Blue Is the Warmest Color

Blue Is the Warmest Color - Cover

SPOILERS – Kanske. När det gäller serien så avslöjar jag ingenting som man inte som läsare får reda på innan man har läst klart de första 4 sidorna. När det gäller filmen så har jag inte sett den och vet därför inte hur den är upplagd. Så, spoilers för serien = nej, för filmen = eventuellt.

Blue Is the Warmest Color är en serie skapad av fransyskan Julie Maroh som dessutom har spelats in som film, en film som vann Guldpalmen i Cannes i år och som går upp på svenska biografer senare i år. Men den här recensionen handlar alltså om serien så nog om film nu :-)

Blue Is the Warmest Color är en tårdrypare av rang: I inledningen får vi följa en sorgsen kvinna, Emma, på en buss. Hon är på väg hem till sin älskades föräldrar där hon ska äta middag med dem och tillsammans sörja Clementine som nyligen dött. Utdrag ur Clementines dagböcker som hon efterlämnat till Emma fyller ut sidorna och efter den känsloladdade middagen börjar återblicken på Clementines liv, med hjälp av dagboksanteckningarna.

Clementine är 15 år och har det ganska bra. Hon trivs i skolan och med sina vänner, och en dag tar en snygg kille kontakt med henne för en date. Smickrad tackar hon ja men på daten blir den stora känsloupplevelsen inte tiden med Thomas utan istället det slumpartade mötet med en blåhårig flicka som går förbi. Deras blickar möts, ingenting sägs, men på kvällen kan inte Clementine låta bli att tänka på den okända och att drömma om henne. Det som sedan följer är som sagt en känslostorm modell större.

Blue Is the Warmest Color - Möte

Det första mötet

Först låt mig säga att jag inte kunde låta bli att leva mig in i boken och Clementines känslor. Maroh tecknar väldigt känslosamt med en realistisk men definitivt också gullig stil, där nutiden (med Emmas läsning av dagboken) är i full färg medan återblickarna i början är så gott som färglösa men sedan får klickar av blått (Emmas hår) för att allteftersom fyllas ut även med andra färger. Det är en symbol för hur Clementines liv blir fullt med mening och känslor, allteftersom hon vågar acceptera att Emma är hennes livs kärlek, trots att hon har svårt att komma över att hon fallit för en kvinna. Det är en mycket styv känsloskildring som Maroh presenterar som jag har svårt att tro att någon kan förbli oberörd av när man läser den.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att notera hur fullkomligt propfull av klichéer serien är: Kärleken. Otrohet. Oförstående vänner. Andra oförstående vänner som accepterar det. Oförstående föräldrar. Dagbokens emotionella innehåll. Och framförallt, döden som givetvis gör att det bjuds än mer känslor. Hamlet, Love Story, varenda generisk komma-ut-berättelse ni sett/läst; allt trycks in i Blue Is the Warmest Color och det blir nästan (men bara nästan för som sagt är Maroh skicklig på att spela på mina känslosträngar) komiskt.

Allt är dock inte klichéer som i skildringen av hur de två krisar efter flera års förhållande. Clementines beskrivning av sina känslor och varför det inte fungerar skulle förtjänat mer utrymme för där finns en mycket intressant upplevelse begravd, men tyvärr droppas det ämnet snabbt för sidorna behövs för att skildra hennes kommande död. Mitt intryck är att Maroh så gärna vill komma fram till det laddade slutet att hon slarvar och stressar en smula här; att de två tillfälligt separerar har egentligen ingen alls betydelse förutom att det gör det ännu mer sorgligt när dödsfallet sker.

Som synas är jag en smula kluven till Blue Is the Warmest Color men till sist kapitulerar jag ändå. Det är en bok som bär alla känslor utanpå och tydliga för hela världen att se på, så att den då och då går till överdrift är någonting läsaren måste acceptera!

Blue Is the Warmest Color - Kärlek

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>