Sasquatchattack

När jag råkade ramla över en gammal miniserie med namnet Bigfoot var det inte med tanken att jag skulle skriva något om den som jag började läsa den; det var det faktum att min gamla favorit Richard Corben stod för teckningarna som lockade. Inte för att hans serier de senaste decennierna varit så himla upphetsade men nu har jag en gång för alla fastnat för honom. Steve Niles, manusförfattaren, har jag bara läst 30 Days of Night av tidigare, en serie med en riktigt bra grundidé med ett acceptablet genomförande. Men när jag av en ren slump samma dag jag läste miniserien också köpte det senaste Fantomen-numret för att läsa det nya avsnittet av De utvalda (senaste jag köpte Fantomen var när De Utvalda debuterade förra året; innan dess var det många år sedan) och upptäckte att huvudserien hade samma huvudperson, dvs Bigfoot/Sasquatch, och dessutom samma titel, så kunde jag inte undgå att göra en jämförelse :-)

Först det amerikanska bidraget: Bigfoot är en fruktansvärt enkel historia om fyra delar. 1973 blir den lilla pojken Billy vittne när hans föräldrar slits i stycken av en Bigfoot som tränger sig in i deras semesterstuga. Sheriffens utredning är medvetet inkompetent för att skydda hemligheten med Bigfoot, och när handlingen sedan hoppar fram till 2004 får vi se att den nu vuxne Billy fortfarande inte kommit över traumat. Han bestämmer sig för att äntligen hämnas, och ger sig tillbaka till området där olyckan hände. Efter en konfrontation med sheriffen bestämmer sig densamme för att nu får det vara nog med hemlighetsmakeriet och tillsammans bestämmer de sig för att göra slut på hotet.

Enda sättet att läsa Bigfoot är att helt stänga av sitt kritiska läscentrum. Plotten har enorma hål (Bigfoot dödar människor en masse serien igenom utan minsta tanke på hemlighetsfullhet; med den här takten borde det totala antalet dödsoffer sedan 1973, för att inte tala om innan, vara runt 100,000, och då har jag räknat lågt) och är ungefär lika sofistikerad som den första Terminator-filmen. Ont monster dödar hämningslöst, goda (nåja) människor försöker döda monster. Vad övrigt är, är tystnad.

Nej Billy, pappa är inte i grottan

Men jag hade inte tråkigt medan jag läste. De fyra numren var snabbt över, och Corben är bra på den här typen av action. Tyvärr är det inte han själv som står för färgläggningen men jag har sedan länge slutat hoppas på att han ska återuppta den. Bigfoot är en liten bagatell om ett stort monster, kort sagt.

Det svenska bidraget (eller vad man ska kalla det, beställt som det är för den svenska marknaden men skapat av manusförfattaren Falco Pellerin och tecknat av Joan Boix) har en betydligt mer traditionell skildring av Bigfoot. Här är det det skygga monstret som gäller; visserligen en smula farligt men mer när hen är tvungen att försvara sig när omvärlden tränger sig på istället för av egen fri vilja. Handlingen är lika minimal som i den tidigare serien; här är det en fullständigt ospännande intrig där ett elakt storbolag vill tillskansa sig mineralrättigheterna för området (planen de har är löjeväckande och ologisk, så luckorna är ungefär lika stora här med). Att idén i första hand varit att tussa ihop Fantomen och Bigfoot och att man först efter det ansträngt sig för att komma på en anledning till att det ska ske är rätt uppenbart 😉

Om Pellerins manus är dåligt kan jag inte påstå att Boix teckningar är bättre. De är extremt platta och könlösa, och jag hade tröttnat på Fantomens orörligt småtvära mun tecknat som ett surt streck redan efter de inledande sidorna. Färgläggningen är fortfarande lika hopplös (se mitt tidigare inlägg + vidhängande kommentarer) men det är ju tyvärr inte längre någon överraskning.

Fantomen må ha tusen ögon och öron, men han har bara ett ansiktsuttryck

Så i mitt statistiskt inte helt signifikanta urval om två stycken moderna serier om Bigfoot verkar det som om figuren inte uppmuntrar till serie-stordåd. Det är kanske som med varulvar att det är en monster-typ som är svår att få intressant (själv tycker jag varulvar borde vara lättare att skildra på ett läsvärt sätt, men tji får jag oftast där med).

PS. Jag väntar med en recension av De Utvalda tills jag har läst nästa episod också, som kommer i följande Fantomen-nummer. DS.

PPS. Om man tar lite äldre serier så finns förstås Robert Crumbs klassiska serie om Bigfoot (definitivt en hon); den är onekligen betydligt bättre än både dagens serier, så kanske är inte Bigfoot helt hopplös som motiv. Fast det är klart, Crumbs serie är ju så typisk Crumb att den knappast fungerar som mönster för fler serier av asamma typ… DS.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>