Mer björn-mysterier: Theos Ockulta kuriositeter – I dödsskugans dal

Ola Skogängs trevliga Stockholmsbaserade björn Theo har nu kommit med sin tredje bok, I dödsskuggans dal; trevligt nog samlar den ihop de kortare episoderna från Nemi-tidningen, någonting jag hoppades skulle hända efter att jag läst den andra boken, De förlorade sidornas bok. Jag var sugen på att se hur Skogäng hanterade det kortare formatet eftersom jag trots att jag verkligen tycker om teckningarna i de tidigare Theo-böckerna manusen inte tycker att manusen är lika bra.

Nu finns alltså facit, och jodå, jag tycker nog att de kortare formatet passar bättre för Skogäng och Theo. Det blir lite större skärpa i berättelserna, och de kan vara mer egensinniga; både bok 1 och 2 led av att jag efter läsningen kände det som om jag läst någonting som kanske skulle kunnat varit intressant, men framförandet saknade energi och dynamik, tempoväxlingar. Här kan en historia vara över på 4 sidor, så om det är en humoristisk historia är den det till 100%; likaså om det är en äkta spökhistoria så får den här chansen att vara läskig, istället för att det obehagliga snabbt neutraliseras av nästa vändning i handlingen. Som till exempel Flickan från den andra sidan, en mycket välberättad historia om Theos vän Felicia som är den historia jag tyckte bäst om i boken, sitt fåtal sidor och egentligen triviala innehåll till trots.

(Bild hämtad från Skogängs blogg, http://olaskogangsblogg.blogspot.com)

Men sen finns det ändå ett problem, som gör att även de bra korta historierna här drabbas av samma utsmetningseffekt som de tidigare vad gäller det känslomässiga intrycket: Det finns en ramberättelse som väver in det hela i en sammanhängande historia och den ramen lider av samma brister som de tidigare albumen. Jag förstår definitivt att det är roligare att göra någonting nytt i samband med att berättelserna samlas ihop, men jag tycker tyvärr att det inte fungerar för mig som läsare. Jag tror att jag skulle föredragit en mycket tunnare bok, utan ramberättelse, men jag kanske är ensam om det. Och givetvis skulle jag kunna hoppa över det nya materialet och bara läsa original-berättelserna, men jag har för dålig karaktärsstyrka för att klara av det, när de eleganta illustrationerna lockar. Plus att det är lite svårt att hitta början/slut på historierna, både för att det ibland är rätt omärkligt när en berättelse faktiskt börjar (den lediga manusstilen gör att det inte alltid är uppenbart att det vi ser är ett återberättat tidigare äventyr), och beroende på en liten miss som gjort att alla sidreferenser till historierna hamnat fyra sidor fel 😉

Så i det stora hela känns det fortfarande som extremt bra teckningar, men manuset behöver jobbas mer på. Teckningarna räcker dock långt när de ser ut som de här :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>