Nummer tre: Iznogoud

Iznogoud - Omslag

Här i de sista skälvande sekunderna av 2013 (dvs, mindre än 100,000 kvar!) tänkte jag passa på att recensera en alldeles garanterat icke-fräsch serie: Iznogoud, skämtserien som skapades av René Goscinny (manus) och Jean Tabary. Det är den tveklöst minst kända av Goscinnys tre stora serier, dvs de som han fortfarande skrev vid tidpunkten för sin död 1977. De båda andra, Asterix och Lucky Luke, känner så gott som alla till medan Iznogoud är betydligt mindre känd här i Sverige; det är nu 20 år sedan något album i serien kom ut i Sverige och det är nog inte så troligt att det någonsin kommer komma ut något igen.

Så varför en Iznogoud-recension? Mycket enkelt: Min kompis Sandra fick syn på albumen hemma hos mig för några veckor sedan och blev sugen på att låna och läsa dem, och när jag fick tillbaka dem var jag också nyfiken på hur serien skulle kännas att läsa nu* :-)

Iznogoud i korthet, för de som inte läst den: Iznogoud är storvisir i ett mytologiskt Bagdad, fullproppat med fakirer, trollkarlar, djinner och allt man kan tänka sig. Men han är inte nöjd med sin position för han vill nå ännu högre; han vill bli kalif istället för kalifen! Hans alltid misslyckade försök skildras i episoder som varierar i längd från typ åtta sidor uppemot tjugo, med det garanterade slutet att oavsett hur smart/korkad/fantastisk Iznogouds plan än är så kommer den vänlige men inte helt intelligente kalifen Harun al Sindar att förbli kalif och Iznogoud ha blivit ett offer för sin egen slughet.

Iznogoud - Morot

Med andra ord en extremt enkel setup jämfört med Asterix och Lucky Luke ibland betydligt mer komplicerade intriger. Inget fel i det, men här finns en orsak till Iznogouds mer obskyra tillvaro. Till skillnad från de två andra serierna där handlingen står i centrum med extra-inslag av komik är Iznogoud helt inriktad på två mycket enklare uppgifter: Spänningen i hur Iznogoud kommer att lyckas att själv råka ut för det han planerat för Harun al Sindar, och en uppsjö av ordvitsar på vägen dit. Den första delen fungerar förstås i teorin bra oavsett språk men den andra har givetvis mycket svårare att överleva en översättning.

De svenska översättare kämpar tappert och ofta med den äran men det känns ändå ofta som att de svenska skämten är rätt svaga och krystade. Dvs på fel sätt krystade, inte krystade på ett så yxigt sätt att det blir roligt **. För att inte tala om att det är gott om sekvenser där det för mig som läsare känns som att det måste ha funnits någon vits i originalet eftersom dialogen annars lika gärna kunde strukits, men där vitsen saknas på svenska.

Men ärligt talat är det inte (bristen på) ordvitsandet som gör Iznogoud till en ganska svag serie, utan bara det faktum att den inte är så värst rolig. Visst är Tabarys teckningar charmiga i sin spretiga stil (den varierar rätt mycket över tiden och albumen samlar inte episoderna i ordning så ibland dyker det upp sidor där figurerna ser väldigt annorlunda ut) och Goscinny är bra på fåniga vitsar, men det är en alltför tunn soppa i det stora hela. Det blir snabbt ganska repetitivt med slut som är lika överraskande som ECs skräckhistorier; jag vet att det är en serie där resan är allt och målet intet, men resan är inte tillräckligt intressant för min del.

Gissa vem som kommer bli upplöst av träskvattnet när serien är slut?

En träskdjinn som upplöser vad som helst som kommer i kontakt med hans vatten; gissa vem som kommer bli upplöst när serien är slut?

Det är lite sådär småskojigt att läsa den men det beror nog rätt mycket på att jag läste den som liten och gillade den då, även om den aldrig var en riktig favorit. Ibland glimtar den till när Iznogouds plan är mer fantasifull/absurd än vanligt, som i en av mina favoritepisoder när han får tag på en modern postorderkatalog som han kan beställa tre produkter från; tyvärr har han bara beskrivningarna som står i katalogen att gå på och har förstås inte en susning om vad grejerna egentligen är till för vilket leder till underbar förvirring. Men det är väl långt mellan ljusglimtarna så oftast får man nöja sig med lyckade detaljer snarare än en lyckad serie, det kapabla hantverket till trots.

Sammanfattningsvis så läs för allt i världen hellre Goscinnys mer berömda serier, men om ni råkar snubbla över ett Iznogoud-album så kan det vara värt en kvart att läsa det, om inte annat så för att veta vad det är för en serie :-)

 

*: Om någon råkar ha ett OK läsexemplar av album nummer 10, Storvisiren Iznogoud, att avyttra är jag intresserad; jag verkar inte ha det verkar det som :-)

**: Ett yxigt och lyckat exempel från det första albumet, Iznogoud går på pumpen, där Iznogouds plan går ut på att kalifen ska omkomma under en skidsemester (snön är mer eller mindre magiskt framställd på Iznogouds begäran). Replikskifte mellan Brah at Hamed, ständiga Iznogouds hantlangare, och Iznogoud:

– Blev du inte förvånad när snön började falla?
– Storli’en!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>