Hellblazer 1-300

Hellblazer 1 cover

Hellblazer, titeln som varit själva symbolen för DCs imprint (vad tusan ska man kalla det på svenska?!?) Vertigo ända sedan starten av de båda lades ner häromveckan i och med nummer 300. Visst ska det starta en ny tidning med titeln Constantine men eftersom den precis som allting annat nuförtiden läggs in bland de vanliga DC-titlarna och alltså kommer innehålla de lika vanliga superhjältarna kan jag nog med gott samvete säga att en epok går i graven.

I höstas fick jag för mig att jag skulle läsa igenom hela Hellblazer, från början till slut, men det var innan jag hört att den skulle läggas ner. Jag kom fram till ungefär nummer 275 då jag hörde talas om nedläggningen och då beslöt jag mig för att vänta med de avslutande numren tills nummer 300 kommit ut. Därför kommer den här genomgången ha vissa luckor; en del av det jag läste i slutet av förra året har jag redan glömt bort för sanningen att säga höll Hellblazer inte alltid så hög kvalité 😉

Jag tänkte göra det lätt för mig och helt enkelt gå igenom de författare som varit ansvariga för titeln under åren i kronologisk ordning. Tecknarna har med få undantag varit relativt förglömliga och för mig är det någonting som utmärkt mycket av Vertigos utgivning: Ett närmast hundraprocentigt fokus på manus.

Jamie Delano: Jag kommer ihåg hur det var att läsa Delanos första nummer, efter att tidigare bara sett glimtar av John Constantine i Alan Moores suveräna Swamp Thing. Delano liknar som författare inte alls Moore, men hans serie var ändå fascinerande med den skitigt vardagsrealistiska magikern/trickstern Constantine, och John Ridgeway som tecknade i början kändes som gjuten med sin mycket typiskt brittiska stil. I Moores serie var Constantines liv någonting okänt, så det var Delano som gjorde honom till den arbetarklasshjälte man skulle kunna beskriva honom som. Redan i en av de tidigaste episoderna skildras Wall Street-yuppies som demoner från helvetet och därefter har underifrånperspektivet alltid varit en stor del av Hellblazer.

Hellblazer - Yuppies

Men enligt mig tappar Delano tyvärr farten efter det första dussinet nummer. Ridgway försvinner och de nya tecknarna är mycket tråkigare, och manusen blir alldeles för överlastade med gigantiska textsjok fyllda med prosa som känns som en bisarr mix av pulp-prosa och pseudo-psykoanalys. Hans sista tjugo nummer kan jag såhär i efterhand inte alla komma på vad de handlar om. Det mest spännande är nog de temporära inhoppen av andra författare för strönummer, som Grant Morrison och Neil Gaiman. När Delano hoppar av efter 40 nummer känns det som en befrielse och hoppet gror att det ska bli bättre igen.

Garth Ennis: Jag har faktiskt redan recenserat Ennis Hellblazer här så jag tänkte bara tillägga att efter att ha läst Ennis nummer tillsammans med alla andra fick jag faktiskt lite högre tanke om dem. Delano gjorde Constantine till den svårmodige grubblaren utan vänner medan Ennis står för Constantines andra sida: Kompisen man hänger med på puben. Plus att Ennis i och med Kit Ryan gav serien den första riktiga flickvännen till Constantine och en alldeles utmärkt bifigur dessutom (Delanos försök kändes aldrig som om Constantine egentligen brydde sig så värst mycket om). Vi får också vara med om Constantines första riktiga bottennapp i sitt liv när han lever som en hemlös på gatan.

Paul Jenkins: Här börjar de riktiga problemen för Hellblazer för även om Delano var tråkig på slutet var han aldrig lika opersonlig som Jenkins. Jenkins lyckas aldrig sätta sin egen prägel på Constantine och därför blir serierna alldeles för menlös. De få detaljer jag kommer ihåg handlar alla om annat än Constantine själv, som Constantines dubbelgångare med alla hans dåliga sidor eller hans vän som visar sig vara en ättling till Kung Arthur. Om Jenkins hade gjort det här med flit som Alan Moore när han i begynnelsen gjorde Constantine till en mystisk person vi visste mycket lite om hade det väl varit OK men här känns det tyvärr som om Jenkins inte vet hur man ska få en person at vara intressant och därför blir det bara handling kvar.

Warren Ellis: En stor besvikelse. Ellis skrev bara manus i ett år men det är ett ovanligt svagt manus för att vara honom. Några små inslag här och där, som magikern Map som är ett med staden London, visar på vad han kan, men liksom Jenkins får Ellis aldrig kläm på hur han ska hantera Constantine. Bättre än Jenkins, absolut, eftersom detaljerna i serien är mycket intressantare, men långt efter Ennis och Delano.

Brian Azzarello: Azzarellos Hellblazer är väldigt typisk Azzarello. Från första sidan kastas läsaren mitt in i en historia utan minsta hjälp från Azzarello att förstå vad som ligger bakom det som utspelas. Manuset är späckat med ibland obegriplig kriminell slang (serien utspelas mer eller mindre helt i amerikansk gangstermiljö, inklusive en av de mest kända längre episoderna där Constantine sitter i fängelse, illustrerad av Richard Corben), och för att kunna förstå vad som händer gäller det att hela tiden hålla alla Azzarellos tidigare nummer i minnet.

Hellblazer - Corben

Efter Jenkins och Ellis tafatta manus är det skönt att läsa Azzarello som jag visserligen tycker är för komplicerad helt i onödan, men som definitivt flyttar tillbaka fokus till Constantine. Azzarellos version är råare än de vi sett tidigare, precis som man skulle kunna vänta sig av författaren till 100 Bullets, och möjligen lite för amerikansk om sanningen ska fram; han är den första och enda icke-brittiska huvudförfattaren på Hellblazer och det märks. Men, som sagt, ett klart lyft jämfört för serien!

Mike Carey/Denise Mina/Andy Diggle: Efter Azzarello blir det en tydlig dipp igen, och problemen är liknande de som fanns när Jenkins skrev serien: Ingen av de tre nästföljande författarna lyckas sätta sin personliga prägel på Constantine. Carey satsar på stora världen går under-scenarios, Mina på tillbaka till rötterna-brittiskt, och Diggle på allt som hänt hittills i serien är orsakat av samma person-omtolkningar, men de misslyckas alla med att skapa någonting minnesvärt (jag var faktiskt tvungen att googla för att komma på vem som skrev vad…). Det händer massor men ingenting förändras, typ, och jag hade svårt att komma igenom den här perioden. Det enda som gjorde att jag klarade av det var att jag dels visste att det bara var 50 nummer kvar sen, dels att nästa författare åtminstone ibland skriver riktigt bra.

Peter Milligan: Egentligen är det underligt att det dröjde så länge innan Milligan fick chansen att skriva Hellblazer med tanke på att alla andra brittiska Vertigo-författare i hans generation redan gjort det. Själv är jag kluven till Milligan; jag tycker till exempel verkligen om hans miniserie Skreemer, men hans Shade, the Changing Man som många pratar mycket gott om har jag aldrig lyckats komma igenom, trots flera försök. Men bättre än Carey/Mina/Diggle borde han vara hursomhelst!

Därför är det besynnerligt hur Milligan fullständigt misslyckas med serien. Jag kan bara komma på en enda sak på plussidan: Jag kommer komma ihåg serien, men tyvärr av fel skäl. Nej förresten, en bra sak till: Tecknarna på Milligans nummer är ofta snäppet bättre än vad som setts tidigare.

Milligan förstår sig inte på Constantine. Alls. I hans tappning har Constantine inga som helst hämningar mot att utan minsta samvetsbetänkligheter döda personer vid behov, att ligga med någon bara för att han behöver någonting, och så vidare. Det är saker som har setts tidigare i serien men här är det som om Constantine helt enkelt inte bryr sig om vad han gör. Och inte är det på grund av att Milligan har sin egen läsning av hur Constantine fungerar, det känns bara som att Milligan bryr sig lika lite som Constantine om vad som utspelas.

Manuset är pepprat med nonchalanta lösningar på problem: Tidigare i serien har det varit en av poängerna att när Constantine lurar andra med sina planer är det genom trick och strategier som kan förklaras, medan Milligan istället struntar i allt sånt och löser problemen genom vänner som dyker upp med förberedda sprayer på burk som dödar demoner (utan förberedelser alltså), eller som när Constantine dör och återuppstår genom att hans spöke röker sin egen kremerade aska (varför detta skulle återuppliva honom har jag inte en susning om). För att inte tala om den urfåniga sekvensen där Constantines rock visar sig ha fått onda krafter efter allt den varit med om…

Hellblazer - Trenchoat

Jag gillar inte heller när bifigurer behandlas så vårdslöst elakt som här. Om man nödvändigtvis ska utsätta till exempel Constantines systerdotter Gemma för det som händer här så måste det åtminstone finnas någon slags poäng med det, men här blir det bara okänslig sadism. Bläh!

Faktum är att jag får känslan av att Milligan inte är intresserad av att skriva Hellblazer. Den känslan blir ännu starkare när Shade dyker upp i några nummer; hans medverkan är fullständigt poänglös i sig men jag får känslan av att det är det här som Milligan egentligen vill göra, dvs skriva mer om Shade och karaktärerna från den serien. Den enda karaktären i Milligans Hellblazer som har något slags liv är Epiphany Greaves som åtminstone är lite intressant, även om det är fullständigt obegripligt att hon skulle attraheras av en så charmlös person som Milligans John Constantine.

De avslutande numren är bara mer av samma gråa soppa, som dessutom tvingas klämma in handling som gör att övergången till den nya tidningen Constantine ska fungera logiskt.

Så är det då sorgligt att Hellblazer läggs ner, med tanke på den mycket varierande kvalitén och det faktum att de sista åren antagligen var de sämsta i tidningens historia?

Lustigt nog svarar jag ja på den frågan trots att 300 nummer egentligen inte lett till en enda klassisk episod (Azzarellos fängelse-historia och Ennis lungcancer-dito är nog de som kommit närmast). Hellblazer har varit en utmärkt plats där nya författare fått prova sig fram, som Garth Ennis, och där de tillåtits att prova nästan vad de vill. Visst har det ibland har det känts som en tävling i vem som kunde utsätta Constantine för den värsta behandlingen men det har alltid känts skönt att veta att vad som än händer i tidningen har det varit upp till författaren; Hellblazer har varit en viktig DC-titel men utan krav på att den anpassar sig till vad som händer i det vanliga DC-universumet. Nu är den tiden förbi och jag misstänker att tidningen Constantine inte kommer bli så långvarig.

Hellblazer 300 cover

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>