Min fars dagbog

Min fars dagbog omslag

Jiro Taniguchi är ibland en alldeles fantastisk serieskapare med få, om några övermän. The Walking Man är ett mästerverk jag nämnt flera gånger här på bloggen, och serier som A Zoo in Winter och A Distant Neighborhood förstärker bara bilden.

Så egentligen borde jag inte bli förvånad när jag läser hans Min fars dagbog (dansk utgåva; serien finns varken på svenska eller engelska) och flera gånger måste ta en paus i läsningen för att reflektera över hur bra boken är. Men jag kan inte låta bli att förundras över hur någon med så små medel lyckas förmedla så mycket.

Här är det liksom A Zoo in Winter fråga om en serie som visserligen är skönlitterär men med stora doser från Taniguchis eget liv. Huvudpersonen Yoichi får en dag meddelandet att hans far har dött och det gör att han inte längre kan undvika att resa tillbaka till sin barndoms stad Tottori (där också Taniguchi växte upp) för första gången på många år. Ändå sedan hans föräldrar skilde sig då han var en mycket ung pojke har han känt sig avskärmad från familjen och framförallt från sin far; hans saknad efter sin mor som övergav honom satte sig djupt.

Väl där sitter han tillsammans med släkt och vänner till fadern och hör deras berättelser om sin fars liv, både vad som hände efter att Yoichi som ung man lämnat staden och vad som hände när han var för liten för att egentligen förstå vad som pågick. Det är en smått sorglig och melankolisk berättelse; Yoichi inser själv att han egentligen aldrig förstått sig på sin fars känslor och nu är det försent för dem att lära känna varandra bättre.

Men även om Yoichis sorg över att han aldrig tog chansen att lära känna sin far och det är lika tydligt från berättelserna han hör att fadern alltid hoppades att Yoichi skulle återuppta kontakten är det inte en så deprimerande historia som det kanske låter som. Trots Yoichis flykt från familjen har fadern haft ett rikt liv; allt kanske inte var perfekt men det kan man inte heller kräva.

Min fars dagbog 1

 

Min fars dagbog 2

Taniguchis teckningar är precis lika finstämda som historien och ibland är de så perfekta att jag nästan inte kan titta på dem; kompositionen, strecken, figurteckningen är alltigenom rätt. Men lustigt nog svajar han också till lite ibland när det gäller anatomin (proportionen huvud/kropp, med mera); det är bara någon enstaka ruta här och där men när det så ofta ser så fantastiskt bra ut märks det när även små detaljer fallerar 😉

Försök för allt i världen få tag på Min fars dagbog för det här är ungefär så bra serier kan bli. Om det inte går så finns The Walking Man (som jag har för mig är ännu bättre, men det var ett tag sen jag läste den) att låna på biblioteket här i Stockholm; 3 exemplar ska Serieteket ha, minsann!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>