Pseudo-manga: Laddertop

De som läst den här bloggen ett tag vet att jag gillar manga. Eller får att vara mer korrekt: Det finns en hel del serier från Japan som jag gillar :-) För det blir lite fånigt att säga ”Jag gillar/gillar inte manga” när det inte handlar om serier av en viss snävt definierad typ, à la mainstream-superhjälteserier från de två stora / gnälliga självbiografiska serier / franska överestetiska serier (och t o m i de här små grupperna av serier kan det finnas godbitar även för dem som ogillar det mesta inom den). När det gäller manga så handlar det ju om alla serier från det land i världen som kanske producerar mest serier av alla, så det vore en synnerligen liberal/konservativ som skulle kunna ha en åsikt som gäller allt inom manga 😉

Hur som, det finns ändå en manga-relaterad genre som jag hittills haft mycket svårt för: Serier gjorda i västvärlden som anammar samma konventioner som den breda manga-mängden gör (och den breda manga-mängden är den jag i fortsättningen avser när jag nämner ordet manga). Svartvitt, pocketboksformat, relativt tjocka album, men framförallt teckningsmässigt följer dessa serier slaviskt i originalens fotspår, men tyvärr då med mestadels riktigt dåligt resultat.

Skälet till att de ofta blir rätt bedrövlig läsning är förstås inte att de försöker använda en manga-stil; det finns inget skäl till att det inte skulle gå att producera sådana serier även i väst. Det som jag istället retar mig på är att de på samma gång är alltför nära förlagorna men också för långt ifrån.

I sin förtjusning till stilen blir det alldeles för uppenbart att det inte handlar om en naturlig användning av troperna utan istället känns de specifika manga-inslagen påklistrade, som de stora ögonen, de plötsliga energiutbrotten, den snabba handlingen. Kort sagt, de har samma problem som den mesta fan-fiction har, dvs en alldeles för närsynt läsning och icke ifrågasättande dyrkan av ytan.

Men vad de mestadels saknar är en förståelse av  vad det är som gör att riktig manga fungerar bättre, nämligen det som ligger under ytan. Huvudpersonernas personlighet är en ack så viktig del inom manga, och det finns mängder av exempel där handlingen definitivt spelar andra-fiol. Det här är dock något som den västerländska mangan ofta slarvar med; man är mycket noga med att teckna så att det ser ”rätt” ut, men man lägger inte ner samma omsorg på att mejsla fram intressanta karaktärer…

Ok, nog med allmän-tjafs om manga (och jag misstänker att det finns många som inte håller med om det jag skrivit hittills, med åtminstone viss rätt :-) ), och istället mer om dagens serie: Laddertop, skriven av Orson Scott Card tillsammans med hans dotter Emily Janice Card, och tecknad av Honoela Ibardolaza.

Laddertop handlar om en grupp barn som blir utvalda att utbildas på en Laddertop-station; en rymdstation som de mystiska utomjordingarna som kallas Givers gett till mänskligheten några år tidigare, tillsammans med diverse annan oförklarlig teknologi. I den första volymen som kom ut för några veckor sedan får vi följa utvalsprocessen för barnen, tillsammans med ett antal antydningar om att allting inte är vad det verkar vara när de gäller de på ytan generösa Givers, som aldrig visat sig för människorna eller talat om vad de egentligen vill.

Det förvånar förstås inte att Laddertop är en OEL-manga (Original English Language), så varför har jag med mitt missnöje med dylika serier ändå köpt den?

Svaret är författaren, Orson Scott Card, som är mest känd som science fiction-författare, med boken Enders spelEnder’s Game som sin mest kända bok. En bok som jag tycker är fruktansvärt bra, utan tvekan en av de senaste decenniernas bästa sf-romaner. Han har också skrivit en del annat bra, som Pastwatch: The Redemption of Christofer Columbus, men han är också skyldig till att ha skrivit alldeles för många uppföljare till Ender-boken. Men trots det senare var jag nyfiken på att se vad han kunde åstadkomma i serieväg.

Svaret är att jag fortfarande inte läst någon bra västerländsk manga. Laddertop lider av exakt samma åkommor som andra, tidigare försök. Personerna känns som om de skurits ut  från någon slags generisk manga-kakform, och Ibardolazas teckningar är deprimerande livlösa; det ser mer ut som teckningar av plastdockor än teckningar av barn.

Att försöka särskilja personer när de har rymddräkt på sig? Kört!

Och tyvärr är det inte bara manga-klichéer som återanvänds på löpande band. Flera inslag påminner alldeles för mycket om Ender’s Game, som att huvudrollerna innehavs av barn som ska tränas upp för rymdarbete, bland annat m h a träning i nollgravitation. Jag hade inte blivit det minsta förvånad om Dink Meeker plötsligt hade glidit förbi i träningsrummet, filosoferande på rygg. Men skärpan, allvaret och djupet i boken saknas här helt, och istället är det den allra plattaste handling man kan tänka sig. Onda personer avslöjas omedelbart bara med hjälp av utseendet, och de vanligt förekommande både-goda-och-onda-personerna som är så vanliga i manga saknas också förstås.

Sorgligt nog en till pseudo-manga som jag lägger till högen med misslyckade diton alltså; inte ens en såpass skicklig författare som Card klarade av det. Men vem vet, nästa bok kanske?

2 reaktion på “Pseudo-manga: Laddertop

  1. Din beskrivning av troperna i pseudo-manga är precis det jag tänkt på själv och stört mig på, vad det gäller mycket av genren. Jag kan bli mer imponerad av serier där stilen inte alls känns ”manga-aktig”, men flödet och berättartekniken snarare har ”manga-inslag”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>