Satellite Sam: Nja…

Satellite Sam 1 - cover

Jag älskar Matt Fractions Sex Criminals, dito hans Hawkeye (som nu är avslutad, men jag väntar med recension tills den tjocka samlingen med alla nummer dyker upp hos mig), så därför hade jag höga förväntningar på Satellite Sam, den femton tidningar långa maxi-serien tecknad av dem gamla räven Howard Chaykin när jag började läsa den; Chaykin har gjort en del riktigt suveräna serier, som American Flagg!, även om det är en del år sedan jag läste någonting riktigt bra från hans penna, så det kändes också intressant.

Men Satellite Sam kändes märkligt menlös. Det är en berättelse som utspelar sig i början av 50-talet och som handlar om tv-serien Satellite Sam, en som det verkar ganska halvdan science fiction-serie. Handlingen tar sin början när skådespelaren som spelar huvudrollen en dag hittas död i ett sjaskigt hotellrum, och eftersom tv-programmen sänds live (dvs det är närmast en direktsänd teater) och han hittas under pågående sändning (hans rollfigur är tänkt att dyka upp först i slutet av dagens episod), måste produktionsbolaget omedelbart måste hitta en ersättare.

I brist på bättre anlitar man sonen till skådespelaren som jobbar som allt-i-allo bakom kulisserna; eftersom han liknar sin far slänger man snabbt in honom i slutet med en lösning på hans utseende som är ett alldeles för trovärdigt exempel på en usel sf-lösning à la Hollywood:

Satellite Sam 1 - första gången

Men det här är inte Hollywood, det är New York, för Hollywood har ännu inte blivit centrum för TV och film. Sonen, som är alkoholiserad och i början inte det minsta intresserad av stjärnrollen, upptäcker att hans pappa verkar ha jobbat på en hemlig plan för att bryta sig loss från bolaget som sänder serien och flytta till Hollywood där han trott att framtiden fanns.

Blanda in en cynisk politiker, halvkriminella poliser, och en tv-serie som hela tiden är på gränsen till att upplösas, inklusive inför live-sändande kameror, och där har ni Satellite Sam. Inte så dum setup, med en manusförfattare som brukar kunna skriva på ett intressant sätt och en tecknare som borde passa för att skildra den här epoken, så vad är det som går fel?

Det största problemet är förstås att jag inte tyckte det var så kul att läsa serien. Precis som de redan nämnda Fraction-serierna är berättartekniken här relativt komplicerad; det är inte samma hopp i tid och rum som i dem men istället är tempot i serien konstant upptrissat, utan andrum. Min gissning är att Fraction velat efterlikna stressen under sändningarna av tv-serien och det lyckad han faktiskt med, men som serieläsning blir det lite för mycket av just stress i läsningen, och det gör att handlingen är rätt svår att följa med i eftersom det saknas lugnare scener där jag ges en chans att bättre förstå vad som pågår.

Men ändå måste jag nog lasta det mesta av kritiken på Chaykin. Det är egentligen inget fel på teckningarna i sig, de ser ut som Chaykin brukar göra, dvs med manliga huvudpersoner som är långa, ståtliga och med mycket välskulpterade ansiktsdrag (ärligt, alla Chaykins manliga huvudpersoner ser ut som om de vore släkt med sina kvadratiska hakor, och de kvinnliga ser alla ut som Betty Page i kantiga 50-talsdresser, må vara i varierande åldrar). Men tillsammans med den komplicerade intrigen gör det att en del av hans personer är alltför knepiga att särskilja, så på ganska många ställen var jag tvungen att gissa vem det var som skildrades i rutan.

Satellite Sam - avsked

Och sen har vi det där med sex + Chaykin… Jag vet att Fraction kan skildra sex på ett alldeles utmärkt sätt (Sex criminals, natch!) men här är det sex à la Chaykin för hela slanten, och jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt att läsa. Samma hårda inställning, samma mycket klichéartade kinkiness, samma opersonliga känsla som i till exempel Chaykins urtrista Black Kiss; när han skildrade sex i American Flagg! var det visserligen också åt det hållet, men där kändes det helt naturligt med tanke på den sensor overload som den serien byggde på. Det syns tydligt på omslagen; bokstavligt talat vartenda omslag har en halvnaken kvinna i utstyrsel som den som ses i exemplet ovan från det första numret, trots att sexinslagen faktiskt inte är så frekventa alls.

Jag har ingen aning om det är Fraction som försökt skriva en Chaykin-serie eller om de här inslagen är Chaykins bidrag till manuset, men de ger inte precis några pluspoäng hos mig :-(

Som slutord är det trots kritiken inte en usel serie. Skildringen av tv-världen i 50-talets New York är genuint intressant, bihandlingen med Eugene Ford och hans fästmö är ett lyckat exempel på hur Fraction kan berätta en historia med hjälp av lösryckta scener och antydningar, men huvudintrigen, med vad den döda pappan egentligen hållit på med, tyckte jag var långtråkig, helt krasst. Så det skulle gå att göra en bra fan edit av den här serien, om man klippte bort allt det dåliga, men jag är rädd att jag inte har tid med det. Men om någon känner för det, yay för hen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>