IDiotiskt och knappast magiskt

Knasens skapare Mort Walker lär ha sagt att en läsares i genomsnitt ägnar en seriestripp sex sekunder. Därför gäller det, enligt Walker, att skala bort alla konstnärliga egenheter och förenkla bilderna till omedelbart igenkännbara representationer som kan locka läsaren till läsning men utan att kräva något av henom. Walkers seriefabrikstänkande passade sannerligen den tidningsutgivning som gett serierna allt mindre utrymme och som sett hur mediet förvandlats från en (i bästa fall) konstform till banala reklamteckningar som skulle passa alla.

Samtidigt som serierna förlorade sin konstnärliga integritet uppstod på 6o-talet begreppet ”sofistikerade serier” med vilka man åsyftade serier som Rödöga, Kvast-Hilda, BC & Trollkarlen från ID m.fl.  Och begreppet kan väl i princip bara förstås som ett försök att kompensera för den allt mer förenklade teckningsstilen, för vidare sofistikerat kan man inte med bästa i vilja i världen säga att de serierna var.  Just den sistnämnda ”sofistikerade serien” har begåvats med en samlingsbok (The Best of Wizard of Id) och hittills två årgångsböcker The Wizard of Id: the dailies and sundays 1971 resp 1972. (Samtliga från Titan books.) Och om det här är sofistikerat är Åsa-Nisse intellektuell, Lilla Fridolf Queer och 91:an Karlsson svårtillgänglig.

Enligt seriens egen legend lär den ha skapats genom att tecknaren Brant Parker & författaren Johnny Hart stängde in sig i ett hotellrum över en helg och kom fram till en skämtserie om en kortväxt kung i ett medeltida samhälle med klart moderna inslag. Och på pappret finns en mycket bra idé till en skämtserie här. Titeln Trollkarlen från alluderar på Trollkarlen från OZ men några beröringspunkter dem emellan kan åtminstone jag inte se.

ID är dessutom en psykoanalytisk term som på svenska heter ”detet”och betecknar jagets grundläggande primitiva drifter. Det tycker jag låter som en rolig tanke – men någon smart eller sofistikerad humor med utgångspunkt i konflikten mellan ”detet, jaget & över-jaget” står inte att finna. För det kan ju bli roligt utan att man för den sakens skull behöver köpa Freuds analyser i övrigt; klart är hursom att det finns roligt material här som inte utnyttjas.  Så framkallar till exempel trollkarlen (jaget?) med jämna mellanrum en ande (detet?) men samspelet dem emellan blir aldrig mer än som ett mellan två kompisar. Att det rör sig om en ande som är beroende av trollkarlens välvilja reduceras i åtminstone det urval som jag har läst, till skämt om semester och övertidsersättning. Och material till skämt om makt och underordning finns det gott om, om man till trollkarlen och anden lägger till trollkarlens dominanta fru och den despotiska men otillräckliga kungen. Men istället handlar skämten på traditionellt buskisvis om att trollkarlen är en hunsad tofflelhjälte och att kungen är kortväxt. Haha liksom.

Det finns naturligtvis inget som säger att bra seriekonst inte kan vara enkel; tvärtom ligger det en stor utmaning i att med små medel berätta en historia i bilder. Men just det faktum att det är svårt att lyckas innebär ju att det är många som misslyckas – och jag skulle säga att ID är ett praktexemplar på en misslyckad serie. För jag tycker inte att Parker bemästrar seriemediet. Trollkarlen från ID är nämligen närmast illustrerade vitsar. Eller ännu hellre – illustrerade dåliga vitsar. Istället för att låta text och bild mötas är personerna i bild enbart leverantörer av repliker där bilderna egentligen inte tillför något. Dessutom sker det helt utan sampel figurerna emellan. För att nu ta ett slumpmässigt valt exempel ur ”The best (sic!) of..”.

Ruta 1: riddaren säger till trollkarlen ”the potion youy gave me for bravery…” . Trollkarlen replikerar ”yes how did it work?”

Ruta 2: närbild på riddarens ansikte ”I don´t know…”

Ruta 3: …”Im to scared to take it”. Trollkarlen tittar mot läsaren med å-vilken-dunbom-min.

Alltså en vits som enkelt kan formuleras till en töntig vits a´la Expressens skämtsida: ”Jag fick ett botemedel mot min rädsla men jag vågade inte ta den”. Med andra ord tillför varken persongalleriet eller teckningarna i ID någonting till själva skämtet. Observera dessutom att skämtet inte ens tar sex sekunder att berätta…

Efter en typisk strip i Trollkarlen från ID är man frestad att lägga till en trumvirvel eller en släng-dig-i-brunnen. Och en serie där man hör trumvirvlar är verkligen inte bra.

En reaktion på “IDiotiskt och knappast magiskt

  1. Hehe, låter ungefär som mina känslor när jag köpte första boken med Hagbard Handfaste i kronologisk utgåva. Små delar som är bra (Chris Brownes teckningar är småmysiga) men gudsigförbarme vad klichéartat och trist manuset var.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>