The Walking Dead: Att vara eller inte vara

The Walking Dead 10 - omslag

Bok två i senaste recensionspaketet från Apart visade sig vara nästa del i förlagets långkörare och paradtitel: Robert Kirkman/Charlie Adlards The Walking Dead. Tionde volymen på svenska, och jag har svårt att komma på om det finns någon annan amerikansk serie som på samma sätt getts ut lika länge på svenska i bokformat. Hur som, bra jobbat!

I Att vara eller inte vara (precis som i den amerikanska utgåvan har varje volym sin egen undertitel, något jag tycker är mycket trevligare än det opersonliga volym 10) lider Rick fortfarande svårt efter sviterna av upplösningen i den åttonde volymen, när det lilla samhället han och hans familj+vänner byggt upp förstördes. Men hans överlevnadsinstinkter börjar vakna till liv igen, och den passivitet som präglade honom i volymen innan har gått över. Och på något sätt accepterar han nu sin våldsamma sida, den del av honom som gör att alla civiliserade tankar och numera gammeldags moraliska invändningar när som helst kan glömmas bort. Från att från början ha försökt göra det moraliskt rätta har han nu insett att det är helt oväsentligt när det gäller hans egen men ännu mer Carls överlevnad.

De andra runt omkring honom har märkt samma sak och reagerar på olika sätt: Carl uppskattar det eftersom han själv känner samma sak, Michonne noterar det utan att kommentera, medan Dale istället ser det som att Rick nu i sin oförutsägbarhet är lika farlig att umgås med som zombierna och därför vill ge sig av på egen hand.

Rick i gammal (god?) form

Rick i gammal (god?) form

Så efter den långa episoden på fängelset där ett nytt liv långsamt byggdes upp är det fortfarande sönderfallet som står i centrum här. Allting runt Rick vittrar, inklusive han själv, och att gruppen fortsätter sin resa känns mest som om de inte vet någonting bättre att ta sig före. De har ett mål, Washington, men det är uppenbart att de egentligen inte bryr sig så mycket om det och möjligheten att där finna lösningen på vad som egentligen orsakade zombie-pesten; de förflyttar sig eftersom att stå stilla är detsamma som att ge upp.

Så det är eländigt värre, och inte ens tidigare bipersoner som skildrats förhållandevis lyckligt slipper undan. Det blir nästan lite för mycket av det onda; jag känner när jag läser serien att jag liksom huvudpersonerna riskerar att trubbas av eftersom det bara är elände som följer på elände. Men det är förstås en av poängerna med serien: Att visa hur illa det verkligen skulle gå om en katastrof av liknande dignitet inträffade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>