Iwaoka fantiserar vidare: Aomanjuskogen 2

Jag vet om det är höstmörkret som gör att jag blir sugen på att läsa Hisae Iwaokas serier men senast jag skrev om henne var  november 2011, och innan dess november 2010, och nu är det alltså dags igen. Orsaken är att Ordbilder Media förlags utgivning av Aomanjuskogen, Iwaokas senaste serie, kommit fram till bok nummer 2 (utgivningen ligger tätt i hälarna på den japanska där 3:an kom ut bara för någon månad sedan).

När jag läste första boken om Aomanjuskogen och dess invånare ynglingen Soichiro, lexikonkvinnan Momoka med flera skrev jag att den som Iwaokas andra serier var en bra och drömsk serie, men att den saknade det där lilla extra som gör att jag dessutom bryr mig om personerna. Men jag tror att jag nu måste ändra mig: I Aomanjuskogen 2 blir handlingen en gnutta viktigare än förut, och därmed också mitt engagemang i personerna. Det är fortfarande huvudsakligen en eterisk saga, men Soichiros kärlek till vindgudinnan Shinako känns nu mer på allvar.

Också Aomanjuskogen själv blir tydligare, och jag inser till exempel att det finns logik i de konstiga varelserna som lever i skogen: Vadhelst som kommer inom skogens gränser blir besjälat. Det må vara en kyckling som Gulis (utanför skogen är hon en vanlig höna, innanför en talande dito iklädd kläder), en lyckosten, eller för den delen en knapp som när den får chansen drar rövarhistorier om allt den sett. För att inte tala om det lilla blomsterfröet som högljutt protesterar mot Soichiros fasansfulla plan på att begrava det levande!

Om den första boken kändes som en dröm så visar den här att det också finns drömmar av mindre trevligt slag. Nowaki, vindguden som inte gillar Soichiro och Shinakos vänskap/kärlek, visar sig nu vara betydligt farligare, och berättelsen om sköldpaddan Professorn är bitvis riktigt kuslig. Min känsla är att Iwaoke efter att ha använt första boken till att presentera miljö och huvudpersoner nu kan ta sig tiden att både fördjupa och bredda, och det mår boken bra av eftersom det annars riskerat att kännas alltför mycket som den tidigare boken; det behövs lite sälta i längden.

Teckningarna är förstås lika bra som vanligt. Den här gången var det just sekvenserna med Professorn som var höjdpunkten, när Iwaokas vänliga och inbjudande stil plötsligt får ett stråk rejäl svärta i sig. Oväntat och bra!

Jag tycker att det kommer ut alldeles för lite manga på svenska, och framförallt sådana av hög kvalité. Det innebär att jag själv får läsa på engelska där det finns ett mycket större utbud. Därför är det verkligen roligt att Aomanjuskogen ges ut: Utmärkt serie, trevliga utgåvor där man valt att behålla de mycket vackra originalomslagen (och översättaren känns varmare i kläderna den här gången), sprillans ny i Japan, och trots det inte tillgänglig på engelska men väl på svenska :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>