Museibesök

Ingen serierecension idag men väl en kort recension av ett museum: Centre Belge de la Bande Dessinée, ett seriemuseum i Bryssel.

Jag tror det får bli en plus/minus-lista:

+ Ett mycket vackert hus som passar bra som museibyggnad.
+ En passsande stad; det finns mängder av kända belgiska serieskapare, och varje bokhandel har en välsorterad serieavdelning.
+ En del intressanta originalsidor.

– Utställningslokalerna, bokhandeln, biblioteket och restaurangen är vackra men toaletterna var en katastrof; snudd på Trainspotting-klass.
– En något trött känsla, med utställningar som kändes mer plikttrogna än drivna av en lust att visa upp någonting nytt.

Och så det stora problemet: Det här är ett museum om serier, i en stad som torde vara mer seriebeläst och serieälskande än de flesta (med exempelvis muralteckningar av seriekaraktärer på alla möjliga byggnader runt om i staden, och även statyer med serieanknytning), men trots det är hela museet gjort som en introduktion för de som inte kan någonting om serier.

image

En staty med en välbekant figur, nära museet

Istället för inträngande och belysande utställningar har vi en genomgång av seriernas tidiga historier (dvs munk-illustrationer i medeltida böcker, Hogarth, 1800-talsillustratörer, osv), följt av en massa tämligen lösryckta seriesidor där man nämner skisser, tuschning, färgläggning, tryck, och sen enstaka sidor som exempel typ realism, komedi, fantasy, science fiction, antopomorfi.

Så extremt grundläggande och alldeles för mycket av ”serier kan handla om vad som helst, och de har minsann en gammal historia, så det så!”, ett så gammalmodigt sätt att presentera serier att jag trodde inte det skulle behövas längre, Dessutom med tyvärr mycket grunda texter som bara nämner det allra mest basala, som att färgläggning kräver att man tänker på hur det tryckta resultatet ser ut.

Det saknas helt analys, analys och teori, och det gäller även de specialiserade utställningarna. Som den om Peyo där man kan lära sig att smurfarna byter ut alla möjliga ord mot sitt egna ”smurf”…

Vad museet är är inte ett museum där man presenterar aspekter av seriemediet på olika sätt, där man kan få nya insikter och bli överraskad av oväntade sammankopplingar. Istället är det en utställningslokal som bara visar upp ett antal exempel på serier, med enda målgrupp den som aldrig har ägnat en tanke på att serier finns.

Och visst, den publiken kan man kanske inte helt glömma, men det är ett väldigt icke-ambitiöst sätt att presentera serier på, och ett sätt som jag inte kan tänka mig att andra museum någonsin skulle fundera på: Andra konstmuséer har sedan länge insett att man inte bara kan visa upp exempel på konstformen utan att man måste anstränga sig mer än så.

Det är förstås delvis beroende på att det fortfarande finns de som känner att serieformen behöver bevisa att det handlar om Konst som man bestämt sig för det här sättet att presentera serier, med en historia, med en oro för att besökaren kanske måste undervisas i fundamenta istället för att våga specialisera sig.

Men jag tror också att det beror på att det faktiskt är svårt att presentera serier på ett museum: Serieformen är ett sätt att berätta en historia, med ett manus och en läsare som i och med sin läsning ger berättelsen dess värde. Det gör att det är svårt att ge en rättvisande bild av en serie i en offentlig lokal, och att det lätt blir en slagsida där seriemediet enbart blir ett bildmedium, och det är inte ens halva sanningen. För ärligt talat, hur många litteratur-museum finns det (förutom de som är inriktade på specifika författare), och hur stort är intresset för dem som finns?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>