Ljusförgörerskan (och Agnosis)

Ljusförgörerskan - omslag

Det är alltid lika kul när en serieskapare (eller för den delen en författare, en konstnär, osv) hittar rätt. Dagens konkreta fall: Li Österberg, som alltid gjort serier av allehanda slag (självbiografiskt, realistisk samtida fiktion, med mera), och hennes högst personliga tolkning av den grekiska mytologin.

Alla serierna har varit bra, men det känns verkligen som om de grekiska passar som hand i handske. Albumet Nekyia med Hades i huvudrollen, de korta berättelserna där diverse gudar dyker upp i Agnosis, den utmärkta och ännu inte avslutade följetongen Pappas flicka, också den i Agnosis, om Pallas Athena, har alla bidragit till att bygga upp en parnass à la Österberg, där de grekiska gudarnas personliga sidor står i fokus, och att antiken är ett ämne som Österberg gillar och kan mycket om är väldigt tydligt. Plus att hennes tydliga teckningsstil där människor och miljö känns mycket konkreta och påtagligt fysiska också passar bra till att skildra gudar av en likaså konkret och påtaglig typ.

Egentligen är det inte så konstigt med gudar som småbråkar, älskar, och funderar över vem de egentligen är; även i de klassiska berättelserna framstår ju de grekiska gudarna (liksom de i exempelvis asatron) precis som vanliga människor, med den enda skillnaden att de är så mycket mäktigare. Och givetvis leder just deras makt till att de ibland uppträder på sätt som är moraliskt tveksamma; makt korrumperar, som vi alla vet. I Österbergs serier är i princip alla gudar vi ser personer som är vare sig goda eller onda utan lite av varje; deras krafter gör bara att deras handlingar blir mer extrema, med Zeus som ett praktexempel, en person som är vänlig, vill väl, men som eftersom han har möjligheten inte kan låta bli att till exempel använda sina krafter på mycket dubiösa sätt vad gäller sex.

Så när vi i det nya albumet Ljusförgörerskan får följa Persefone och hennes funderingar över sex, könsroller och annat och vad de betyder för henne (med Zeus återigen i sin dubbla roll, av välvilja men också driftsstyrd) är det hela utsökt presenterat: Teckningar, handling, karaktärer är allt någonting som Österberg behärskar närmast perfekt vid det här laget, när det gäller den här miljön. Den enda skönhetsfläcken är att textningen ibland ser lite slarvig ut, med text som ibland är spikrak, ibland sluttar betänkligt i textbubblorna. Inte precis det största problemet man kan tänka sig 😉

Ljusförgörerskan - Zeus

Men vad som också gör läsningen så bra är att jag redan känner en hel del av karaktärerna: Hades, Zeus, Athena har jag ett förhållande till, jag vet vilka de är och deras personliga egenskaper, så när Athena hjälper Persefone med ett dilemma hon råkat i är det inte bara en slumpvis person som dyker upp i serien utan någon vars bakgrundshistoria jag kan och som jag därför vet varför hon hjälper till, och varför hon ger de råd hon ger.

Med andra ord: Österberg har hållit på med ett världsbygge ett bra tag, och kan nu skörda frukterna av det :-)

Och btw, jag nämnde det inte när jag skrev om årets SIS, men det kom ett nytt nummer av Agnosis, och som de senaste åren var huvudnumret ett nytt avsnitt av nämnda Pappas flicka. Jag har ingen aning om hur lång serien är planerad att bli, men bra är den, och jag ser fram mot ett nytt avsnitt nästa år igen!

Agnosis 15 - Pappas flicka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>