En hög Stålmannen

Då och då får jag för mig att läsa någonting lite längre och (förhoppningsvis) lättläst i serieväg; det händer gärna på sommaren men ibland annars också. Resultaten har varierat från eländes elände till helt OK till riktigt bra. Nu är det dags igen efter att ha läst 302 nummer av diverse Stålmannen-tidningar från alla tänkbara tidsåldrar. Valet av numren var helt enkelt att jag har läst igenom alla serierna som bilder de, enligt en poll på CBR, 75 bästa Stålmannenserierna genom tiderna. Listan är som alla framröstade listar givetvis högst diskutabel med en tydlig obalans till förmån för serier de senaste decennierna men jag tänkte ändå att det kunde vara roligt att läsa igenom dem. Visserligen har jag redan tidigare läst en hel del av dem men mycket var också nytt. För mitt eget välmåendes skull läste jag dem bakifrån, dvs från plats 75 till plats 1; att avsluta med godbitarna kändes vettigast. Jag har inga planer på att gå igen dem serie för serie utan istället tänkte jag bara kasta ner några reflektioner jag gjorde medan jag läste. I punktform, för (min) enkelhets skull :-)

  • Det tidiga 90-talet var en katastrofal period för Stålmannen (och hela superhjältebranschen, uppriktigt sagt, men speciellt för DC). Efter 80-talet då Miller, Moore, Morrison, Gaiman med flera slog igenom blev inte 90-talet en fortsättning på uppsvinget utan istället ett fall till botten. De serier som framröstats från den här tiden är events snarare än bra serier, dvs det är inte seriernas kvalité som gjort att de kvalat in på listan utan att de är ”viktiga” i Stålmannens historia. Det gjorde att jag för första gången plågat mig igenom hela helvetesserierna som gjordes i samband med Stålmannens död, här representerade med sviterna Funeral for a Friend (plats 20, 8 nummer), Reign of the Supermen (plats 14, 22 nummer), och Death of Superman (plats 12, 11 nummer). Det här är ungefär så dåligt det kan bli, med undermåliga manus fördelade på multipla författare och tecknare som är bottenlöst tråkiga, där layouterna är fantasilösa ,figurteckningen är stel vilket gör alla actionscener till ett skämt, och färgläggningen är gräll och själlös. Att serierna dessutom alla drar ut på handlingen i det oändliga gör det bara etter värre; jag har svårt att någon bryr/brydde sig ett skvatt om karaktärer som The  Guardian, Steel eller The Metropolis Kid. Det absolut enda bra med hela Death of Superman-eventet är att den här filmen finns.

Stålmannen - Doomsday

  • Överlag är det fascinerande att se hur mycket längre serierna har blivit. Så fort det är någonting någorlunda nutida (om nu 20 år sen är nutida) så är det mini-serier, maxi-serier, eller bara långa fortsättningsserier i de vanliga tidningarna. Jämför exempelvis Death of Superman à al 1992 med Death of Superman à la 1961 (plats 10, så högre upp än den senare version vilket var skönt att se): Den tidigare klarar på ett enda nummer av vad som senare behövs 11 nummer (plus många många fler om man räknar med hur länge Stålmannens ”död” var huvudsakliga handlingen i tidningarna efteråt). Att den sen dessutom är så mycket bättre skriven och tecknad, och faktiskt också med en mycket intressantare psykologisk skildring (av Lex Luthor i det här fallet) är bara väntat, med tanke på nästa punkt.
  • De tidiga 60-talsserierna är förvånansvärt bra, framförallt när de ger sig på längre historier (”In this issue, a complete Superman novel!”, med vilket avses en avslutad serie som är längre än typ 20 sidor). Redan nämnda Death of Superman är ett bra exempel, och ett annat hittar vi på plats 25 med Return to Krypton där Stålmannen efter en oavsiktlig tidsresa hamnar på Krypton en tid innan den förstörs. Han försöker hejda katastrofen, han blir kär (på riktigt, med avsett bröllop), men kan givetvis inte ändra historien. Teckningarna är också väldigt trevliga att titta på, som den här:
Stålmannen - Return to Krypton

En lite roligare sida att läsa och titta på

  • De nyaste serierna är rätt tråkiga de med, med en oroväckande tendens att återuppliva det sämsta från 90-talet. Författare som Geoff Johns kan heller inte låta bli att samtidigt som hans serier tar alltför lång tid på sig att komma till saken så är de också överlastade med text. I 60-talsserierna är det också gott om text men de trycker samtidigt in mer handling på en sida än Johns gör på ett nummer, och i många moderna framgångsrika superhjälteserier med lika långsam handling som hos Johns är seriesidorna ofta hekt fria från text. Johns och hans 90-talsgeliker lyckas med konststycket att dränka sina serier i text utan att någonting egentligen händer.
  • Stålmannen är en knepig figur att göra serier med. Grundproblemet är helt enkelt detta? Hur ska man göra en serie intressant när huvudpersonen i princip är en vandrande deus ex machina som kan göra allt? Serierna i den här listan visar på hur man försökt: Gör honom svag på olika sätt (t ex magi/kryptonit); introducera andra gudaliknande varelser; behandla honom som en naturkraft där det intressanta är hans symboliska och/eller mytologiska värde. Att göra en serie där spänningen beror på frågan om han kommer att klara av att spöa/lyfta/förstöra/rädda vadsomhelst är rätt poänglöst. Enligt mig lyckas de serier bäst här som använder det sistnämnda sättet, dvs symbolik/mytologi. Problemet med det är att det angreppssättet inte lämpar sig så bra för en månadstidning (eller snarare, en hög med månadstidningar), och därav den oftast låga kvalitén på Stålmannen-serier.
Stålmannen - One Million

One Million: Stålmannen har blivit ännu mer gudalik, med mer än 80000 års erfarenhet, en Gröna lyktan-ring som har den samlade kraften från OA, osv; här har han i slutet av serien trätt ut ur solen där han befunnit sig i tusentals år

Stålmannen - Kingdom Come

I slutet av Kingdom Come har människor och superhjältar nått en kompromiss för att leva tillsammans i en strålande framtid, en utopi där alla bestämmer tillsammans. Förutom kvinnorna då, de får vänta ett tag till ser det ut som.

  • Vad gäller specifika serier så var de som jag hade någon slags nämnvärd reaktion på förutom de redan nämnda Red Son (plats 6) som jag läst förut men den här gången tydligare såg Millars svagheter i,  Peace on Earth (plats 26) som var ännu tråkigare och konservativare än jag kom ihåg , sammalunda med Kingdom Come (som jag har lite lust att skriva en separat post om, för att jämföra den med Alan Moores Twilight), Grant Morrisons One Million (plats 21) med sina förtjusande referenser till den suveräna All-Star Superman (plats 3) redan i (Morrison är verkligen bra på Stålmannen), Of Thee I Sing (plats 24) av Ennis som jag blir lika imponerad av varje gång jag läser den. Och återigen, hur mycket av Stålmannen-serierna som är skräp, och det säger jag som en som alltid varit svag för karaktären, trots allt.
  • Slutligen, håller jag med om listan? Jag vill givetvis slänga ut en del från den (som ni nog förstått) men för att nöja mig med de tre översta platserna så håller jag med om att det är de tre bästa: Whatever Happened to the Man of Tomorrow? (plats 1, Alan Moore/diverse), For the Man Who Has Everything (plats 2, Alan Moore/Dave Gibbons), och All-Star Superman (plats 3, Grant Morrison/Frank Quitely). Däremot håller jag inte längre med om ordningen. WHttMoT är fortfarande kanske min personliga favorit men det är en serie som man måste ha läst väldigt många tidigare Stålmannen-serier för att uppskatta, så objektivt sett hör den hemma på plats 3 som en mästerlig serie men med begränsat intresse för allmänna läsare. Vad gäller de två övriga så är det hugget som stucket eftersom båda är på sitt sätt perfekta, med Moore/Gibbons serie som den ultimata ”vanliga” Stålmannen-serien och med Morrison/Quitelys som den perfekta skildringen av den mytologiska figuren.

Så ska ni ge er på att läsa den här samlingen serier? Låt mig säga så här: Bara om ni har väldigt gott om tid OCH har en svaghet för Stålmannen. Annars ska man nog bara göra det enda vettiga, det vill säga läsa serier som är bra istället för serier som finns på en lista ;-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>