20th Century Boys

20th Century Boys - Monster

Så har den då kommit ut på engelska, den sista delen av Naoki Urasawas 20th Century Boys (eller om man ska vara korrekt: Den andra boken i 21st Century Boys, som avslutar hela sviten). Och jag måste säga att det har varit en alldeles fantastisk resa, med svindlande toppar, några transportsträckor i lägre fart, obehagligt mörka tunnlar, och sen börjar allt om igen.

Att kortfattat redogöra för handlingen är omöjligt, och jag tror inte Urasawa själv skulle klara av det. Den här sf-thrillern utspelas samtidigt i perioder runt åren 1969, 2000, 2014 och 2017 där det mesta kretsar kring huvudpersonerna och framförallt Kenjis försök att komma ihåg och utreda vad som egentligen hände den där barndoms-sommaren när Kenji och hans vänner fantiserade ihop en berättelse om världens undergång, en profetia som sen kusligt nog visar sig stämma i detalj efter detalj.

Den röda tråden vindlar mellan bristfälliga minnen och hoppande framåt och bakåt i tiden, och varje gång en ytterligare pusselbit placerats rätt växer pusslet ytterligare. När det blir spännande så blir det ohyggligt spännande för Urasawa är mästerlig på att driva fram en känsla av att nu, riktigt snart, kommer någonting fasansfullt att avslöjas, och nagelbitandet när en avgörande scen långsamt nalkas sin upplösning är knappast hälsosamt för mig. Precis som i hans thriller Monster känns det hela tiden som om avgrunden när som helst kan öppna sig.

20th Century Boys - Mask

Nackdelen med berättarsättet är att om jag läser för mycket av serien på en gång kan det kännas smått frustrerande med de här spänningstopparna; när det verkar som om frågorna äntligen ska få sitt svar men det istället visar sig att kaninhålet fortsätter än djupare ner i marken, gång på gång, så tappar det effekten. Men det är mitt eget fel; Urasawa jobbade med serien i 8 år så att läsa den alltför snabbt är inte helt rättvist.

Men läser man den några volymer åt gången och sen tar en paus är det en fantastisk läsupplevelse. Riktigt lika bra som hans Pluto är den inte; topparna är väl så höga men efter 24 volymer så tror jag att historien inte riktigt håller ihop om man skulle granska alla detaljer; ärligt talat kan jag inte svära på det eftersom historien är mycket komplicerad, men jag kan inte tänka mig att den egentligen håller ihop om man är petig. Fast jag är inte petig när det gäller Urasawa för redan Monster visade tydligt att hans styrka inte är att sätta ihop en thriller som är tänkt att läsas som en roman utan istället att han till fullo vet hur man ska göra en thriller som är tänkt att läsas som en serie i fortsättningsform; med jämna mellanrum skruvar han upp spänningen till det yttersta, för att sedan efteråt börja om igen.

Det känns lite tomt att det nu för första gången på många år inte kommer finnas nya böcker av Urasawa på engelska sisådär varannan månad. Jag håller tummarna för att någon plockar upp hans senaste thriller Billy Bat men fram tills dess får jag nöja mig med de scanlations av hans ännu inte översatta serier som långsamt, långsamt dyker upp 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>