellan manus och illustrationer (råhet kontra gullighet) när den fungerar som i den här nattsvarta sagan. Så köp den, och sen kanske Epix fortsätter med sin comeback i det lilla :-)

4 reaktion på “Hemskheter i sagoskogen: Svart tomtebloss

  1. Tack för den rekommendationen! Första seriealbumet jag köpt på tio år. Mycket otäckt och bitvis mycket bra.

    Men slutet är vagt och svårbegripligt. Det förklaras aldrig hur den rödklädda kvinnan dör, hon är ju mycket större än de flesta andra lilleputtarna och dessutom handlingskraftig och stark. Och det ges aldrig den ringaste förklaring till varför Aurora tycker om ”jätten” – har hon blivit galen?

  2. Jag uppfattade det som att Stella och hennes gäng gjorde sig av med Jane sådär i förbifarten, som med en del av de andra offren.

    Vad gäller Aurora så är jag inte säker, men kanske hon bara längtar efter en riktig människa igen, som en påminnelse om sitt tidigare liv (om hon nu är en representant för den döda flickan, dvs en del av de olika känslor/personligheter/fantasifigurer flickan hade/lekte med innan hon blev mördad)? Alternativt att mannen är någon som flickan kände (det finns en krossad docka i mannens hus, men inga barn syns till, så det skulle kunna funnits någon relation mellan dem). Men galen tycker jag hon inte verkar, bara äldre än den naiva småpysslingen i början av serien.

  3. Jo, så är det kanske. Aurora är väl flickans ”själ”, eftersom hon har samma namn som den döda flickans skolbok.

    Mannen i skogen porträtteras dock som en asocial enstöring, med tomma spritflaskor och skräp. Han verkar inte märka pysslingarna, och Aurora kontaktar honom inte. Det känns märkligt att tänka sig att hon vill tillbringa livet med att glo förälskat på en gubbe i ett ruckel. Jag hade föredragit att Aurora mindes mannen, eller insåg att hon var död, eller att hon träffade en ny människoflicka, eller något annat som avslutade historien.

    Nå, jag ska köpa Miss Don’t Touch Me, också på din rekommendation. Där förväntar jag mig ett betydligt mer definitivt slut.

  4. Hoppas du gillar Miss Don’t Touch Me; jag tycker det är en av de bästa franska serierna jag läst på riktigt länge :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>