Jo, ja, nä…: Fashion Beast

Fashion Beast - Cover

På ytan låter det mycket lovande: Fashion Beast är en 10-delars miniserie författad av Alan Moore i samarbete med Malcolm McLaren på 80-talet, samma veva som Moore skrev på Watchmen, men först nu förverkligad som serie med hjälp av Antony Johnston (manusanpassning) och Facundo Percio teckningar. Med andra ord, från den tiden som Moore skrev bra serier istället för nutidens sörja 😉

Doll vill bli någonting, hon vill bryta sig loss från vardagslivet. Hur? Oklart, men när hon får chansen att bli en modell hos den legendariska kläddesignern Celestine tar hon den. I början känner hon sig obekväm men hon finner sig snart till rätta och utvecklar omedelbart en rätt otrevlig personlighet när hon helt går upp i rollen som hyllad modell-diva. Men den unga nyskapande designer Jonni envisas med att trakassera henne för hennes uppträdande, samtidigt som han trots sin anställning hos Celestine oupphörligen klagar på att Celestine tappat kontakten med folket och inte längre kan designa. Celestine i sin tur är en eremit som lever i några rum högst upp i fabriken och visar sig enbart för några få förtrogna. En dag blir Doll uppbjuden till Celestines rum…

Det är väl lika bra at jag klämmer fram med det på en gång: Fashion Beast är tyvärr en dålig serie, trots dess ursprung. Jag vet inte vad det beror på med tanke på att allt annat Moore skrev vid den här tiden var fantastiskt bra, men det finns ett antal oroväckande variabler i bakgrunden:

  • Malcolm McLarens inblandning. Jag uppskattar hans hämningslösa manipulationslystnad som ett fascinerande sätt att arbeta, men den enda serie han varit delansvarig för som jag läst tidigare var Alice Cooper-serien han skrev tillsammans med Neil Gaiman och den var likaså besynnerligt svag med tanke på hur bra Gaiman var vid den tiden.
  • Fashion Beast var från början tänkt som ett filmmanus, inte en serie. Det är ofta svårt att flytta ett verk från en konstform till en annan utan att lida svåra förluster i kvalitet.
  • Eftersom det ursprungligen var ett filmmanus är det inte förrän nu som Moore/Johnston seriefierat det. Med andra ord är serieinslagen skriven av 10-talets Moore, inte 80-talets. Med ännu fler andra ord kan han givetvis inte låta bli att dra in sina standardiserade hopplösa mystiska inslag, som taroklekar. De är helt malplacerade i den här historien och borde aldrig fått komma med.

Fashion Beast - Förebråelser

Serien lider svårt av att huvudpersonerna är så klichéartade och ointressanta. Den Doll och den Jonni vi får träffa i första numret verkar lovande, men snart utvecklas båda två till representanter för olika människotyper/idéer istället för till individer. Personligen misstänker jag att de tidigare numren mer troget följer ursprungsmanuset och att de senare har fler nyskrivna delar -> resultatet blir det vi ser.

Sen har jag också rätt svårt att uppamma entusiasm för en serie där modevärlden och dess idéer framställs som så avgörande för civilisationen och kulturen (serien utspelas i någon slags dystopisk framtid där allt verkar hänga på Celestines/Jonnis nya designer). Det är halvhjärtat gjort och jag ser tydliga spår av McLaren här, som älskade det överdrivna, det spektakulära, det ytliga, och därmed är en rätt dålig match för Moore som åtminstone när han var som bäst excellerade i både politisk analys och en stark inlevelseförmåga med människor.

Av viljan att skapa en sammanhängande och genomarbetad värld som går att tro på, som i Watchmen, V for Vendetta, och Miracleman syns inga spår. Miljöerna är formlösa och utan innehåll, så när Jonni lyckas övertyga Doll om att hon måste återknyta kontakten med den riktiga världen och därefter drar med henne ut på gatan med prostituerade, hemlösa, med mera, känns det mest fånigt och påklistrat. Det är en mycket kort episod och det enda resultatet den fick för min del var att jag ännu mindre trodde på Jonni som karaktär eftersom allt det han beskrev att den “riktiga” världen hade, dvs äkta människor, passion och livsenergi, helt saknades i seriens skildring av detsamma.

Jag skulle också kunna peka på den Stora Hemligheten med Celestine som känns som ett påhitt av en tonåring som just läst Freud för första gången, men varde nog. Fashion Beast är inget fynd som visar upp en Moore i högform utan ett sammelsurium av olika infallsvinklar som aldrig någonsin fullföljas och platta tvådimensionella karaktärer. Det är bara en i den numera långa raden av mycket trötta och oengagerade serier från honom där det inte ens känns som om han försöker.

Fashion Beast - Audition

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>