I sagornas värld: Fables

113 nummer av Fables, 50 nummer av Jack of Fables, och ett antal kortare miniserier senare så är min bedömning av Bill Willinghams Vertigo-universum: Inte så pjåkigt!

För den som inte vet vad Fables är så är det den serie som jag misstänker sponsrar stora delar av Vertigo. Det är uppenbart att den ska mjölkas så länge det bara går: Förutom miniserierna, några originalalbum, och åtminstone en roman (som jag inte läst), ska ytterligare en avläggare vid namn Fairest, som ska fokusera på några av de kvinnliga karaktärerna, snart börja komma ut. Och det kanske tydligaste tecknet är att huvudserien Fables egentligen nådde sitt slut i och med nummer 75, där den handling som påbörjats i nummer 1 nådde sitt slut. Med andra ord, den har övertagit Sandmans roll som finansiell motor (även om Sandman nog fortfarande drar in en hel del; efter den just avslutade (dyra!) Absolute Sandman-utgåvan har man precis börjat med en ny inbunden bokserie i storformat: The Annotated Sandman, där serien trycks med i svartvitt med rikliga noter om innehållet…).

Fast det är klart, det är kanske intressantare att läsa vad Fables handlar om, snarare än det ekonomiska?

En bekant tiger på jakt efter en bekant kvinna

Grundidén är alldeles utmärkt: Sagovärldarna har invaderats av en okänd erövrare, och de få som lyckats fly har samlats i vår värld, där de bor i ett kvarter i New York som de förtrollat så att de vanliga människorna inte ska märka att Snövit, Riddar Blåskägg, Törnrosa och alla man kan tänka sig ur sagorna och fablernas värld finns mitt ibland dem (de icke-mänskliga varelserna som de tre små grisarna, Bagheera m fl bor på en bondgård utanför staden). Willingham kan därmed berätta nästan vilka historier han vill, och plocka karaktärer från alla gamla böcker och berättelser och blanda dem på intressanta sätt. Det är lite av en mashup av det hela, modernt så det förslår.

Vad som framförallt i början var frustrerande är att med alla de möjligheter som finns väljer Willingham att berätta en rätt så traditionell historia. Det fantastiska, en sense-of-wonder, saknas nästan helt, och det dröjde innan jag slutade hoppas på det och accepterade att Fables var en äventyrshistoria med rikliga doser humor bland andra, med kampen mellan det goda och det onda (det är ju förstås sagomässigt så det förslår), och att det var välkända sagofigurer i huvudrollerna var mest en pikant detalj. En helt OK äventyrshistoria, men inte alltför originell eller fantasieggande.

Boy Blue invaderar de ockuperade hemländerna

Men om det bara varit så så hade jag kanske inte läst alla numren. För här och där lyfter det, rejält, och precis den där lätt svindlande känslan infinner sig. Första gången är tre år in i serien när Boy Blue (från en engelsk barnramsa) ger sig iväg på en räd till hemländerna för att se vad som hänt under invasionen. Här lyckas Willingham verkligen få fram känslan av det fantastiska med hela miljön, och vad man kan göra med tillgång till all världens sagoskatter. Sen följer flera bra episoder som alla leder fram till den stora uppgörelsen i nummer 75.

Men som sagt, serien slutar inte där. De tre år som gått sen dess har inneburit visserligen en fortfarande underhållande serien, men nu drabbad av känslan att det aldrig kommer ta slut. Och det har jag (som de som läst bloggen länge vet) lite svårt för; jag är rädd att den långsamt kommer bli sämre, tills den till slut självdör. Och det skulle vara synd, för när den är bra är den som sagt riktigt bra. Jag kommer säkert återkomma till den, men jag känner inte ett starkt ”Måste läsa nästa nummer nu!”-sug, som jag gjorde ibland när de bästa episoderna pågick.

Om teckningarna, oftast med Mark Buckingham som ansvarig, kan jag egentligen inte säga så mycket. Det är i en numera ganska typisk Vertigo-stil (den icke-dystra Vertigo-stilen alltså), typ Air som jag skrev om tidigare; en ganska enkel stil som sällan överraskar och som framhäver berättelsen snarare än illustrationerna själva. Med andra ord delvis som manuset till rätt stora delar av serien: Kompetent, utan att vara alltför upphetsande. Men precis som manuset glimrar det ibland till ganska rejält.

Även de orientaliska sagorna har problem

Hm. Det känns som en lite schizofren recension, det här. Å ena sidan beklagar jag mig över att det känns som om serien numera mestadels finns till av ekonomiska orsaker, och att den är hantverksmässigt välgjord men inte så värst spännande. Å andra sidan säger jag att det finns riktigt utmärkta episoder. Fast det är precis så jag känner för serien: Här och där fastande jag rejält och kunde inte vänta på att läsa nästa nummer, och det blev en del sena kvällar. Och sen så var det långa sjok av nummer då jag bara läste på, utan att egentligen bry mig så mycket om det jag läste.

Då är det inte så konstigt att recensionen blir rätt velig :-)

PS. En liten varning bara för den som stör sig på det: Willingham är mycket traditionellt amerikansk i många moralfrågor. Det betyder att dödsstraff är en självklar sak, abort otänkbart, och paralleller med Israels situation är mycket tydliga (och Willingham är tveklöst på Israels sida). Jag tycker inte att det på något sätt inverkar på kavlitén, men tänkte ändå jag skulle nämna det. DS.

3 reaktion på “I sagornas värld: Fables

  1. Sereien börjar med en väldigt dålig historia som du märkte, sen blir det direkt bättre.

    Bäsrta biserien är den 1001 nåt där snövit är fängslad, den är klart bäst kanske av allt.

    De andra är inget vidare, jag gillar inte demn amerikanska tyramsdelen med historicals och filmgenrerer som myter som förekommer i Jack’s biserie som nog bara den är 50 nummer.

    Cindarellas agentgrejor har jag inte läst med de är gjorda av nån annan än willingahm.

    Fables lär idag bära det mesta av Vertigo ihop medHellblazer det öär jag med övertygad om då så mycket annat redan är avslutats utan efterföljare.
    Rykten säger tat fast ”VI” tycker om Vertigo så har det sålt dåligt långa tider.

    Fables huvudserie är iaf bra så länge kriget pågår tycker jag sen är ddet klart varierat, en riktig dipp när de gör en crossover med Jack’s värld.

    Enabart sagofigureer är av intresse det amerikanska tramset kan de stoppa upp nånstans, de är historielösa helt enkelt haha.

  2. Nä, Jack of Fables var inte så bra, kändes mest onödig. Och precis som du säger är det kriget som bär historien, och när det är över famlas det mest runt efter någonting att handla om. Tyvärr.

  3. Nej det blir mycket upprepningar tyvärr, ok jag har hållit mig kvar ändå, men jag vill inte ljuga heller det har varit berg och dalbana sedan och hur länge håller det på gamla meriter om ingen ny riktigt bra storyline kommer.

    De vore ju inte kul om den bar självdör, då är det bättre att han gör ett slut och stoppar det hela.

    Det är tråkigt iaf tat få läsa att Vertigo inte är av intresse för DC, det är en av de övertag de haft över Marvel som mest bara lägger superhjälteägg i samma korg och knappt ger ut nåt annat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>