Grandville: Bête Noire

Grandville Bête Noire cover2

Det tog lite längre tid för den tredje delen i Bryan Talbots Grandville-serie att bli klar; två år istället för ett, men nu är den här. Årets bok heter Bête Noire (utgiven av Dark Horse i USA & Jonathan Cape i UK) och fortsätter där den förra, Grandville Mon Amour, slutade, med ett Frankrike i politiskt kaos efter att kejsaren dödats och revolutionen tagit sin början.

När jag skrev om Mon Amour klagade jag på att den var alltför lik den första boken och att Talbot skulle behöva tänka lite nytt i nästa och det har han också gjort. Resultatet är blandat tycker jag; en del bra, en del mindre bra. Så istället för att återigen beskriva den här ångpunksantropomorfiska alternativa europeiska historia-serien i allmänna ordalag tänkte jag lista de bra och de dåliga sakerna med den, nu när det känns som om serien börjat sätta sig och det går lättare att se vad Talbot vill åstadkomma. För mer information om Grandville i sig rekommenderar jag min recension av den första boken 😉

Först det mindre bra (det är roligare att avsluta med det som är bra):

  • Intrigerna är lite väl enkla. Mon Amour liknade jag vid en Scooby Doo-film, medan Bête Noire snarast är en James Bond-dito (och då menar jag en Roger Moore-Bond), med en megalomanisk skurk som med löjligt avancerad teknik tänkt sig ta över makten istället för att nöja sig med att vara rik som Krösus och med full möjlighet att göra vad han vill.
  • Karaktärerna är väldigt klyschiga, med den hårdkokta LeBrock, hans ur-brittiska medhjälpare Roderick, den prostituerade Billie, osv.
  • Färgläggningen är drabbad av ett överflöd av toningar som alltför många nutida serier. Grandville hade sett mycket bättre ut med en plattare färgläggning, och nu är det också en förvirrande mix där exempelvis LeBrocks ansikte oftast är färglagt på ett mycket aptitligare sätt som ser helt annorlunda ut än de flesta andra ytorna.Grandville Bête Noire colors
  • Människorna som finns med (de spelar en något större roll den här gången) känns malplacerade. Jag tycker inte heller att Talbot (hittills) lyckats så bra med att låta deras omvända roll där de ses som mindre intelligenta än djuren och därför används som slavar bli en tankeväckande jämförelse med hur människan i alla tider behandlat de som setts som mindre värda.

Och så det positiva:

  • De förutsägbara personligheterna till trots lyckas Talbot ändå få detaljerna att fungera, som Billie och LeBrocks förhållande som känns intressant och en smula ovanligt.
  • Den fysiska känslan i teckningarna är utmärkt. När LeBrock slåss med knytnävarna (vilket händer ofta) känns det verkligen hur ont det gör, och hur muskelpackad en grävlingskropp är både när den slår och när den blir slagen. Samma sak när han och Billie kysses där Talbot lyckas få det hela att fungera, trots att det är två grävlingstrynen som är i vägen.Grandville Bête Noire action
  • De trevliga smådetaljerna, som Cheries fotflört med LeBrock eller alla cameos (Paddington, Lilla Lotta, Nestor, Sopprot med flera); när man väl vant sig vid att Grandville inte är ett försök att göra en Stor Serie utan någonting som Talbot gör för att det roar honom känns alla vinkar till den vana serieläsaren mysiga.
  • Det märks att Talbot nu räknar med att Grandville kommer fortsätta och det gör att han kan lägga in saker som inte kommer avslutas i boken jag läser utan i en framtida bok. Handlingen blir fylligare i och med att inte alla trådar som tas upp garanterat kommer klaras av, en fördel som bara finns när både författare och läsare kan lita på att det kommer mera.
  • Talbot vågar låta LeBrocks våldsamma värld vara realistisk (inom sitt kontext förstås, en värld som Grandvilles är inte så himla realistisk objektivt sett 😉 ). Att LeBrock kommer överleva så länge Grandville fortsätter komma ut är självklart, huvudperson som han är, men alla andra lever osäkert vilket såklart gör att spänningen ökar.

Sen, som avslutning, det som egentligen är det absolut viktigaste: Jag hade kul när jag läste Bête Noire, Grandvilles brister till trots. Visst är det en serie fylld av klichéer, men Talbot är duktig på det hantverksmässiga och det märks verkligen att han själv har roligt när han gör serien (som när han i sitt efterord förklarar att skälet till att han valde Paddan från Det susar i säven som skurk den här gången var att han som barn tyckte att Paddan var en så otrevlig typ). Med andra ord, man kommer långt med skaparglädje!

3 reaktion på “Grandville: Bête Noire

  1. Kul med en tredje del; tack för tipset!

    Jag håller inte riktigt med dig att andra delen var en (tjatig) upprepning; tycker nog att han lyckas fördjupa världen och ge en del viktiga historiska pusselbitar som var intressanta. (Även om det var en ruggigt uppenbar intrig…)

    För mig skulle Grandville lätt ha kunnat platsa in bland dem typ fem bästa serierna OM det nu inte var för två saker;
    1/ teckningarna. Det ser ofta rätt egendomligt ut och det ÄR en svår konst att teckna djur med bibehållen verklighetskänsla. I någon av de första delarna mötte vi t.ex. en skurkledare i form av en häst; det såg verkligen rätt larvigt ut. Tänk om den här serien istället skulle tecknats av en franskbelgare i klara-linjen-stil. Eller kanske Raymond Macherot. (Och därmed tonat ner det lite onödigt spekulativa våldet.) Huva! Då skulle det här ha varit det bästa som sänt sedan bryggkaffet.
    2/ färgläggningen. Håller med dig. Den är hemsk. I framtiden kommer serieläsare att se tillbaka på de här åren och för alltid se dem som förlorade år. För photoshop och den där färgskalan förstör faktiskt hela den här albumserien för mig. Tyvärr!

    Ska hursom bli kul att läsa tredje delen!

  2. Jag tror att om jag skulle recensera tvåan nu skulle jag vara mindre kritisk; jag hade kanske tänkt mig Grandville som en lite annan serie än vad Talbot tänkt sig, men nu när jag är mer rätt inställd så funkar den bra :-)

    Jag tycker djuren funkar rätt bra här; jag störde mig klart mer på djuren i Blacksaad, trots de egentligen mycket elegantare teckningarna. Och sen gillar jag Talbots fysiskhet, hans djur har definitivt tyngd och massa. Men visst är det knepigt och gränsen för vad jag som läsare tycker är OK ör nog rätt individuell.

    Men färgläggningen är en objektiv katastrof, det är jag säker på! 😉

  3. PS. Och jag tror din förhoppning kommer infrias: Grandville är kul att läsa :-) DS.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>