Folkets röst

Folket röst del 1 - omslag

Idag blir det lite sådär småsorgligt, typ, för jag är en sad panda just nu, och ser inte fram mot att skriva den här recensionen. Varför?

Jo, jag har just läst första delen av Jacques Tardis seriebearbetning av Jean Vautrins roman Folkets röst, en bok jag verkligen trodde mycket på, men tyvärr var den en besvikelse. Varför?

Tja, låt mig först nämna det som är bra, för att inte säga utmärkt: Tardis teckningar är lika fina som alltid; hans stil passar förträffligt väl för Paris småskitiga vardag år 1871, och alla de smått nergångna karaktärer vi får följa under Pariskommunens dagar. Gränder, bordeller, cirkusar, fattiga arbetarhem skildras alla i typisk Tardi-stil, och människorna vi ser ser också ut som de brukar, dvs egentligen rätt grovt karikerade men samtidigt väldigt realistiska.

Bokens fysiska utformning är också tadelfri, med ett mycket inbjudande liggande format, trevligt glansfritt papper, och ett bra tryck. Trots min besvikelse över bristerna (som jag snart kommer till) gillar jag ändå att läsa boken bara för att den känns så skön i händerna och för att Tardis teckningar är så njutbara att titta på.

Men…

Manuset är verkligen inte bra. Trots att det är en historisk epok som är hur intressant som helst finns nästan ingenting av det som jag var nyfiken på med. Av dramatiken som utspelade sig under de månader Pariskommunen fanns till syns mycket lite i bilderna, och istället drabbas jag av ett överflöd av namn på personer som uppenbarligen är involverade i dramat men de är hela tiden någon annanstans.

I Vautrins förord, som ärligt talat är lätt parodiskt i sin högtravande stil och överspända hyllning av Pariskommunen, Tardi och Vautrin själv (och det säger jag som ett extremt stort fan av Tardi) skriver han att han ville ”…berätta om framväxten av ett fantastiskt hopp om social rättvisa, komma tätt inpå broderskapet mellan människor och diskutera kommunarderna utifrån den frihetsivrande inställning som jag har och som Tardi delar.”. Jag skulle väldigt gärna ha läst en berättelse om det som beskrivs, men tyvärr har jag istället läst en alldeles för förvirrande historia om en man som blir förälskad i en prostituerad och försöker rädda henne från det livet, och om en annan man som vill mörda den första på grund av ett mord begånget många år tidigare. Visst utspelas handlingen mot en bakgrund av revolution, men det där broderskapet och det där hoppet om social rättvisa lyser med sin frånvaro.

Folkets röst - jakt2

Och det hade varit helt okej om den historia som finns varit bra, men den handling som finns hoppar fram utan styrsel och utan spänning. Saker och ting händer men det har ingen tyngd, och huvudpersonerna lyckas aldrig intressera mig det minsta. Det är som om Vautrin inte velat berätta mer explicit om Pariskommunens för att inte fastna i en tråkig konventionell historiebeskrivning men samtidigt inte varit tillräckligt intresserad av sina huvudpersoner för att ingjuta liv i dem.

Faktiskt känns handlingen och karaktärerna mest av allt som resultatet av någon som läst de klassiska 1800-talsförfattarna som Balzac, Dickens osv och som bestämt sig för att det är nog så man ska skildra personer om man skriver om 1800-talet, men som inte förstått vad som gör de äldre författarna så bra, vad som gör att de kunde balansera melodramat utan att ramla ner i pekoralet. När Vautrin sedan i sina fiktiva personers liv slänger in den faktiska målaren Gustave Courbet, av en slump bärandes med sig sin mest kända målning, Världens ursprung, målad flera år tidigare, så känns det som amatörernas afton presenterar hur man skriver en historisk roman. Jag vet att Vautrin fått en del litterära pris men det är svårt att förstå varför när jag läser den här boken.

Jag misstänker att Vautrin drabbats av ett vanligt problem för personer som är oerhört fascinerande av någonting: Han tror att alla andra vet lika mycket om detta någonting, och att det därför är helt onödigt att berätta om det, och istället grottar han ner sig i en oengagerande annan historia; att berätta om det som faktiskt händer är bara tråkigt eftersom alla redan vet allting om det, såklart!  Men det gör alltså inte jag, så de redan nämnda rikligt förekommande replikerna där personer nämns utan förklaring till vem de är, varför jag ska bekymra mig om dem, eller varför det dras kanoner kors och tvärs över gatorna blir bara irriterande inslag. Nu har jag läst på en del om Pariskommunen så jag åtminstone vet vem general Lecomte, Thiers och andra är (och vad kanonerna hade för betydelse), men det gör inte serien bättre egentligen, bara en smula mer begriplig.

Så nej, manuset är verkligen inte vad jag hoppades, och det är förstås det största problemet med boken. Men det finns ett till och det är någonting som jag inte hade räknat med: Redigeringen av den svenska utgåvan är inte alls bra, snudd på usel faktiskt.

Det första problemet är att korrekturläsningen verkar ha hoppats över. Det vimlar av stavfel, upprepade ord, och borttappade ord, i så hög grad att det kontinuerligt påverkade min läsning. Det förvärras också av att språket i sig är knöligt och staccato-artat, utan flyt; jag har ingen aning om det är ett medvetet stildrag från Vautrin för att få en gammeldags känsla eller om det beror på en halvdan översättning (jag tror att översättningen åtminstone delvis har skulden, med tanke på en del meningar som ser besynnerliga ut, men jag kan absolut ha fel här), men tillsammans med bristen på korrekturläsning gör det att jag gång på gång måste läsa om en del rutor och ibland hela sidor för att förstå vad som stod där.

Det andra och större problemet är pratbubblorna och hur texten placerats där. Jag har en del bekanta som är betydligt känsligare än jag är för dåliga typsnitt och placering av text och de irriterar sig ofta på saker som jag inte ens noterat eller tyckt varit helt ok/drägligt, men den här gången såg det så uppenbart fel ut gång på gång att jag kände mig tvungen att kontrollera om det möjligen var någonting som förekom redan i originalet, som något slags udda stildrag av Tardi, men så var det inte. Ta följande exempel, från den svenska och den franska utgåvan:

Folket röst - svenska

Folkets röst - franska

Titta på första repliken i första rutan. På franska så går texten på andra raden hela vägen ut till vänster, i den vänstra lilla utbuktningen på bubblan, men på svenska har hela utbuktningen lämnats tom vilket gör att bubblan ser synnerligen egendomlig ut med ett stort tomt område där det dessutom är uppenbart att pratbubblan har utformats just för att det ska finnas text i det området. Exakt samma sak syns i den andra repliken i rutan, i de två replikerna i nästa ruta, och så vidare.

Det ser ärligt talat helt förjordat fult ut, med bisarra tomma fält i var och varannan bubbla; till vänster, till höger, och nedtill (när svenska texten är kortare än den franska har man helt sonika låtit bubblan vara tom längst ner, som i den första repliken i den första rutan, längst ned). Det är förvisso svårt att anpassa en översättning så att det alltid ser bra ut när man har en fix storlek att jobba med, men det måste man göra när det gäller serier, och det blir ännu viktigare när man som Tardi låter pratbubblorna få en ovanligt organisk form istället för bara typ en mjuk oval utan utbuktningar eftersom resultatet annars som här ser iögonfallande slarvigt ut.

Nå, nog nu. Efter denna nedsabling av boken kanske det är förvånande att jag ändå kommer köpa den avslutande andra delen i höst, men jag är nu en gång för alla mycket svag för Tardi, och som sagt är boken mycket trevlig att hålla i och att krypa upp i en soffa med, och också att titta i. Det är när man börjar läsa texten och se texten på sidan som problemen börjar…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>