Scott McCloud gör serier igen: The Sculptor

The Sculptor - cover

Lite annorlunda format idag; jag låter Sandra förklara:

Eftersom det efterlängtade släppet av The Sculptor är en av de största mediala händelserna of all time kände jag att jag inte kunde låta bli att lägga mig i Simons recension. Jag (Sandra) är i rött medan Simons normala och mer genomtänkta ord är i nattsvart.

Det vill säga, Scott McCloud gör fiktion i längre format igen, efter att i mer än tjugo år ha pysslat med att göra serier om seriemediet självt*. Resultatet: The Sculptor, en 500 sidor lång historia om (det blir gott om spoilers idag så hoppa över recensionen om ni inte vill veta mer om vad som händer)

 

 

skulptören David Smiths sista dagar, efter att han skrivit ett avtal med Döden om övernaturlig färdighet i att skulptera i utbyte mot att han bara har 200 dagar kvar att leva. Med andra ord, den gamla Faust-historien i modern tappning.

Vad händer då under hans sista månader i livet? Jo ungefär vad man skulle kunna vänta sig om man läst andra Faust-berättelser och andra McCloud-serier: Han skulpterar, han hittar den stora kärleken, han ångrar (delvis) sitt kontrakt, och han blir till slut tillfreds med sin lott. Inga större överraskningar alltså, med några små undantag som skildringen av Döden som kändes ny och inspirerad.

Det finns då två stora skillnader gentemot Faust.

  1. Att det finns två huvudpersoner, Meg som serien minst lika mkt handlar om.
  2. 2. Att boken har, som ett tema, en kamp som många, eller åtminstone jag, grubblat på: hur ska man palla att göra all den konst man vill göra?

Inget fel på en traditionell serie, såklart, och nyskapande manus-idéer är inte heller någonting utmärkande för Zot!, McCloud enda andra längre skönlitterära serie. Hans största styrka där är hans skildring av tonårskänslor, nostalgi och människor snarare än handlingen i sig.

Och mycket är också bra i The Sculptor. McCloud har ett utmärkt flyt i serien och en bra rytm i handlingen. Boken går i ett huj att läsa, och det på ett bra sätt, tack vara McClouds hantverksskicklighet.

Århundrandets underdrift? Ruta-till-ruta-lösningarna är helt fantastiska. Han tillämpar alla lärdomar från Making Comics på ett sätt som överträffar förväntningarna.

The Sculptor - Meg

Huvudpersonerna, David och hans kärlek Meg, känns som riktiga personer, med sina egna unika styrkor och svagheter. Kanske lite väl mycket svagheter vad gäller David; ibland känns han nästan jobbigt gnällig/initiativlös, men det finns starka orsaker till att han är den han är så det är egentligen OK. Och Meg är kanske lite väl mycket av den knasigt charmiga flickan med psykologiska bekymmer som syns lite här och där i serier/böcker/filmer men hon får också ett OK av mig 😉

Haha ja, The Manic Pixie Dream Girl har vi kanske sett för mycket av, det är sant.

Men som nog framgår av tonen så finns det en del allvarliga problem med The Sculptor också, åtminstone enligt mig. För att förklara dem kommer jag återigen referera till Zot! så läs gärna det jag skrev om den för några år sedan först (eller läs serien, det är den värd!). En varning: Mina invändningar kommer vara ganska vaga för jag har svårt att sätta fingret exakt på vad som känns fel…

För att börja med någonting grundläggande så har jag svårt att se vad poängen är med avtalet med Döden. Jag gillar vanligtvis övernaturligheter/fantasy/sf men just den här gången kändes det som ett onödigt inslag. Det gör att David och Döden kan ha filosofiska samtal, men eftersom döden personifieras av David döda släkting Harry hade de lika gärna kunnat vara Harry själv som dök upp. Avtalet om de sista 200 dagarna gör förstås att Davids liv förändras radikalt, men med tanke på vad som händer i slutet av dem (ok, jag undviker några spoilers åtminstone) skulle alla resonemang om döden, livet och vad allt betyder kunnat ske ändå. Döden som person och avtalet med honom känns mest som en inte helt nödvändig MacGuffin.

Jag gillar att den blinkar till Gaimans The High Cost Of Living på sätt och vis (eller till Casellas pjäs från 1924 eller var nu denna idé först såg världens ljus, det vet inte jag). Jag gillar de övernaturliga inslagen, tycker dom är lagom. Gillar att Harry ber honom att ”no fighting crime”.

Sen har vi sentimentaliteten som The Sculptor överflödar av. I Zot!s avslutande nummer fanns det också gott om det men där kändes det fräschare, med en yngre persons känslor bakom, medan det här känns mer konstruerat och påklistrat, mindre äkta, ungefär som skillnaden mellan en person som beskriver vad hen själv känt jämfört med en som beskriver vad en annan person känt. Mer opersonligt, kort sagt.

Det här håller jag helt med om.

Jag har också ett problem med skulpturerna som David gör. Jag är inte säker på om det är McClouds avsikt eller inte men de är faktiskt förtvivlat ointressanta.

Om det nu inte vore hans avsikt helt, så belyser han åtminstone fenomenet själv.

Det är ett genomgående inslag i serien att personer, även David efter ett tag, kommenterar hur trista skulpturerna är utöver det rent tekniska.

Det är till exempel intressant att hans ”mästerverk”, den där garnbollen av glas och granit som flätats samman, har ”fantastiska bilder inuti” som läsaren inte får se.

Han gör ju också saker som *om* vi hade sett dom i granit hade varit fantastiska. Att blodådror skimrar fram i hans systers händer och att hans vän minns precis vilken dag han har skildrat osv. Ärligt, skulle du inte bli imponerad av en sån bedrift?

The Sculptor - rullstol 1

The Sculptor - rullstol 2

Tack och lov för att Scott inte försökte 3d-rendera graniten.

Det är alltid svårt när fiktiva konstnärers verk ska visas upp i andra media än de de verkar i, det ska gudarna veta att det till exempel finns många serier där musikers sångtexter syns till som får mig att vrida mig i pinsamhet när jag läser dem, och tyvärr misslyckas McCloud här som så många andra före honom. Och det påverkar hela min läsning märkte jag: Jag kunde inte låta bli att tänka på David som en person som var helt fixerad vid att bli en Konstnär trots att det ser ut som om han helt saknar talang för det, som om han inte har en susning om sig själv.

Men det är ju poängen!

Det är ju poängen, Simon. Precis som Scott McCloud, mig själv, eller så många andra hopplösa drömmare där ute som så gärna vill vara bra. Vi fattar när andra gör bra saker och kan analysera det, men när vi själv sätter pennan till pappret så dör det bara.

Att David trots en häpnandsväckande teknisk kompetens inte kan skapa verk som på djupet berör.

Det kanske låter fånigt att jag irriterar mig på detta men scener som den där David skäller ut en vän för att vännen inte förstår sig på konst klingar ihåligt när David helt verkar sakna självinsikt :-/

Och slutligen känns The Sculptor gymnasial till sitt innehåll. Eller kanske inte gymnasial, snarare författare i 20-årsåldern-ial, och med det menar jag att när jag läser den ser jag framför mig en författare som går på universitetet och vill skriva Den Stora Tragiska Kärleksromanen, och som vet precis vad som krävs för en sådan: En manlig missförstådd konstnär, en roligt udda men sårbar flicka, och en vetskap om att kärleken är temporär inför den stundande döden.

Egentligen vet jag att McCloud nog inte tänkt så, det är bara att (återigen) läsa hans Zot! för att se att han kan mycket bättre än så,

Han har ju gjort många versioner av The Sculptor för att hitta den precis som han vill
ha den
och sen tuschat den sista. Att han har genomfört detta projekt och hållt sin deadline är coolt i sig.

Jag nämnde tidigare hur han spelar ut alla knepen från Making Comics — knep som är ovanliga i andra serier, så som vissa ansiktsuttryck, hur berättandet är upplagt, olika typer av transitions, är också coolt. Jag tycker den hör hemma bredvid Making Comics som en sorts parallel-bok: praktiken där Making är teori.

Det är heller inte riktigt rättvist att karakterisera The Sculptor på det sättet eftersom, som sagt, huvudpersonerna är mer sammansatta än som i den nämnda kliché-berättelsen om DSTK, men jag kan inte komma ifrån att dragen finns där och att jag ser dem, tydligt, när jag läser. Och det gör att jag sorgligt nog tycker att den McCloud som gjorde Zot! var en mer subtil och intressant röst än den jag ser i The Sculptor.

Det har jag svårt att argumentera emot. Att Earth Years med Zot! har så många röster är nog en av anledningarna till det.

The Sculptor handlar lika mycket om Meg som om David men är väldigt mkt Davids perspektiv och det är lätt att (kanske med rätta) pådyvla McCloud en hel del av Davids brister.

Alltså som sämst får man en sunking The Garden State-känsla av The Sculptor. Som bäst är den helt hisnande.

Så tycker jag.

Drömmen, i början av serien, om när alla tippas ut ur staden, den tycker jag hugger hårt. Det känns svårt att hitta meningen med livet.

The Sculptor - dröm 1

The Sculptor - dröm 2

Gymnasial eller högstadial är precis vad serien är, men jag känner mig också fast i den där tonårsångesten. Jag läser fortfarande Karin Boye och ritar döskallar liksom.

Men utöver det, utöver det djupa (och därför banala?) så är den mycket välberättad. Simon, jag kan inte argumentera mot det du skriver, för det finns också där. Det är Zach Braff som gör en film bara för att han vill hångla med Natalie Portman och det är töntigt. Det är Scott McCloud som ältar över Ivy som han var hemligt kär i i sju år och det är töntigt.

Det är the male gaze writ large med Meg som en fantastisk ”huvudperson” som alltid får vara i objektsform. Jag håller med om allt detta.

Men genomförandet. New York, rivalerna, tempot, att serien ibland saktar ner hur mycket som helst och ibland rinner dagarna fram.

  • + Ruta-för-ruta, replik-för-replik är det en briljant serie.
  • – Seriens ”plot” är banal, frustrerande, redan-gjord, klyschig.
  • + Seriens budskap är och förblir tankeväckande i vår tid så som alla tider. Helt ärligt. Känns som en svidande satori-upplevelse.

Så två plus och ett minus = bra bok :)

För att sammanfatta mina känslor inför The Sculptor skulle jag vilja säga såhär: The Sculptor är en mycket skickligt skriven och tecknad serie och värd att läsa, men jag tycker inte den är i närheten av att nå Zot!s högsta höjder. Som ett rent hantverk är The Sculptor bättre, men Zot! är den bättre serien.

Jag läste om Zot! alldeles nyligen, och det är väldigt lätt att bara minnas dom bästa sekunderna från Zot! och glömma att den som helhet inte är lika stark. Alltså det är fortfarande en av världens bästa serier ever, men The Sculptor kändes mycket jämnare, jag sträckläste den helt.

Han har också utvecklats något enormt som tecknare. Det är samma ”charm” i strecken och de ibland lite charmigt korta armarna, men vi har inte längre dessa stela ansiktsmasker som kännetecknade Zot! utan något mycket mer levande.

Ärligt tycker jag ”Zot och Jenny pratar om sex”-kapitlet i Earth Years är sämre än något i The Sculptor men det finns också inslag och vändningar i Earth Years som jag tänker på varje dag. Simon, jag tror du vet vilket jag menar. Nu är vi inte här för att spoila Zot! så ni läsare får fundera själva på vad det kan vara.

Jag skulle säga att både Zot! och The Sculptor är imperfekta mästerverk men har sina nålsticksstunder där de verkligen landar i mig.

Min egen sammanfattning får bli såhär. Jag har en bokhylla som är 60 cm bred. På den hyllan ställer jag mina verkliga ”skatter”. De bästa böckerna jag har (inte bara serier) och regeln är att de måste stå bredvid varandra, inte staplade.

Jag plockade bort fyra och en halv centimeter böcker från den för att få plats med The Sculptor, därför att jag tror att det är en serie jag kommer läsa och referera till många gånger. Jag tyckte om den hisnande läsupplevelsen och visst finns det mycket, mycket att anmärka på och klaga på med det här verket men den gör saker som andra böcker kommer i närheten av. Scott McCloud bryter ny mark i hur man använder mediet även om han har en lite trist ”plot”.

*: 1998 gjorde han The New Adventures of Abraham Lincoln, en besynnerligt ointressant ungdomsserie som McCloud själv mer eller mindre omedelbart låtsades som om den inte fanns.

Ja, den är otroligt dålig.

Han har gjort dock gjort en hel del fina webserier inte att förglömma. En hel del av dem är fiktion, en hel del är fantastiska och en del är rätt långa. Scott McCloud är en av mina absoluta favoriter och The Sculptor befäster den positionen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>