Thor – God of Thunder

Thor - God of Thunder - Cover 18

Hur mycket av Marvels Thor har jag läst förut? Bra nära noll. En del av Walt Simonsons run (The Ballad of Beta Ray Bill, närmare bestämt), och strönummer/gästspel här och där. Simonsons serie var helt OK, men i övrigt har jag inte varit imponerad av Thor i Marvels tappning. En rätt ointressant tolkning av asaguden IMHO som kändes omväxlande fånig, med vikingen i nutid, och överdrivet allvarlig, med bombastiska repliker skrivna på fejkat gammeldags språk. För ett tag sedan fick Journey Into Mystery, med Loke i huvudrollen, mycket beröm men jag la ifrån mig den efter ett par nummer eftersom jag tyckte den var alldeles för svårgenomtränglig.

Men så, för någon vecka sedan, blev jag nyfiken på titel Thor – God of Thunder, i och med dess 18:e nummer. Skälet? Tecknaren, Das Pastoras, som är en gammal favorit, en spansk tecknare med en väldigt snygg stil. Och sen såg jag att den som stod för manus var Jason Aaron, mannen bakom den suveräna Scalped. Med andra ord, dags för ett nytt försök med Thor :-)

Thor – God of Thunder tar god tid på sig (precis som Scalped, nu när jag tänker på det). Den första historien sträcker sig över elva nummer trots en egentligen väldigt enkel storyline: Gorr, en man som behandlats illa av gudarna, kommer över ett uråldrigt vapen med vars hjälp han börjar döda gudar, med det slutgiltiga målet att helt utrota dem. När hans väg sammanstrålar med Thors binds deras öden samman i en intrikat härva som tar tusentals år att reda ut.

Det är en oväntat tankeväckande historia som Aaron satt samman här. Den har uppenbart två tydliga mål: Dels att sätta upp en bakgrund till vad som lär bli seriens huvudtema, nämligen hur Thor förhåller sig till vad det innebär att vara en gud vad gäller moraliskt ansvar för människorna, och dels för att introducera de tre huvudpersonerna för läsaren.

För Aaron har den smått geniala idén att inte nöja sig med att skildra dagens Thor, dvs den som är djupt rotad i Marvels universum och det redan nämnda ibland smått löjeväckande gravallvar, utan han skildrar också en yngre Thor, under vikingatiden, som helt lever för att supa, slåss, och lägra kvinnor, och en äldre Thor, långt in i framtiden, som blivit den nya allfadern med allt det innebär av ansvar. De tre möter alla Gorr och reagerar på olika sätt på hans framfart, och de måste tillsammans hjälpas åt att stoppa honom.

Det låter säkert som en typisk superhjälteserie med tidsresor, med övergripande idé att om en Thor är cool måste tre vara supercoolt! Och visst finns den tanken här med, men mer handlar det om de tres olika position i livet och hur mycket/lite de reflekterar över vad de gör och hur det påverkar världen omkring dem.

Så beröm till Aaron för vad som är en mycket lovande början på en serie. Den nästa längre episoden, om ett inbördeskrig hos mörkalverna, tyckte jag först kändes lite väl klichéartad med en ny (i brist på bättre ord) superhjältegrupp med en representant för varje folkslag, ledda av Thor, som försöker stoppa kriget. Men när den var slut hade Aaron igen överraskat; historiens moraliska frågor knyter an till de i Gorr och jag misstänker att Thor kan räkna med en svår kamp med sitt samvete i framtiden där frågor som när ändamålet helgar medlen, och hur makt korrumperar (med andra ord, teman som känns igen från Scalped, igen 😉 ).

Ok, det var ungefär 600 ord om manuset, men det var ju ursprungligen teckningarna som gjorde mig nyfiken på serien.

Thor - God of Thunder - Ribic

Ribic

Esad Ribic är huvudtecknaren och det med den äran. Hans halvmålade stil med heroiska vinklar och poser fungerar perfekt när det gäller att skildra gudarnas göranden. Den är snudd på kitschig men håller sig på rätt sida om gränsen, delvis tack vara den utmärkta färgläggningen av Ive Svorcina. När det mitt i numren om Gorr dök upp ett gästnummer av andra tecknare blev serien omedelbart mycket sämre; Aaron/Rbic/Svorcina känns helt enkelt som ett närmast perfekt sammansatt team för den här serien.

Sen var det förstås det där numret av Das Pastoras också, nummer 18. Och jajamensan, det var ett nöje att läsa det med. Det fristående numret fungerar så pass bra att läsas även utan att ha läst numren innan att jag faktiskt tror att om jag börjat med att läsa det så hade jag nog blivit nyfiken och läst de andra också.

Jag gillar Thor – God of Thunder. Av vanliga Marvel har hittills synts mycket lite och det tror jag är bra; det här är mycket närmare asarnas Tor än superhjältarnas Tor och det gör serien intressantare och ovanligare. Ribics teckningar är utmärkta och Aarons manus är riktigt bra det med, med enda svaghet just de superhjälteaktiga inslagen; Aaron är bättre när det handlar om moral, etik, filosofi än när det handlar om övermänskliga varelser som pucklar på varandra.

Thor - God of Thunder - Das Pastoras

Das Pastoras

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>