Varför räknas inte vissa serier som serier?

Ok, om ni inte redan kikat på bilderna här nedanför, gissa serien:

• Svensk dramadokumentär
• Ursprungligen publicerad 1996-2008
• Tidningen med serien ifråga har en upplaga ungefär lika stor som Fantomen
• Samlad utgåva i 10 volymer i färg, totalt ungefär 1,000 sidor, mellan åren 2006-2010

Jag skulle inte ha vetat vilken serie det handlar om för några månader sedan, men tack vare min kompis Sandra som talat sig varm för den skaffade jag böckerna och läste dem, med nöje. Samtidigt som det är lite pinsamt att jag inte visste att serien fanns verkar jag befinna mig i gott sällskap, för när jag försökte få tag på böckerna visade det sig att volym 2, 7 och 8 är slut på förlaget, varpå jag gav mig ut att leta efter dem i seriebutikerna här i Stockholm.

Ingen av de fem seriebutiker jag besökte visste ens om att serien existerade.

Så givetvis hade ingen av dem hade en enda volym inne, vare sig av de som är slut eller de som fortfarande finns att beställa. En av dem sade sig eventuellt känna igen namnet på serien, men sa också att serien inte hade funnits på många år och att några album hade de aldrig hört talas om.

Kanske beror seriebutikernas okunskap på att även Grand Ocean, den svenska seriedistributören, inte heller för böckerna. Eller så kan felet ligga ännu längre tillbaka, nämligen att förlaget bakom böckerna, Egmont, inte marknadsför dem tillsammans med de andra serierna de ger ut. Men oavsett vilket känns det ärligt talat ganska oprofessionellt av framförallt seriebutikerna och Grand Ocean: De har som yrke att sälja serier, men har uppenbarligen helt missat den här, trots att den uppenbarligen säljer bra (med tanke på de 10 böckerna som kom ut i ganska rask takt, och där dessutom några sålt slut). Lite mer intresse för serier och nyfikenhet på vad som finns skulle jag vilja se; om inte så är det kanske inte helt konstigt att internetförsäljningen riskerar att slå ut butikerna. För om inte jag, som verkligen gillar serier och läser en hel del, kan få hjälp av specialistbutikerna med att hitta nya och för mig okända serier, varför ska jag då besöka dem?

Alltnog, dags att tala om vad det är för serie: Stallgänget på Tuva, skriven och tecknad av Lena Furberg, ursprungligen publicerad i Min Häst.

Precis som namnet säger handlar det om stallet Tuva, hästarna där, och deras ägarinnor/ägare. Stallet finns på riktigt, utanför Skellefteå, och de som är med i serien finns också på riktigt. Det är historier om nya hästar, knepiga hästar, sjuka hästar, och underbara hästar. Eftersom serien utspelar sig under så många år dyker nya föl upp, växer till sig, medan andra dör. Det är helt enkelt en skildring av det dagliga livet i ett stall, med alla dess glädjeämnen och sorger, kamratskapen i stallet, men framförallt kärleken till hästar.

Det är egentligen en rätt udda serie för dramadokumentärer är inte det vanligaste i serievärlden. Humor, allvar och mindre äventyr finns det, men bara i samma mån som i livet i allmänhet. Så det är inte alls överraskande att det fungerar mycket bra som serie enligt mig; jag har sedan länge insett att det finns genrer som jag har föga överseende med i textformat (som (själv)biografier, faktaböcker, mm) men som jag uppskattar i serieversion. Det beror för min del på att utförandet i sig introducerar variation i det som annars riskerar att bli alltför tradigt. Som med Stallgänget på Tuva: Som exempelvis noveller tror jag att jag hade tröttnat ganska fort på berättelserna, men som serier plöjde jag glatt alla volymerna jag fick tag på (2:an lånade jag av Sandra, men nummer 7 & 8 saknar jag fortfarande, så om någon råkar ha extra examplar av 2,7,8 får ni gärna höra av er ).

En tidig sida, från första boken

Det krävs förstås att serieskaparen är duktig och det är Furberg definitivt. Teckningarna ändrar sig ganska rejält över tiden, med en lite striktare och mer realistisk stil i början till en mjukare och ledigare stil mot slutet, men den är alltigenom underhållande. Och jag gillar definitivt att Furberg håller på realismen i manuset och undviker det melodramatiska: Även med gulliga hästar kan man ha otur och bli tvungen att avliva dem (kom ihåg att det är en dokumentärserie). Precis som de hästintresserade jag känt är det givetvis mycket känslor med i bilden när en häst blir sjuk och kanske måste avlivas, men i grunden har det varit personer som undvikit alltför mycket pjåsk eftersom det helt enkelt inte fungerar. När man är ansvarig helt själv för ett stort djur med allt vad det innebär av mockande, geggiga sjukdomar, betäckning och annat mycket handgripligt fysiskt så kan man helt enkelt inte vara alltför romantiserande.

Så en klart trevlig serie som är alldeles utmärkt för framförallt hästintresserade (men även andra!) barn och ungdomar.

En sen sida, från sista boken

Men för att avsluta med att anknyta till det jag började med: Varför är Stallgänget på Tuva så ignorerad av seriebutikerna? Svaret kan förstås vara att det beror på flera olika saker men själv misstänker jag att det handlar om att läsarna är ”fel” sorts läsare. Att de antagligen huvudsakligen är barn/ungdomar är inget problem, men de är dels flickor, dels hästintresserade.

Problemet med hästintresset är inte unikt för serier; se bara på hur många kommuner som glatt spenderar miljoner på att understödja den lokala ishockeyföreningen med nya arenor, men så fort som det nämns att man kanske skulle satsa på exempelvis ridstall också så sparkas det bakut. Ridintresse är inte normalt, så varför skulle kommunen sponsra sådant? Typ.

Problemet att de serier som huvudsakligen läses av flickor ignoreras är tyvärr inte någon nyhet. Om vi går tillbaka i tiden så kan man ju nämna Starlet i Sverige som i princip aldrig omnämns när man diskuterar serier (och som om man kollar på seriekatalogen.se och bortser från det allra första numret, så har alla nummer av tidningen från starten 1966 fram till nedläggningen 1994 exakt samma pris). I USA kan man se samma fenomen, där romantik-tidningarna från 60- och 70-talet ses som avvikelser och inte en del av seriernas huvudfåra, trots bitvis utmärkta försäljningssiffror. Eller om man ser på mer nutida fenomen finns ju manga som i mångt och mycket ignoreras av den ”vanliga” serievärlden och som i väst numera läses av huvudsakligen flickor.

Det är sorgligt att se hur det ibland klagas i seriebranschen på att flickor inte läser serier, medan det samtidigt finns en hel del serier som faktiskt både säljs och läses. Men det är ju gubevars inte trikåklädda hjältar som pucklar på andra trikåer, så då räknas det ju inte