The Eternaut

Årets sista dagar och till slut blev det lite snö här i Stockholm. Så varför inte några ord om en klassisk serie där oväntad snö spelar en stor roll: The Eternaut (i original El Eternauta), skriven av Héctor German Oesterheld och illustrerad av Francisco Solano López, den kanske mest berömda av alla sydamerikanska serier.

The Eternaut är en serie som jag hört talas om många gånger; som den stora klassikern inom argentinska serier; som ett politiskt inlägg mot militärdiktatur; som en science fiction-serie som var långt före sin tid. Vad jag däremot aldrig vetat är vad den egentligen handlar om, men nu, i och med att Fantagraphics äntligen översatt originalversionen från 1957-59 (Oesterheld gjorde 1969 en remake med teckningar av Alberto Breccia), har jag så fått chansen att bilda mig min egen uppfattning.

Erkännande: Jag hade inte så höga förhoppningar om en underhållande serie utan var mest inriktad på en ”viktig” serie, en som måhända haft stort inflytande och som nog mest skulle läsas för dess historiska roll. När jag fått hem boken och kollat snabbt i den var känslan densamma, den utmärkta bokdesignen till trots (boken kommer i ett speciellt kartongomslag och ett specialdesignat omslag som på ett smart sätt förmedlar den instängda känslan det innebär att på grund av en giftig atmosfär tvingas bära ett cyklop på land).

Men när jag väl började läsa blev jag glatt överraskad: Visst är sidorna belamrade med text, och visst är den yttre sf-handling precis som de sydamerikanska sf-romaner jag läst besynnerligt gammeldags, med starka drag av tidig pulplitteratur, men Oesterhelds prosa är suggestiv och historien har sin styrka i känslan av den pågående katastrofen, av den hopplöshet som långsamt faller över människorna i Buenos Aires tillsammans med den evigt fallande ”snön”:

Eternaut - Snö

Snön som omedelbart dödar alla som kommer i kontakt med den visar sig snart bara vara det första hotet av flera som huvudpersonen Juan Salvo får tampas med i sin hemstad Buenos Aires: Efter snön är det de andra människorna som är det stora hotet (tänk alla efter katastrofen-skildringar där civilisationen snabbt bryter samman), men senare är det snöns upphovsmakare, en utomjordisk invasionsstyrka, som han tillsammans med de få överlevande måste kämpa emot.

Det här skulle kunna ha blivit en rätt fånig historia, med utomjordingar som ofta påminner om de man kan se i serier som Blixt Gordon (dvs lätt genomskinliga varianter på vanliga jordiska djur, människoliknande intelligenta varelser som är mycket lika människor, osv) och den typiska hjältens kamp mot en på pappret övermäktig motståndare. Men det är inte den historien Oesterheld & López vill berätta för här är motståndaren inte bara övermäktig på pappret utan också i verkligheten: De små segrar som ibland uppnås känns alltid som om de i grunden är meningslösa, som myggans bett på elefanten.

Och till känslan av uppgivenhet bidrar också att hoten ofta är ogripbara, osynliga, från den tysta och vackra snön som dödar snabbt som blixten via den skakande marken när (dittills) okända krafter raserar hus i staden till de okroppsliga intellekten som styr invasionen. När det blir mer fysiska drabbningar, som regelrätta strider, känns det ibland som att kanske, kanske kan det här lösa sig, och människorna fylls av hopp, men det är bara tillfälligt.

Deppigt värre, med andra ord, men bra läsning, och bra illustrerat av López i en realistiskt stil utan krusiduller. Jag föredrar när historien utspelar sig i det lilla, som när Juan diskuterar med andra om vad man kan göra eller bara filosoferar själv över världen och vad som hänt/händer med den, och hur han och hans familj ska överleva; när till exempel de gigantiska Gurbo, en elefantliknande varelse, dyker upp känns det genast mindre suggestivt och vi är tillbaka i Blixt Gordons rike.

Politiken? Jo, den finns också där men egentligen bara som en känsla av maktlöshet inför grymma utomstående makter där den enda chansen som finns är att tillsammans kämpa mot den, även om oddsen är emot dig. Så räkna inte med några tydliga pekpinnar här eftersom det som finns är mer subtilt, med en invasion utifrån som du inte kan försvara dig ifrån (tänk USA eller den nationella militären) och en allmän undergångskänsla.

Eternaut - Fångar

Och hur är det med klassikerstatusen, är den välförtjänt?

Jodå, det är den allt. Det här är en väldigt bra serie och förunderligt väl sammanhållen och mogen, speciellt med tanke på dess ålder. Med, som sagt, en bitvis besynnerligt gammal typ av science fiction à la osofistikerat 30-tal (eller kanske ännu äldre)  uppblandad med en långt mer modern variant där känslor, politik och filosofi är betydligt viktigare än strålpistoler. Givetvis är också den noggranna skildringen av Buenos Aires täckt av snö och invaderad av utomjordingar mumma för läsaren; den typen av igenkänning är även den ett stort plus för lokala läsare. Att den i hela Sydamerika också blivit en symbol för kampen mot militärdiktaturer och USAs ingripanden förstår jag också för den tolkningen är alls inte långsökt.

Men framförallt är det bra underhållning; de 350 texttunga sidor slukades i ett nafs, och själv skulle jag gärna läsa både den senare remaken och även uppföljaren som Oesterheld gjorde på 70-talet :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>