En världsreporter vi minns

Det finns en utbredd vanföreställning att en världsreporter är en gatusmart kosmopolit med uppblåst ego som från hotellbaren rapporterar från våldsamma oroshärdar. Vi serieläsare vet tvärtom att en världsreporter är en idealistisk, företrädesvis ung, man som kämpar för den bestående ordningen och med självuppoffrande beredvillighet bekämpar ondska. Själva rapporterandet spelar härvid en högst marginell roll; i serievärlden är en journalists främsta roll inte nödvändigtvis att skriva artiklar för en tidning. En reporter är förstås i första hand kort och gott en brottsbekämpare.

En ovanligt förslagen och driftig världsreporter tillika räddare av världen är Lefranc av Jacques Martin. På svenska fick reportern namnet Frank Grane och sägs vara hemmahörande i Stockholm (!). Denna klassiska franskbelgiska serie kom på svenska ut med sex album. Och det är klassicism när den är som bäst.

Martin arbetade för Hergé i dennes studie innan han skapade sina båda blonda franska hjältar; vid sidan av Frank också gallern Alix. Och jag vet inte om det är arvet efter Hergé men det finns hos Martin, liksom hos Blake & Mortimers skapare Edgar Jacobs, en allvarlig ådra och en viss distanslöshet. (Något som inte återfinns hos Hergé.) Äventyren med Frank är följaktligen högst viktiga och i flera av de första historierna står inget mindre än världsfreden på spel. Vi är i Frank Granes värld långtifrån lokala skärmytslingar. Den humorlösa sidan kommer till uttryck i Franks första möte med den unge pojke – Johan – som kommer att bli hans ständige följeslagare och protegé; Frank är på väg in på en guidad visning på ett slott då en för honom obekant pojke i scoutuniform frågar om Frank kan betala hans entrébiljett. Johan – som det alltså visar sig vara – har tappat sina pengar. Varvid vår hjältejournalist inte tar tillfället i akt att visa vilken godhjärtad och fin människa han är – utan istället lackar ur!

Frank: Det är mycket dåligt att be främmande människor om pengar. Särskilt som du är scout.

Johan: Ja, m´sieur… Tack, m´sieur…

Frank: Och kalla mig inte m´sieur. Det heter Monsiuer. Du är väl ingen baby, för bövelen!

Det är med andra ord en sträng hjälte som inte försitter ett tillfälle att vid sidan av att rädda världen också ser till att rädda den franske ungdomen från moraliskt förfall. (I original heter Johan JeanJean vilket ju inte så lite påminner om en annan yngling i behov av en fast erfren hand – TinTin…)

Liksom många serieskapare i efterkrigstidens Belgien symboliserar för Jacques Martin bilen framsteg och frihet. Således en viss upptagenhet med bilmodeller och hästkrafter även när den omedelbara berättelsen kanske inte direkt kräver ett noggrannare redogörande för varvtal. Alla bilar benämns därför med modell – även de gånger då bilen spelar en underordnad roll. (När ett gäng ondskefulla kidnappar flyr tillsammans med Johan känns det till exempel mindre intressant att de gör det i just en ”Farcel Vega”.) Frank själv är bilintresserad och när han i just jakten på kidnapparna stannar till vid en bensinmack är bilar tillräckligt intressanta och viktiga för honom för att han ska tillåta sig en paus i jakten för att diskutera sin Alfa Romeos prestanda.

Som alla journalister är också Frank begåvad med en ärkefiende. Och nej, det är inte deadline eller stressade redaktörer utan den aristokratiska Axel Borg. I denne Borg har Martin lyckats skapa en formidabel elaking och en som faktiskt känns mer på riktigt än säg både överste Olrik och Rastapoupulus. Axel Borg är fransktalande från Alsace. Familjen är dock ursprungligen från Sverige; Axels förfader Karl Ritter-Borg erövrade Alsace tillsammans med general Richter å den svenska kungen Gustav Adolfs vägnar år 1635. Efter revolutionen 1789 blev den svenska familjen Borg fransmän för gott.  Axel Borg är inte bara svenskättling, utan faktiskt en skurk av kött och blod som skulle kunna platsa i vilken Bondfilm som helst (förutom kanske i filmerna med Pierce Brosnan).

Genom de första fantastiska äventyren med denne världsrapporterande gigant kan man inte undgå att notera några gemensamma tendenser. I princip i samtliga fall är grundtematiken att det verkligheten inte är som den ser ut. Så bottnar ondskan i vackra putsade fasader och i historiska miljöer.  Axel Borg är som sagt gamla pengar och inledningsvis en inflytelserik lokal bypamp som i hemlighet bygger upp en armé för att ta över världen. Inte heller en gammal historisk pittoresk stad saknar källare där barn hålls inspärrade bakom ståldörrar. Och en turistgrupp i ett vackert klassiskt slott går inte säker för gömda banemän. Kort sagt, den klassiska världen har anpassat sig till det demokratiska och civiliserade spelet men bakom ytan döljer sig samma gamla ondskefulla män med storhetsvansinniga planer.

Därtill spelar byggnader ofta en central roll i Franks äventyr. Påfallande ofta är de dessutom synnerligen tydliga fallossymboler; en fyr, ett torn, ett ensligt hotell på en bergstopp osv. En psykoanalytiskt orienterad serieläsare hade förstås diskuterat detta, inte minst i relation till de mycket manliga fasta vänskapsrelationerna, men här låter jag det bero.

Sammanfattningsvis hör Jacques Martins Frank – världsreportern till den absoluta höjdpunkten i seriehistorien. Och det menar jag förstås rent objektivt. En topplista för europeiska serieskapare skulle därför bredvid Hergé, Franquin, Edgar Jacobs självklart innehålla Jacques Martin. Så har ni inte redan världsreporterns samlade reportage är uppdraget tydligt; ut och leta. Det är väl investerade pengar. För mycket bättre än så här blir inte en thriller.

Hergé och Jacques Martin

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>