Stora Björn och Lilla Björn

Stora Björn och Lilla Björn - omslag

Nya svenska serier för barn är inte det som oftast dyker upp i min brevlåda eller i seriebutikerna häromkring, men ibland händer det: Stora Björn och Lilla Björn, av debutanten Johanna Gustafsson och utgiven på Ordbilder förlag. Fast, jag blev inte överraskad den här gången eftersom jag visste att den var på gång, efter att Ordbilder aktivt sökt efter just barnserier och till och med meddelat att den här blev utvald som första bok (http://serieforum.se/phpbb3/viewtopic.php?f=59&t=9599 var forum-tråden där det stod om den) :-)

Det är alldeles utmärkt att Ordbilder satsar på återväxten av serieläsare, men det krävs förstås också att serierna är bra, så hur står sig SBoLB?

Bara fint tycker jag. Den är kort och enkel: Maia, en astronomi-älskande flicka, upptäcker en natt att konstellationen Lilla Björn försvunnit, och i sann barnboksanda blir hon sedan indragen i jakten på lilla björnen under samma natt. Med andra ord, en inte alltför komplicerad handling, precis lagom för en liten knodd som inte är så van vid avancerad handling ännu 😉

Att jag liknar den vid en barnbok är inte en slump. Berättelsen känns så mycket som en bilderbok att jag märkt att jag efter att ha läst den tänker på den som en sån snarare än en serie. Det beror inte på teckningarna eller formen, det är tveklöst en serie och inte en blandning av serie/bilderbok som man ser ibland, typ Sendaks I nattköket. Men manuset läser jag mer som en bilderbok:

  • Mötet med Stora Björn
  • Mötet med hunden
  • Mötet med katten

En rytm som känns igen från bilderböcker för de minsta där närmast ritualiserade upprepningar är någonting som väldigt ofta finns med.

Stora Björn och Lilla Björn - omslag - Stora Björn

(Ingen ny scanner ännu så har fotograferat -> sidorna inte helt platta, som synes. Sorry!)

 

Och det är såklart inget fel på det! Det är ett sätt att berätta sagor som hypnotiskt vaggar in lyssnaren, med tryggheten i att känna igen sig i de nya mötena eftersom de påminner om de tidigare, och också tryggheten i att det här kommer gå bra, det kommer att lösa sig, även om det kan vara nagelbitande spännande att oroa sig för om den lilla björnen kommer att klara sig den här gången också (alla som läst för småttingar vet att om boken gillas så kommer den läsas mååånga gånger…).

Att jag sen är så inpräntad med känslan att den här tekniken att berätta innebär att det är en bok och inte en serie är förstås bara en quirk hos mig  som beror på att det är så ovanligt med serier för de mindre barnen 😉

Teckningarna: Tydliga, både innehåll och känslor hos Maia & djuren (viktigt för målgruppen), med bastanta streck och platta färgytor som passar bra ihop. Det jag är lite mer kluven inför är sidlayouterna. De är inte dåliga, men jag undrar om det inte är lite för många rutor (och därmed också för mycket text) ibland för att de ska fungera som högläsning. Min erfarenhet av att läsa serier högt för barn är att det krävs att varje ruta med text för handlingen framåt, att det finns någon anledning att läsa texten och stanna till med blicken vid rutan, för att hålla intresset uppe hos lyssnaren. Om inte finns risken att ögonen börjar läsa i förväg, kommande rutor, och därmed tappar bort sig i handlingen. Eller för att omformulera det: Att varje ruta innehåller lika mycket handling som bilden tar att avläsa*.

Det är en svår avvägning för serier, mer än för bilderböcker, eftersom mer text i en ruta automatiskt leder till mindre plats för illustrationen. Rytmen mellan samverkan text/bild kan vara väldigt knepig vid högläsning. Lustigt nog, med tanke på att målgruppen är äldre barn än här, så är många av Carl Barks klassiska 10-sidingar med Kalle Anka (typ runt slutet av 40-talet / början av 50-talet) alldeles förträffligt lämpade som högläsning. Texten för antingen handlingen framåt utan att det visas i bild vilket gör att det är intressant att lyssna på, eller så är det någonting roligt i repliken som gör den intressant; dödkött saknas helt.

I SBoLB märker jag att om jag skulle läsa den högt fick det nog bli en del omstrukturerande av när repliker sägs, och antagligen också en del som stryks. Fast det ska erkännas, jag tycker ofta just det att en del text måste bort gäller för de flesta illustrerade bilderböcker som jag läser högt 😉

Och observera att om någon läser SBoLB själv så gäller inte det jag sagt, rytmen fungerar då på ett helt annat sätt. Det är bara det att den känns (som jag redan tjatat om) som en så väldigt lämplig kandidat till godnattsageläsningen att jag också känner att jag vill åtminstone delvis recensera den som en sådan.

Kudos till Ordbilder för att de satsar på den här typen av serier, och givetvis kudos till Johanna Gustafsson för en lyckad debut. Som jag har förstått det är tanken att fortsätta med nya serier för barn, och eftersom nästa på tur lär vara en serie av Tinet Elmgren är jag givetvis mycket nyfiken på fortsättningen!

Stora Björn och Lilla Björn - hunden

 

*: Att fokus tappas om det finns saker att se på som ännu inte nämnts gäller förstås inte bara barn. Därför har jag som tumregel för mig själv när jag ska föreläsa eller undervisa i jobbet att aldrig använda mig av exempelvis Powerpoint med punkt-listor; om du gör det så kommer de flesta omedelbart börja läsa alla punkterna istället för att lyssna på mig när jag börjar prata om den första av dem. Att bara visa en punkt i taget är lite bättre, men det är IMHO distraherande för åhörarna med punkter som gradvis läggs till (rörelser på skärmar distraherar, som den vet som ätit ute på restaurang med TV-apparater utan ljud i bakgrunden: det är snudd på omöjligt att inte då och då titta till på skärmen, trots att man inte kan höra eller ibland ens se vad som pågår).

Ergo: Whiteboard där jag själv skriver upp en punkt om det jag just nu ska berätta om, innan jag börjar prata. Det gör att rytmen blir lugnare (jag har en tendens att bli lite väl ivrig ibland) och naturligare, och har den extra fördelen att jag blir tvungen att koncentrera punkten till någonting mycket kort eftersom jag dels ska kunna skriva den utan att det tar alltför lång tid, dels har så gräslig handstil att långa texter ser för hemska ut…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>