Plus ça change, plus c’est la même chose: Justice League #1

Som en del kanske redan vet så har förlaget DC bestämt sig för att starta om alla sina tidningar från nummer 1 från och med nu. 52 titlar blir det i satsning som kallas The New 52, som täcker in allt från stapeltidningarna Superman och Batman till nya titlar som Justice  League Dark och Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E.. Dessutom ska DC, och det är det viktigaste i hela omstarten, ge ut varje tidning digitalt samma dag som papperstidningen kommer ut. Jag nämnde det i ett tidigare inlägg men det tål att upprepas eftersom det är det första riktigt tydliga tecknet på att DC (och andra förlag) inser att digital distribution bara kommer bli viktigare i framtiden.

Men nu gäller det serierna!

Den här veckan kom nämligen Justice League #1 ut, den första av dem alla, och den som också sagts ska bli flaggskeppet bland DCs titlar. Därför publicerar man inga andra tidningar samtidigt (förutom Flashpoint #5 som avslutar det gamla DC-universumet, innan det nya kickar in), och som författare har man kallat in Geoff Johns, DCs stora stjärna för närvarande, och som tecknare Jim Lee, känd som den kanske bäste tecknaren av Images grundare. Stora kanoner, stora anspråk, med andra ord.

En meningsfull dialog pågår

Med ett result som tyvärr är bottenlöst dåligt. För det här är skräp utan några förlåtande kvalitéer. Jag har inte precis gillat Geoff Johns förut (som ansvarig för Blackest Night-dravlet jag läste förra sommaren har han en hel del att svara för), men här har han blivit ännu sämre. Hans karaktärer är osannolikt träiga, framförallt deras dialog som egentligen inte är värd det namnet eftersom ingen i en Johns-serie någonsin lyssnar på vad någon annan säger; de är alla upptagna med att koncentrera sig på sina egna egocentrerade repliker. De har heller inget kroppsspråk att tala om eftersom de alltid poserar, oavsett vad de egentligen borde göra. Det är som om varje ruta är tänkt som en trailer: Den måste innehålla en cool pose och en lika cool replik, annars är det ingen vits med den. När han inte fyller sida efter sida med ren action förstås, med teckningar som är så röriga att jag ofta måste aktivt titta igenom dem för att förstå vad som försiggår.

Jim lee slipper heller inte undan för han kan mycket bättre. Han har alltid lidit av att han kom fram under Image-erans glansdagar, när ju mer desto bättre alltid gällde, men han kan åtminstone sin anatomi och ibland tecknar han riktigt bra, men här borde han ha låtit mer av sitt design-sinne (inte när det gäller dräkter dock, får som en vän påpekade igår så har Lee inget som helst sinne för den typen av design (se Stålmannen härnedan)) få bestämma för det här är väl så otydliga teckningar som någonsin under 90-talets mörkaste superhjältetider. Lite elegantare tecknat, förvisso, men likafullt illustrationer som måste dechiffreras snarare än beskådas.

Gissningslek: Vad händer här?

Men igen, det är Geoff Johns som är den stora skurken här. Allteftersom tiden gått har det blivit tydligare att Johns inte vet hur man ska berätta en historia på ett intresseväckande sätt. Han är i grunden ett fan, och det enda han vet är att fler hjältar, större skurkar, och ännu mer komplicerad handling rimligtvis borde innebära mer spänning. Han har självklart 100% fel, men jag har tappat hoppet om att han någonsin ska inse det.

Se bara på det han gjort de senaste åren, där han först spenderade några år med bakgrund till Blackest Night (som innebar att alla DCs hjältar/skurkar drogs in, leveande eller döda spelade ingen roll), direkt följt av Brightest Day (där de återupplivade hjältarna/skurkarna försökte förstå varför de nu levde), avlöst av Flashpoint (där hela DCs universum har förändrats pga tidsresor, så Johns får göra vad han vill med karaktärerna). Och nu till slut The New 52, där vi får en mjuk reboot av DC, dvs en reboot som förklaras internt i seriernas värld (Flashpoint-grunkset ovan; när det alternativa universumet fixas genom att rätta till det som tidsresorna orsakat blir det gamla universumet inte riktigt likadant som det varit förut…).

Och vad är det då för ett nytt spännande universum som Johns fantiserat fram, efter alla dessa massiva crossovers som pågått i åratal? Jo ett universum där Stålmannen återigen är ogift, där Bruce Wayne återigen är Läderlappen, där Barry Allen återigen är Blixten. Det är tryggt och det är välkänt för alla DC-läsare har sett det förut. Superhjältarna är ett nyare tillskott i världen (de dök upp för fem år sedan först, enligt den nya mytologin), men det innebär förstås inga större förändringar förutom att man antagligen kan återberätta alla gamla trötta DC-historier igen (Läderlappens misstro mot Stålis, Gröna Lyktans naivitet och stora ego, osv, osv).

Dags att posera i sin nya dräkt!

Förutom att hela rebooten är precis lika menlös som de oftast är (speciellt DC har haft förtvivlat svårt att undvika att snabbt falla tillbaka i exakt samma gamla fåror igen) har man också fått den briljanta idén att alla andra titlar som förut varit separata från det stora DC-universumet nu ska dras in i detsamma. Det innebär att titlar som The Authority (ursprungligen på Wildstorm) nu utspelas i samma värld; en meningslös idé eftersom den stora poängen med The Authority var spelet mellan de allsmäktiga superhjältarna kontra de vanliga människorna (tänk världs-diktatorer). Nu i samma värld som Stålis med flera? Blä.

Andra figurer som nu dras in är till exempel John Constantine som i ovan nämnda Justice League Dark ska jobba tillsammans med bland annat Zatanna och Deadman i ett team mer inriktat på det ockulta. Visst startade Hellblazer (som faktiskt får stanna kvar som egen titel på Vertigo också, antagligen för att den säljer för bra för att dras in i det moras som lär drabba många av de nya DC-tidningarna) i samma värld som DCs superhjältar, men det var många år sedan de syntes till eller ens antyddes att de fanns i samma universum som Constatine, och det var skönt. Men nu kan vi räkna med crossovers med det vanliga Justice League igen; äntligen?

Usch och fy och gnäll-gnäll-gnäll; nu tänker jag inte spendera fler ord på den här katastrofen. Det kommer såklart dyka upp några bra titlar bland de 52, men jag misstänker att detta faktumet inte kommer att vara på grund av rebooten utan helt enkelt bero på att en del gamla titlar lades ner och att nya startade. Och det är nog det bästa med det hela: Några nya talanger kanske får chansen, och det ska gudarna veta att DC behöver :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>