Sunny

Sunny cover

För ett litet tag sedan skrev jag om mangan GTO – 14 Days in Shonan som utspelar sig på ett familjehem. Dagens serie, Sunny av Taiyo Matsumoto, utspelar sig också på ett familjehem i Japan men ungefär där slutar likheterna som jag bara nämnde för att få till en inledning på recensionen 😉

De tidigare serierna jag läst av Matsumoto, som Gogo Monster och No. 5, har alla varit besynnerliga och bitvis drömska/surrealistiska så jag väntade mig någonting liknande av Sunny. Och i början verkar det bli så, med en scen som hämtad från en actionfilm, men det visar sig snabbt bara vara en dagdröm hos ett av barnen på hemmet som sitter ute på gården i den övergivna skrothögsbilen Sunny.

Sunny - Dagdrömmeri

Barnen lider alla av känslan att ha blivit övergivna, oavsett om deras föräldrar är döda eller om de bara blivit lämnade på hemmet eftersom föräldrarna inte kan/vill ta hand om dem längre. Föreståndarna gör sitt bästa men mestadels tyr de sig ändå till varandra eftersom de är de enda som förstår hur det känns. Som när Megumu får syn på en död katt som flyter i en å och ber Haruo fiska upp den för att begrava den, och hon oroar sig för att om det var hon som flöt där skulle ingen ta hand om henne eftersom ingen bryr sig om henne. Haruo protesterar vildsint och ropar högt rakt ut att han lovar att begrava henne och sakna henne om det skulle hända, varpå Megumu åtminstone för stunden känner sig tröstad.

Det är en melankolisk serie, utan onda/goda personer men med gott om starka känslor. Matsumoto gör det hela extremt bra och faller aldrig in i melodramen eller känsloplunket; om man kan säga det om imaginära personer så respekterar han alla sina huvudpersoner och låter dem vara dem de är, utan pekpinnar eller krav på perfektion.

Sunny - Död katt

Matsumotos teckningar är också precis som alltid väldigt personliga med människor som inte precis är karikatyrer men ändå långt från realistiskt skildrade. Och precis som med Gogo Monster har förlaget Viz satsat extra på den här utgåvan som är inbunden och dessutom trycker en del (alla?) sidor som är gjorda för färg med just färg; det skulle jag egentligen vilja att man alltid gjorde med översatta japanska serier men i Matsumotos fall är det extra efterlängtat eftersom han har en lika bra och personlig färgläggning som teckningsstil.

Jag vet inte om Sunny är tänkt att få en handling som sträcker sig längre än de enstaka episoder som den första boken består av men personligen hoppas jag att den fortsätter som nu, med sitt fokus på barnen och deras känsloliv snarare än en mer händelseinriktad yttre handling, för Sunny är en ovanlig serie som jag helst ser fortsätta på samma vis.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>