Linda och Valentin: Samlade äventyr 4

Linda och Valentin - Samlade äventyr 4 - omslag

Den fjärde samlingen av förlaget Cobolts utgivning av Christin och Mézières science fiction-klassiker Linda och Valentin har dykt upp, och den innehåller det som på många sätt är höjdpunkten i hela serien. Så låt mig sätta igång med genomgången av vad vi erbjuds i den här boken!

Tåg till Cassiopeja, ta plats / Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos: Den första historien är den hittills längsta i Linda och Valentin och spänner över två album. Och det är inte bara omfånget som är ambitiösare än vanligt för här satsar man stort: Det kosmiska är mer kosmiskt än någonsin, insatsen är högre (även om det inte är förrän i nästa historia som det klargörs exakt hur stor den är), och våra två huvudpersoners relation är för första gången någonting som verkligen känns som om den är någonting riktigt, som om det är verkliga människor vi läser om.

Stora idéer, och som tur är lyckas Christin & Mézières också ro iland det hela.

Först, det mest uppenbara: Teckningarna i serien har aldrig varit bättre än här, och ärligt talat blir de aldrig riktigt lika bra igen. Mézières layouter är lössläppta men ändå under kontroll här; som vanligt befinner sig Linda och Valentin på separata uppdrag historien igenom men där det tidigare skildrats på det konventionella sättet med några sidor om den ena, några om den andra, har vi här sidor som den här med en betydligt mer spektakulär övergång mellan de två:

Linda och Valentin - Samlade äventyr 4 - övergång

Personligen tycker jag alla sidor där de två kommunicerar med varandra via tanken är hur lyckade som helst; Mezières har alltid gillat att leka med sidorna och här har han ett manus där det är fullkomligt naturligt att göra det.

Sen gillar jag också blandningen av de science fiction-miljöer som Linda rör sig i och de helt vardagliga (med vissa undantag) där Valentin befinner, på dagens (dvs, 80-talets) Jorden. Den där speciella känslan när vardagen plötslig (eller smygande!) invaderas av det Okända, det fantastiska, är väldigt suggestiv när det görs bra, som här.

Och även när det gäller det större känslospannet som krävs av tecknaren här, där personliga relationer för en gångs skull är väl så viktiga som den yttre handlingen, klaras också av med glans. För trots den spektakulära ytan, med en Linda som korsar galaxen för att spåra upp okända missdådare och en Valentin som spårar upp energimonster i Frankrike och USA, så är det här en historia där mycket av spänningen finns mellan Linda och Valentin själva.

Berättelsen i sig är återigen en där Christin inte gör det enkelt för läsaren: När serien börjar har handlingen redan pågått ett bra tag, och vi slängs in i den utan att initialt få reda på varför Linda och Valentin gör det de gör, men långsamt får vi reda på mera. Föga förvånande är det Linda som har hand om det större problemet, orsaken till allting, medan Valentin får finna sig i att försöka lindra verkningarna.

Redan i tidigare album har det ju varit så att Linda varit den som tänkt djupare, och här accentueras det gång på gång, med en Valentin som beklagar sig över att ingen tilltror honom att förstå vad som pågår (Albert, en herre han jobbar tillsammans med på Jorden, är en vänlig själ men han håller nog med om den bilden av Valentin) och en Linda som nästan varje gång de talas vid över ljusåren ger honom gliringar.

Det är ärligt talat nästan så att hon känns lite elak här, när hon varje gång påpekar att han inte hört av sig i tid, för att inte tala om vad han har för sig när hon inte är i närheten (se bilden härovan). Men hon har också rätt för Valentin är verkligen inte i  högform här, och beter sig rätt uschligt ibland. Inte illa ment, men obetänksamt.

Spöket på Inverloch / Hypsis blixtar: Den andra historien i boken omfattar också den två album, och det handlar dessutom om en direkt fortsättningen på den första, så egentligen är det här fyra album som tillsammans helt förändrar förutsättningarna för Linda och Valentin. Vad exakt som händer tänker jag inte berätta mer om (tji spoilers, m a o) mer än att säga att efter den första historiens stringens och tajta berättelse är det här en betydligt mindre allvarlig historia, där det första albumet bara handlar om att samla ihop den grupp varelser som i det andra albumet ska ta reda på vad som pågår med Jorden och dess atomvapen.

Så nu när jag tänkte skriva några ord om boken som helhet är det för en gångs skull en riktig helhet det handlar om, en lång historia på några hundra sidor (det här är den enda samlingen som kommer innehålla fyra album, alla övriga innehåller/kommer innehålla tre) :-)

Som sagt, igen, den första historien här är superb. High concept science fiction, med en upplösning som passar bra in på de teman som serien alltid innehållit, och allvar av ett annat slag än vi sett förut. Tidigare har album som Härskarens fåglar visserligen varit gravallvarliga men samtidigt har allvaret varit ganska ytligt, ett (övertydligt) politiskt budskap men ingenting mera. Här finns budskap, onekligen, men mer dolda, och den egentligen inte förut skildrade relationen mellan Linda och Valentin verkar plötsligt vara i fara, den är inte längre en sån där löjligt enkel sak som ingen behöver bekymra sig om, för här har handlingar också följder.

Plus att det är uppfriskande med hur olika de tvås upplevelser skildras. Valentins äventyr ser ut ”som vanligt”, dvs ungefär som i de tidigare albumen, men Lindas är en blandning av storslagna vyer och de mest vardagliga detaljer, allt berättat i jag-form för den stackars Valentin som har huvudvärk och därför har svårt att följa med.

Linda och Valentin - Samlade äventyr 4 - Linda

Allvaret till trots, tro därmed inte att serien inte är rolig för det är den också, bara att det introduceras nya inslag i serien och att serien här, i just den här episoden, inte längre är en typisk fransk komisk äventyrsserie utan någonting mer, och mer inriktat på en vuxnare läsekrets (med sex som ett naturligt inslag, båda att det skildras mer öppet och att det är mer komplicerat). Så högsta betyg!

Och därför är det lite tråkigt att läsa den andra historien. Den är inte dålig, egentligen, för jag skulle definitivt säga att den hör till de bättre albumen i hela sviten, med mycket charm och humor. Men det där vuxna, det som komplicerar, har här försvunnit igen: När Linda och Valentin för första gången sedan just Härskarens fåglar agerar tillsammans i ett album så har det gnissel som syntes till i den första historien helt tystnat. I sig förstås OK eftersom de kanske pratat om det, men det känns också som om relationen faller tillbaka till den där simpla där allt är enkelt igen. Visst, det är tydligare att det är ett par än i de tidiga albumen (bra!) men det är också allt.

Lustigt nog känns också teckningarna enklare här, och inte på ett helt bra sätt. Det finns finfina sidor här med, men de blir aldrig riktigt lika tunga och fantasieggande. Delvis tror jag att färgläggaren Évelyne Tranlé bidrar, med färger som är något mindre mättade och även mindre expressionistiska, och tillsammans blir det, för mig, en serie som ser lite tråkigare ut att titta på.

Linda och Valentin - Samlade äventyr 4 - Arktis

Att jag sen tycker att upplösningen känns alltför flat, som sin halvdana new age-SF-twist, gör förstås inte det hela bättre.

Men att jag inte är så förtjust i den senare historien i boken har nog allra mest att göra med att jag tycker att den första är så genuint bra att minsta missräkning i den andra känns så mycket mera. Så läs, för allt i världen, för här finns riktigt bra science fiction!

2 reaktion på “Linda och Valentin: Samlade äventyr 4

  1. Håller inte med. Tyckte det första dubbel albummet var väl utdraget och Linda var så bitchig så jag knappt stod ut. Vuxenheten kom så plöttsligt när resten av albumen tidigare varigt för alla åldrar (visst fanns det lite nakenhet innan men det var helt osexuell) att det kändes ganska opassande.
    Det andra dubbel äventyred håller jag visserligen med om att det inte såg riktigt lika spektakulärt ut men jag tyckte berättelsen var helt klart bättre och mer passande för en 90-talet sidor. Ingen filler.
    Den enda saken jag tyckte var lite dålig med andra dubbel albumet var egentligen att Linda känns som en helt annan karaktär än i första halvan av samlingen. Det är som att dom tog hennes personlighet åt dess två extrema håll och det blir lite konstigt när dom ligger så tett inpå.

  2. Jupp, Linda är inte så snäll i det första dubbelalbumet, det håller jag med om. Men jag läste det som en egentligen ganska naturlig följd av spänningarna dem emellan som synts till mer och mer genom albumen (med Valentin som alltför lättvindigt lyder order ist f att tänka själv). Jag gillade det, men det är definitivt som du säger en ganska rejäl skillnad i tonläge jämfört med tidigare album, speciellt med det också i övrigt ganska vuxna innehållet.
    Och vi verkar överens om att Lindas personlighet känns väldigt olika i de två äventyren, på ett lite kantigt sätt :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>