Lulu Anew

Lulu Anew - cover

Spontan reaktion: ”Wow, det här var ju riktigt bra!”.

Orsak: Étienne Davodeaus nyligen till engelska översatta Lulu Anew, en 160 sidor lång historia om hur Lulu, en kvinna i 40-årsåldern, en dag helt sonika bestämmer sig för ta tåget till havet utan att berätta för sin make eller sina tre barn var hon har tagit vägen. Det finns ingen direkt orsak till det, ingenting särskilt som just har hänt, hon bara gör det.

Mer eller mindre utan pengar eller andra resurser (eftersom det var ett spontant infall) blir det en knepig tillvaro för henne, men hon hankar sig fram. Efter någon dag eller två får hon nya vänner, och sen rullar det på: Utan långsiktiga planer lever Lulu ett nytt liv, helt utan krav från andra på vad hon ska eller inte ska göra.

Det är kanske inte världens mest originella handling som Davodeau valt, men det som gör serien så bra är dels tonfallet, dels hur den är uppbygd. Utan att vi som läsare får direkt tillgång till Lulus tankar byggs hennes personlighet istället upp med hjälp av utomståendes skildringar av henne; allt vi får se med Lulu ses i tillbakablickar gjorda av hennes vänner och familj. Av en från början okänd anledning har de alla samlats vid Lulus hem där de tillsammans äter en sen middag och diskuterar vad som egentligen hände med Lulu. Några av dem har träffat henne i hennes exil och pratat med henne, andra har fått telefonsamtal från henne, och i tur och ordning berättar de vad de har sett och vad hon sagt till dem.

Lulu Anew - Strand

Det hela fungerar förunderligt väl, där Davodeau lyckas fånga både den ömsom lättsinniga, ömsom allvarliga, tonen runt bordet när det spekuleras i vad som egentligen hände, varför Lulu gjorde som hon gjorde, och Lulus sinnesstämning som också den växlar mellan lycka och desperation. Sen tillkommer också allt mer känslan av ett mysterium: Varför har egentligen alla dessa människor samlats hemma hos Lulu?

Lulu Anew är, skulle jag våga påstå, en mycket fransk bok. Inte fransk à la överambitiöst konstnärligt verk utan fransk à la Det ligger en vit man i din säng mamma!, det vill säga vardagsberättelser med inslag av både komedi och allvar, där invanda tankemönster vänds på sin ända. Lulu Anew är definitivt allvarligare än Dlevmidsm! men den har samma lätta anslag i en egentligen rätt dramatisk berättelse, samma känsla av att det finns hopp trots alla vardagliga besvär och brustna drömmar. Inga pekpinnar, inte alls tillrättalagd, inga enkla lösningar på svåra situationer (Lulu älskar sina barn men just då, just när hon gett sig av, bekymrar det henne egentligen inte alls att de inte vet var hon tagit vägen eller att hon inte vet när eller om hon ska få träffa dem igen), utan ”bara” en charmant skildring av en medelålders kvinna som plötsligt står vid ett vägskäl i livet.

Så japp, en mycket positiv överraskning. Varför överraskning kanske någon undrar? Jo, för den enda andra bok jag läst av Davodeau är hans The Initiates, en tjock rackare till bok med självbiografisk innehåll där Davodeau och hans vän Richard Leroy bestämmer sig för att utbyta erfarenheter: Davodeau lär sig om vinodling och kulturen bakom densamma medan Leroy lär sig om serier. Ett intressant upplägg men tyvärr gjorde boken inget intryck på mig (och därför skrev jag heller ingenting om den när jag läst den), så jag hade inte så stora förhoppningar om Lulu Anew. Men där hade jag fel!

Lulus första möte med den färgstarka Marthe: I desperation eftersom hon saknar pengar har Lulu precis försökt sig på en karriär som väskryckare...

Lulus första möte med den färgstarka Marthe: I desperation eftersom hon saknar pengar har Lulu precis försökt sig på en karriär som väskryckare…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>